Fina Rico alltid i våra hjärtan

Vad jag saknar och önskar att du hade fått leva här med oss.
Finns inga ord som beskriver hur tomt, kallt och ledsamt livet är utan dig.
Jag skulle göra vad som helst för att få hålla dig igen och känna din tyngd i min famn.
Du är det finaste jag sett och jag älskar dig så otroligt mycket.
Fina Rico jag undrar så om vart du finns nu och vad det innebär att vara död.
Tänk om du kunde se eller på något sätt känna all kärlek som finns till dig
En kärlek som vi aldrig kan ge dig. Fina Rico alltid i våra hjärtan

Till Pyregos 2

Idag fick Pyret sin första present! En jätte fin Pippi tröja & mössa av fina Britt
Både jag och Henke blev jätte glada, och jag önskar så att vi får lyckan att sätta på honom/henne denna fina gåva.

Jag blev så förvånad och samtidigt så glad...för om någon har köpt något till Pyret så betyder det ju att någon verkligen tror att den ska komma till oss :) och det känns bra att andra kan tro det eftersom jag själv inte vågar ....

Ett levande hjärta i mig igen...

Idag var vi på ultraljd...det var mycket jobbig och jag hade stark ångest redan innan vi klev in på sjukhuset. Väl därinne började benen att tappa kraft och det fanns inte alls mycke syre....
Vi skulle vara där kl 9. Jag fick  komma in tjugo över...vid det laget grät och skakade jag.
Jag bad läkaren att vi skulle kolla direkt om hjärtat slog...men istället började han greja med fingrar, instrument, känna på tappen, klämma på magen. Fråga om jag haft någon blödning, vilket jag inte har!  Jag tycker verkligen inte att man behöver utsätta en patient för detta, någon med skräck och tårar och med det vi gått igenom redan i ve. 7. han hade läst journalen sa han.
Det ända vi skulle göra där var att kolla om hjärtat slog för att lugna mig. Bestämdes det när jag ringde om tiden.
Han gjorde ALLT värre! Sen när vi skulle kolla på skärmen hittade han inget...han letade och letade han kunde se embryo och normal graviditet men inte se hjärtljud och han var knäpptyst, jag frågade flera gånger om det var något fel...det kändes som att han skulle säga att den var död. istället lät han mig plågas i 10 min när han vred runt den där grejen i muttan helt tyst utan en min i ansiktet.
Tills slut säger han att han måste ha 2 ögon till....och det vet vi ju alla att det inte betyder något bra, jag hade någon minut tidigare undrat om han var efterbliven eller om han inte kunde sitt jobb jag såg på hans skylt att han var underläkare..men tänkte att dom vet ju vad dom gör såklart!
Han gick ut och jag låg i stolen med rumpan bar och väntade på dom andra 2 ögonen som skulle säga att pyret var död. Det kändes som väntan varade i en evighet.

In kom en överläkare..tittade i 5 sek, vände skärmen mot oss och visade oss klart och tydligt vårat pyrets hjärtslag. Han sa att allt såg jätte bra ut, mängden med fostervatten och att moderkakan låg i bakvägg. han räknade ut ca 6+6. men sa att vi får mer exakt vid ve.12

Jag illtjöt vid detta laget och var vansinig för att dom utsatt oss för en kass underläkare när det fanns en överläkare där... herregud
Överläkaren var inne i 3 min och konstaterade allt som vi behövde veta, medan underläkaren hade plågat oss 30 min!Överläkaren gick ut och jag klädde på mig. Och sa till Henke hur lättad jag var och var inställt på att denna var död.
Då säger underläkaren "men det fanns ju inga tecken på att något skulle vara fel" Jag tittade på han och visade tydligt att det var bäst att han inte sa ett ord till till oss, inte ens ett ursäkta för att han hade utsatt oss för detta.
Nu gör jag inget mer ultraljud förens kubb. Och aldrig mera ska en underläkare ha något med mig mera att göra, tyvärr dom får öva på någon annan!

Det besöket tog mycke på krafterna och sen däckade jag några timmar...
Det känns så overkligt att ett litet hjärta tickar och växer i mig igen. Jag skäms för att säga det, men någon lycka vågar jag inte känna (än iaf)

Bältrosen börjar bli bättre och jag känner mig lite mera rörlig igen.
Tack Jessica och Britt för era fina ord i förra inlägget. tårarna rinner ännu mer fast av glädje när jag läser vad ni skrivit. Att ni finns, tar er tid, skriver så långt och äkta, stöttar och känner med mig. Ni vet ju hur det känns. stor kram till er

Jag kan inte fungera

Jag klarar inte av att han är död
Jag kan inte alls hantera detta
Jag blir mindre och mindre och smärtan större och större
Jag vill inte längre vara här i detta liv
Jag vill bara försvinna
Det gör för ont
Jag kan inte fungera
Panikångest varje natt och nu har dödsbeskedet börjat att spelas i huvudet på mig tusen gånger om dagen.
" nej, tyvärr jag ser ingen hjärtaktivitet"
VAAAAAAAAAAAAAA????????????
Men graviditeten är ju färdig nu??? Bara 2 små veckor kvar!!??  efter så många dagar och veckor, månader  av längtan, väntan och uppbyggda illusioner.
Så var vårt barn dött, han låg död inuti mig, och jag skulle aldrig få se hans ögon eller hans leende. Jag skulle aldrig få se hans första steg eller höra han säga mamma.
Jag skulle aldrig få natta eller bada honom. Jag skulle aldrig få ha honom vid mitt bröst. Jag skulle aldrig få  följa honom till hans fösta skoldag eller välja väska och köpa suddigum med honom.
Jag skulle aldrig få se han växa upp, bli kär, ta studenten, ge han goda mamma råd när han skulle ut och upptäcka den stora vida världen. Jag skulle inte få någonting, eller jo... jag skulle föda han död, planera hans begravning och sen få känna den plågsammaste smärtan av att förlora sitt barn.

Jag tycker det har blivit värre igen, jag är nu i chockfas IGEN. Jag förstår inte varför det fortfarande är så svårt att förstå?? kommer jag aldrig vakna helt? Jag orkar inte mera.
Jag orkar inte sakna eller längta mera, jag orkar inte vilja åka till kyrkogården och gräva upp honom för att se om något av honom finns kvar. Jag orkar inte vilja allt som inte går. Jag vet ju att jag aldrig får något med honom, så varför saknar jag och längtar så fruktansvärt mycket....

Jag vill ingenting
Jag orkar ingenting
Jag kommer inte ihåg vad jag säger eller gör
Eller vad folk har sagt till mig
Det får inte plats i min hjärna, för det ända som är där inne är Rico och allt vad det hör till
Jag borde massor
Jag borde tacka dom som fortfarande finns för mig i detta. inte dom som bara försvann
Inte dom som aldrig pratar eller frågar om Rico.
Varför vill ingen gå med mig till graven, varför lägger aldrig någon något där.
Det känns som alla glömt att Rico fanns
Ingen bryr sig om honom för att han är död, man kanske inte kan vänta sig något annat?
Eller mina vänner som bara tar förgivet att vi mår bättre bara för att det har gått 4 små hemska månader
Som ringer och frågar " hej, vad gör du?" som inget har hänt
Vad tror dom att jag gör, dansar runt på en sommaräng och ler mot livet!!

Arg är jag och fruktansvärt ledsen och sårad av både vänner och vissa i min sk familj
Och att jag fått Bältros hjälper inte något. Jag önskar jag kunde försvinna från detta helvetes liv.
Jag vill bara ha min Rico här och nu

för 4 månader sen

Idag är det 4 månader sen jag Födde Rico.... smärtan och tårarna, saknaden och tankarna finns där varje dag. Varje dag är en kap. Jag är så arg på livet för att det tog Rico.

Min fina lilla Rico jag sänder dig all kärlek som finns i mig och i alla andra till dig. Hoppas du på något sätt känner eller ser hur älskad och saknad du är.
Jag älskar dig på mitt sätt, även om det är lite svårt ibland eftersom som du inte lever och vi växer samman och lär känna varandra. Men ständigt finns du i mina tankar och i mitt hjärta bor du ju så där är du alltid!

sevärt!!

http://www.nyheterna.se/1.2209016/2011/07/16/fler_dodfodda_barn_skulle_kunna_raddas

www.dn.se/debatt/ett-av-tre-dodfodda-barn-sku...

Ca 30 låååånga veckor kvar..(om den inte dör)

Allt som är vackert gör ont.
Allt som är vackert får mig att gråta.
Jag kände på Ricos avklippta hårlock nyss. Det gör jätte ont. Hans fina, mjuka underbara lilla hårlock.
Att livet är gör så ont, är på något sätt vackert. Men dock så grymt.
Jag visste inte att livet, eller saknaden utav sitt barn kunde göra så fruktansvärt ont som det faktiskt gör.

Idag såg jag tre mammor och deras bebisar från föräldrargruppen som vi gick i. Alla såg så glada ut och log och pratade. Jag tittade länge efter dom, och kände hur avundsjukan växte inom mig!! Varför fick dom deras bebisar när vi inte fick våran. Varför dog just vår lilla kille av en tragisk slump?? Jag blev arg för att deras bebisar lever och för att min är död. Ibland önskar jag att det var någon av deras barn som dött istället för mitt. Det kanske låter elakt men det skiter jag i.

Nu lämnar vi 6 fulla veckor bakom oss och går in i vecka 7
Jag mår illa och vill bara sova.Trött som bara den och har ingen lust till något. Men det gör absolut inget, igentligen vill jag sova tills Januari ut, så det kan bli februari nu. Jag vågar inte tro på att denna graviditet kommer sluta väl...men det hoppas jag ju så klart! ca 30 ve kvar....

v.6

Gick in i vecka 6 igår,,,fort går tiden. Mycket känslor, mycket tankar på Rico och hur det var i början av graviditeten med honom. Mycke gråt nu, men även små glimtar av försiktig glädje och lycka. Varje dag som går känner jag mig mer och mer gravid, men oxå mer och mer rädd för missfall. Jag tänker såhär, blir det missfall nu, så är det större chans att det inte blir det nästa gång.
Men för varje dag som jag inte ser blod så blir hoppet lite större.

Taco paus...världens snyggaste lagar mat, tvättar och gosar med mig...Nelson är hos mamma och myser..

Tillbaka mätt, belåten och sönder gråten!!

På onsdag är första ultraljudet, Hon på gyn sa att det inte var helt säkert att man såg hjärtaktiviteten så tidigt, men att man i flesta fall gör det. Jag tror att vi får se ett litet hjärta slå. Jag försöker att peppa mig själv och att tänka att det är bättre att vara glad över graviditeten så länge som motsatsen till det bra är bevisat, men det kräver mycke av mig själv och gråten är väldigt nära hela tiden.
Jag gråter för så mycke....och ibland för så lite.
Tårar tillhör iaf min vardag mer eller mindre, sen Rico dog har jag förstått hur ont tårar faktiskt gör. Hur vass klumpen i halsen blir på en sekund, i vilken situation som helst, var som helst och framför vem somhelst. Hur maktlös jag är mot klumpen. Ibland bara dyker den upp, jag försöker svälja bort det på något sätt men då blir den bara större, sen kommer tårarna och så många tårar sen , finns ingen hejd på det. Sen kommer hulkandet, sen paniken och det blir svårt att andas...sen vet jag inte mer...jag varken ser eller hör...sen kommer jag sakta tillbaka men är ändå i min bubbla.
Ofta är jag tillbaka på sjukhuset och dagarna med Rico, familjen och alla vännerna. Chocken och allt som har hänt är fortfarande så nära och färskt, jag minns fortfarande hur han lockar kändes i mina fingerspetsar, hur fin, vacker och välskapt min son var....

Vilket osammanhängade inlägg detta var...det beskriver lite hur jag är just nu då....mycke utav allting! Hoppas ni alla har en fin kväll

Saknar lille Rico

Tänk så fel allt bara kan bli. Tänk att allt var så bra med Rico i magen, han växte fint han låg till och med över sin kurva. Det skulle inte bli något litet barn om han hade kommit 6 April som han var beräknad till, ca 4 kg var hans uppskattade födelsevikt.
Han var stark och mycket rörlig, var inte ofta stilla. Allt såg så fint ut hela vägen och han bodde och växte i mig i nästan 38 hela veckor. Och nu, borta död och helt frisk!
Kan bli så irriterad på folk som "räknar" med att få sina barn. Klart man ska hoppas men att vara helt säker?? vem kan vara det??  Man är aldrig garanterad att ens barn inte kommer att ryckas ifrån en. inte när barnet ligger i magen, är fött eller är flera år.
Barn dör av massor olika anledningar i magen, PSD hör man ju ibland om...där allt varit bra och man hittar ingen som helst dödsorsak. Kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle  fråga mig själv VARFÖR??? om jag inte fått något svar på Ricos död. Nu vet jag ju....den där knuten... som så många barn föds med på navelsträngen, som vissa barn har två. Eller moderkaks avlossning ( tror jag det heter ) GBS infektioner, proppar i moderkakan, havandeskapsförgiftning det finns ju massor!!!
Jag tycker att det är skit dåligt att det inte pratas eller informeras mera om det på MVC eller i föräldrar gruppen. Varför pratas det inte om det?? Det är ju massor som förlorar sina barn i magen. Det märker man nu när man själv gjort det. Alla bloggar, flera av vänners vänner. Mammor i tidigare generationer. Jag känner personligen 4 st som jag känt sen jag var liten som förlorat i magen. Där barnen varit helt friska! Sen vet jag fler som jag hört. Så hemskt är det, att det händer, att det måste hända. för det gör det ju!!
Rico måste varit super stark som lyckades böka runt så mycket och så hårt eftersom det ledde till hans död. Om han bara inte simmat runt och gjort en knut när han var mindre. Då hade världen fortfarande varit en lite vackrare plats. en plats utan saknad och tomhet. Där ett älskat, önskat barn hade fått leva.

Nu fick vi vårt efterlängtade +

Då var man hemma igen efter en skön, behövlig och solig resa.
Mycket tankar och känslor kommer upp när man inte är i sin hemma miljö. Dagarna har gått till att sola, bada, hoppa i vågor, tränat i polen, ätit jätte god mat, mått illa, åkt runt och sett lite, shoppat, ätit ännu mera
god mat och även fått ett +
Eller rättare sagt " Gravid 1-2 veckor " köpte ett Clearblue med veckoindikator, kunde inte hålla mig och så härligt att få se det! Så alltså efter lite drygt 3 mån 2 mensar mycket tårar och avgrund står vi nu här från början. Det är ju jätte tidigt bara ve 5 men jag har en stark känsla av att vi kommer få träffa den lille i februari ( får se hur länge den håller i sig ) Jag ser ingen anledning att inte skriva om detta även att det är så tidigt, men ni som känner mig och läser här kan väl hålla det hemligt tills jag själv vill berätta för fler.

Det var jätte mysigt att komma hem till lilla Nelson, vi har varit ute nu en sväng och ja ska käka frukost!
Hoppas ni alla mår bra och tack för era kommentarer och avtryck :)

Lite Nelson bilder...

Uttråkad!

Uttråkad är vad jag är!! Har städat, varit ute med hunden, myst med hunden, gett hunden mat, gett mig själv mat, diskat, rökt en hel del, klunkat kaffe, ätit vitaminer, varit hos psykologen...  men jag känner att det är något som fattas, Jag känner mig tom, fast jag har så mycket!
Jag är uttråkad fast jag inte vet vad jag vill göra...Nu kollar jag iaf på sex&city boxen för ungefär 10000 e gången. Hunden sover på mina ben och är så otroligt gullig! Det var ett bra beslut att köpa en hund, det är skönt att ha något att sysselsätta sig med! och att han är så rolig och go e underbart!
Fast oxå väldigt krävande med en liten valp med mycket bus och egen vilja. Nu kollar han visst med på Carrie och dom andra :)

Henke är ute i huset och isolerar...det kommer bli så härligt att flytta dit!
Jag tänker mycket på Rico, men försöker att inte sakna, att inte längta efter det som vi aldrig fick. Bättre att tänka att han finns med mig i mitt hjärta och att vi kanske ses i nästa liv.

På tisdag åker vi till Spanien, ska bli superskönt!

Mumford and Sons - The Cave - With Lyrics

Mumford and Sons - After the Storm lyrics

Ofta spelas denna refräng i mitt huvud när jag tänker på Rico

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.......

för svårt för att kännas vid!

Vissa stunder har jag fortfarande så svårt att förstå att jag kunde varit mamma.
att jag kunde fått hålla min fina älskling i min famn
att jag kunde fått göra så mycket, att jag kunde fått se han växa upp!! jag vet hur ofta jag tittade på vagnen eller vagga och hela mitt hjärta längtade såååå mycket efter att få hålla och lägga ner och ta upp min lille bebis
Nu står ju allt i källaren, jag har kunnat gå ner och hämta något annat lite fort. Men jag klarar inte att se alla hans grejer, det hela gick så fort till att allt var nedpackat, vi åkte hem efter första natten på sjukhuset när vi väntade på att vattnet skulle gå. kl halv elva på morgonen åkte vi hem....jag ville hem och packa ner allt för jag ville absolut inte komma tillbaka till lägenheten full med bebis saker utan ett levande barn. Henke började skruva ner vaggan och Lisa som var med oss började packa kläder, jag minns hur jag stod och tittade på dom och såg att bägge grät...jag grät med fast just då tyst....

 Jag vet hur tankarna snurrade i skallen....Är detta sant? händer detta verkligen? har dom sagt till oss att vårt barn är dött? ska jag verkligen föda ett stort fullgånget barn? hur ska jag klara detta???? vad kommer hända med mig, med oss? kommer jag bli galen, psykiskt störd? hur kommer livet bli nu?? 


En stund efter dödsbeskedet ville jag börja röka igen, jag slutade för Ricos skull men nu ville jag bara börja igen. Jag stod utanför förlossningen med en cigg i handen högravid i det blåa sjukhusnattlinnet, måste sett helt bananas ut. för ingen kunde väl tro att jag stod och rökte,  med mitt döda barn i magen och samlade allt mod och all kraft jag skulle behöva för att föda fram honom.

I vilket fall när alla bebis saker var nere i källaren och vi tagit med oss det bebisen skulle få ha på sig stod jag på balkongen och tog en cigg i väntan på att Henke och Lisa skulle komma ifrån källaren, och då! Just när jag hörde dom i trappan på väg ut kände jag något varmt stripa ner för mina ben, jag vet att jag tänkte om jag kissat på mig först, men sen sa det typ splash och det kom massor med vatten, för en sek glömde ja helt bort att bebisen var död och att jag stod med en cigg i handen och jag vill bara ropa till Henke att nu var det dags! Nu skulle vi äntligen snart få träffa vårat älskade barn.
Men när dom kom innanför dörren med rödgråtna ögon kom jag snabbt tillbaka till verkligheten, Snabbt hämtade vi handdukar för det var mycket vatten som kom, och det fortsatte 2 timmar ungefär. När vi kom tillbaka till förlossningen gick vi in till rummet vi fått och jag bara skrek.
Det var över, det var kört. det fanns inget barn som skulle komma till oss längre, utan bara till en kista. Han var död och alla hans saker nedpackade i källaren. Jag föll och jag har inte rest mig än! Och ibland gör det för ont för att kunna förstå att det var jag, det gör för ont för att ens kännas vid.

ska skriva om förlossningen snart...

Så fin text! den sången spelas mycket här hemma!!

And after the storm,
I run and run as the rains come
And I look up, I look up,
on my knees and out of luck,
I look up.

Night has always pushed up day
You must know life to see decay
But I won't rot, I won't rot
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

And I took you by the hand
And we stood tall,
And remembered our own land,
What we lived for.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And now I cling to what I knew
I saw exactly what was true
But oh no more.
That's why I hold,
That's why I hold with all I have.
That's why I hold.

I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair

Härliga Helg!

 Liten Nelson hämtade vi i lördags :)

 Han trivs på landet i det höga gräset

 Liat & krattat

 Det börjar ta sig i landet!

Helgen har varit härlig!
I lördags hämtade vi lille Nelson och sen har tiden bara flugit förbi.
Vi har varit ute i huset på dagarna och Henke och hans pappa har dragit el och satt väggar, Jag, min mamma och Henkes mamma har fixat och grejat i trädgården och hängt med lille N såklart.

Jag är så glad för hunden och det är verkligen roligt, fast man är trött!!
Men jag är glad att jag har honom att ge kärlek och energi.
Rico tänker jag mycke på fast nu i några dagar har det känts lite lättare. Jag har heller ingen panik att bli gravid i nuläget, Jag väntar in mig och kroppen lite till.
Det är skönt på ett sätt att inte börja om direkt, för jag orkar inte stressen! Jag tycker allt är fruktansvärt stressat ändå i hela situationen. Innan ville jag bli gravid direkt, jag var helt galen, allt jag ville ha var ett levande barn, det är det fortfarande men jag låter sorgen och vägen tillbaka till mig själv få ta lite tid och plats först.
För mig känns det bäst så just nu,( kan ju ändras)  sen är det ju såklart annorlunda för alla. Nu ska jag och Nellis gå ut en sväng och imorn ska vi till Ricos grav.

Ha en skön kväll alla :)

Taggtråd i mitt hjärta!

Vilken tomhet det är att inte ha sin bebis hos sig
armarna värker och vill verkligen hålla om honom
hela kroppen längtar och saknar så
mitt hjärta gör ont mer eller mindre hela tiden
det känns som det är taggtråd i mitt hjärta
tittar på bilder på nyfödd Rico
trodde inte man kunde vara så
vacker
harmonisk
otroligt söt
och så jättefin när man precis var  nykläckt!
Så tycker ju alla mammor om sina barn såklart!

Dagarna rullar på med....att vara i huset,, Henke bygger och jag fixar mest i landet. Eller ligger på en filt och stirrar upp i himlen.
I helgen planterade vi rödbetor, potatis, morötter lök, sockerärtor, och massa kryddor
och jag planterade även blommor som jag sen ska sätta om hos Rico.

Jag har varit dålig på att gå till graven, det gör helt enkelt för ont.
Det gör redan för ont!! fler och fler bebisar föds och dom är överallt. och när jag inte ser dom så hör jag dom utanför.!
Jag undrar hur Ricos skrik hade låtit. Vad jag önskar att jag fick sitta på gården med en kopp kaffe i handen och Rico låg och sov i vagnen och jag kände doften av syrener och hur vackert livet var! Att jag faktiskt hade allt jag någonsin önskat! Jag har fortfarande mycket av allt jag önskat. Men att Rico inte lever drar ju ner det hela ganska mycke.  Jag längtar till huset blir klart så vi kan flytta från detta tråkiga hyreshus i stan. Men jag är glad att jag har tillgång till Landet på många sätt ändå just nu.

Jag försöker träna en del...har försökt komma igång med Yogan lite med. Idag var jag ute på landet och Yogade i  en gammal lada full med hö, och kvälls solen lyste igenom. Stunder var det skönt, jag har saknat att använda kroppen på det viset, men väldigt svårt när man är större och inte alls lika rörlig som innan. Men nu ska jag verkligen komma igen, ska bli härligt med utmaning. Efteråt är det så skönt och både kropp och sinne är lite med öppet.

Jag gråter mycket, närsomhelst och varsomhelst. Jag kan inte syra det och jag tänker att det är bättre att bara släppa ut, härom dagen när jag beställde falafel rulle fick jag bita mig i läppen, och sen när han tagit beställningen, vände jag bort huvudet och lät tårarna rinna Jag kände mig så ensam när jag stod där och väntade på min rulle som jag älskar, samtidigt som familjer och gravida passerade.

Ju längre stunder jag är glad, kommer helt plötsligt gråten  ikapp.
När han dog och vi var på sjukhuset förstod jag att det skulle bli en svår tid.
Och jag märker att det är en annan slags svårhet nu. Innan hade jag panik, kroppen hade panik hela jag och min kropp var i panik.
Nu är jag bara så fruktansvärt ledsen. Jag lipar som ett barn. som om jag var 5 år och jag trodde att min mamma skulle försvinna. Jag tjuter och det gör så ont. stunderna av saknad och förtvivlan är hemska, fast jag vet att dom måste finnas....att jag måste igenom tunneln på något slags sätt.
Finns inga genvägar och det sista jag vill är att allt kommer ikapp senare i livet, obearbetat! Inte min väg att gå.
Tiden är fortfarande ett stort mysterium. När jag födde Rico var det snö. Idag är det sommar...Jag frågar mig själv vad jag har gjort alla dagar tills nu, jag tänker på alla platser jag varit på, fast aldrig riktigt varit där själv!

Jag är fortfarande inte särskilt närvarande, jag hör knappt vad folk säger...eller jo jag hör, men jag lyssnar inte. Och jag kommer inte heller ihåg vad som sägs eller sagts och inte heller vad jag läser. Jag lever i min bubbla, men samtidigt så tänker jag att vad gör det om jag gör det i några månader?
Jag kommer väl sakta sakta tillbaka förhoppningsvis.... för jag måste tillbax till livet förr eller senare....men bara inte just nu ;)



Utehuset som ska bli, verkstad, målarhörna och ett härligt häng för regniga dagar!

Bilder från sensommarn

Fina Rico som vi saknar så mycket!!
Livet är tomt utan dig
Vi skulle ge allt för att ha dig här

Innanför bor du i mitt hjärta!

Innan verkligheten vaknat
har du vakat över mig. 
Innan första andetaget
har jag andats djupt i dig. 
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan någon visste om mig
har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat
har jag vilat i din famn. 
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan vågorna har lagt sig
har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren
har du tänkt var jag ska bo.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.

Innan livet ens har börjat
har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig
har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför
bor du i mitt hjärta.

SÖRJER

Jag sörjer
jag gråter
skriker
slår
lägger mig ner
skriker mer
gråter ännu mer
saknar
längtar
önskar
fantiserar
emellanåt reser jag mig upp
försöker förstå vad som IGENTLIGEN har hänt!
att vår älskade Rico är död borta och försvunnen för alltid
vi får ALDRIG krama eller hålla om honom
vi får aldrig mera ens se honom
han är död och borta
borta från oss
han skulle varit här
en KNUT???
en enda knut tog hans liv

Jag vill känna på honom mer, tiden gick för fort
jag vill pussa hans panna och lilla näsa
jag vill smeka hans kinder
jag vill ha han tät intill mig
jag vill vira in mina fingrar i hans lockar
det gör inget att han är död
jag vill göra allt det ändå
det gör inget att hans kropp började lukta
eller att han blev blåare
Det ända som gjorde något var att jag inte kunde ge han min värme, eller all kärlek jag har i mig till han.

Jag gråter och skriker att jag vill ha mitt barn, att jag vill se hans ögon att jag vill se han le
Henke tittar hjälplöst och säger att han oxå vill det
Jag kramar henke och säger att jag vill krama Rico
Han säger att varje gång jag vill krama Rico ska jag krama honom

Jag skäms för att jag hellre vill krama Rico
Att inte Henke kan vara tillräcklig
Jag behöver mitt barns kärlek och jag behöver få ge han min
Alla band som man skapar till sitt ofödda barn och redan när den ligger i magen känner man att kärleken till den är större än livet. När allt då bara bryts utan förvarning går jag sönder
Jag kan inte hantera detta
Jag vet inte hur man gör
De här är mer än jag klarar av
Den sorgen, smärtan saknaden, längtan- längtan av att aldrig få, en enda liten sekund till någonsin med mitt barn, klarar jag bara inte av.
Jag vet ingenting längre
Jo, jag vet att jag saknar min Rico så ofantligt mycket.
Och att hur mycket jag än saknar, längtar och önskar. Så kommer  han aldrig tillbaka.
Och jag vet hur ont det gör, att älska sin sin lille kille som jag aldrig kommer få se igen.

Jag pendlar mellan chock och reaktion fortfarande, jag känner mig helt söndersliten och livslusten är svår att känna just nu
Just nu vill jag bara vakna upp
Eller spola tillbaka tiden
Jag vill åka till förlossningen och jag vill föda min levande Rico

3 inlägg borta!

Dom 3 sista inläggen jag skrev har försvunnit
Det hände en gång för 3 veckor sen och jag vet inte vart det tog vägen heller!
Surt
Hur som helst så var jag inte gravid och ingen mens! Den är borta
Helt väck, men nu så hoppas jag att den kommer snart så kan kan slappna av lite.
Annars ser jag dram emot nästa helg då valpen Nelson kommer eller vi ska åka och hämta honom!
Ska bli mysigt
Jag tycker livet är rätt svårt just nu,  jag har svårt att vara kreativ....jag vill sätta mig och skriva och plinka på gitarren eller måla men jag har bara inte lugnet eller ro till att göra det

Dödsbeskedet!

idag var det 2 månader sen jag födde Rico
jag födde mitt döda barn
efter beskedet hörde jag mig skrika med en röst som jag inte trodde bodde inuti mig
nu vet jag att den gör det
fy fy fy vad ont det gör när jag hör NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ eka i mitt huvud
Den rösten var min.
Den bara dyker upp titt som tätt när jag minst anar det. Samma sak som när läkaren konstaterade att hans hjärta inte längre slog.
Han sa : nej tyvärr, Jag ser ingen hjärtaktivitet på barnet.
jag visste ju att han skulle säga så.. men jag hade försökt att intala mig själv att han skulle säga att jag hade känt fel, att han visst levde, att jag bara oroat mig.

Men han sa att mitt barn var dött, där var jag, en läkare och en barnmorska.
Jag vaknade halv elva, vid 13.00 fick jag bekräftat
Natten innan 03.00 sa jag till Henke att nu gräver han runt med sina små fingrar.
Henke pussade magen godnatt och jag klappade den ömt som alltid innan jag somnade.
Kvällen innan han dog, hann vi göra gipsmagen. det var verkligen i sista stund. Vi hade dragit ut på det i två veckor med på onsdag kvällen bestämde vi oss för att nu skulle det bli av.
Lille Rico sparkade på pappas händer när han försökte lägga gipset. Vi skrattade och sa att snart ligger han här utanför och sparkar istället.
Herregud jag går sönder. Jag dör. mitt barn. NEEEEEEj
Han är verkligen död och borta. Ingen bebis som ligger här och sprattlar.

Så alltså han dog mellan 03.00 - 10.30 då jag vaknade och förstod att lyckan var över och det värsta som kunde hända hade hänt.
10.30 när jag försökt väcka honom utan resultat ( såklart ) ringde jag till Henke och sa att jag inte fick liv i honom. Han sa att jag skulle lugna mig och vänta lite, jag hade ju oroat mig innan och det var ju ingen fara. Men jag visste, inte en ända morgon sen runt v.15 hade gått då jag inte vaknat av hans sparkar och liv.
Nu kommer jag in i ett stadie där jag förtränger.
Jag tänkte: jag äter lite för då vaknar han absolut. inget hände (såklart)
Jag ringde då till min vän som är som en storasyster för mig, hon var med oss under hela tiden sen.
och grät och sa att bebisen hade dött, hon försökte lugna mig och sa att jag skulle ringa till min barnmoska och gå dit och lyssna på hjärtljuden. Jag grät och förstod att varken hon eller Henke trodde/ville tro att det jag sa var sant.
Sen ringde jag till förlossningen, dom sa att jag skulle komma upp och ta med mig BB väskan.
Jag viste då att det inte var för att föda ett levande barn så jag tog inte väskan. Jag tittade på den och kände ett hån, jag skulle aldrig få ta väskan som jag längtat efter så länge.
Jav vet inte varför jag anar att det var för att jag var i en slags chock för jag sa till mig själv: "ska jag nu föda mitt döda barn så ska jag göra det ren"  så jag tog en dusch men smörjde inte magen som jag alltid annars gjort.
Jag ringde till Henke och sa att jag skulle åka dit, Han ville komma men jag sa att jag ringde han så fort jag visste. ( han trodde fortfarande att han levde och att jag bara skulle få göra ett CTG)
Hur jag lyckades sätta mig i bilen och köra dit vet jag inte. Jag vet att jag lurade hjärnan och intalade mig att han måste grävt sig långt in i magen, att det var därför jag inte kände han. Jag visste att jag ljög för mig själv.

När en barnmorska tog emot mig och sa att vi skulle gå in i ett rum och vänta på läkaren blev jag arg för att hon bara inte la ett ctg på mig direkt, Men dom gör inte det när man inte känner fosterrörelser så här sent i graviditeten.
Läkaren kom, gjorde ultraljud och sa: Nej tyvärr, jag hittar ingen hjärtaktivitet på barnet.
Då kom det svarta, jag föll  emellanåt  kom jag tillbaka och sa till mig själv att jag redan visste, men bekräftelsen var värre, sen föll jag igen och igen och igen.
Jag ringde Henke och skrek han hörde inte vad jag sa, barnmorskan tog över och bad han komma direkt, men inte köra själv från jobbet. sen ringde jag Lisa, och grät att han var död, barnmorskan fick ta över och Lisa sa att hon skulle komma direkt.
I rummet där vi var just då fick jag ingen luft,  Jag sa till läkaren att han skulle snitta mig NU. Han sa att det var inget alternativ. Jag orkade inte bry mig. Jag tänkte ska ni tvinga mig föda mitt döda barn så får jag väl göra det. Jag ville med bara dö.
13.30 fick jag de fösta tabletterna som skulle öppna livmodern.
Graviditet lyckan var över. Nu skulle jag föda mitt döda barn och jag hade aldrig varit så rädd innan i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett någon död innan, och nu skulle jag möta den jag älskade mest.

Från dödsbeskedet blev barnet som jag burit, fortfarande då bar, den jag älskar, längtat efter varje dag, minut från att han blev till, beskyddat, känt växa i mig och in i vår familj blev helt plötsligt "DEN" det var mitt sätt att klara av att föda honom. Så fort jag fött honom sköljde all kärlek puls ännu mera över mig. Han var det finaset jag sett, han var vår och han var DÖD

Ett hjärtmoln!

Var hos psykologen idag...vet igentligen inte vad vi pratade om, Jag kommer ihåg att vi pratade om Rico och hur det kändes nu och bla bla bla.
Ja la upp benen på en stol och frågade mig själv upprepande gånger vad i helvete jag gjorde där. Jag ser henne gestikulera om att jag nu skulle varit mamma och lagt min son till bröstet vaggat honom i famnen och bytt bölja m.m
Jag tittade ut genom dom stora fönsterna och såg mig själv sväva upp till ett stort fluffigt moln i hjärtform där jag sedan fick träffa och hålla om min lille Rico.
Vad hon ville komma till var att kroppen saknade sitt barn. Att kroppen undrar: vad är mitt barn?!...Den undrar precis samma tanke som jag då!
Men mitt huvud, mitt JAG vet ju vad död betyder, För mig betyder död= inte här i mänsklig form.

Kan förstå att det tar lite längre tid för kroppen att förstå! Man kommer nog till ett slags stadie där man synkas kan man ju hoppas. Skulle vara skönt att vara i balans och harmoni.

hoppas!

Städar, diskar , lyssnar på musik sjunger och Längtar efter en liten i min mage!
Saknar att vara gravid, gillar att ha en stor mage med ett litet liv i.
Hoppas hoppas hoppas att vi snart får ett positivt besked!
Härligt med bra stunder när man känner sig kär, galen och lycklig!

Nu i ro slumra in

Nu i ro slumra in allra kärasten min låt en ängel ta din hand bort till drömmarnas land och låt tankarna fly till en ny dag ska gry. Och en ängel du ser när du i drömmen ler, som i lysande prakt vid din säng står på vakt, och med en kyss på din mun vaggar hon dig i blund.

Denna spelades på begravningen...

Efter kyrkklockorna ringt för Rico spelade kantorn Bachs Air, Det var så himla fint och där just i stunden slog det mig att det var MITT älskade barns begravning jag planerat och nu begravde. Tiden efter förlossningen och att vi kom hem, låg jag bara och skrek av smärta och saknad eller så planerade jag begravningen. Jag är glad att den blev just som vi ville,  även bättre. vackrare!

Lite bilder!

Rico levande i magen ve.35

 Ricos Vagga

 Rico V.30

Mitt mysigaste hörn :)

Vi log åt dig!

Rico min Rico var du tvungen att gå?
Rico min Rico jag saknar dig så!
Sekunder blir till minuter
minuter blir till timmar
timmar blir till dygn
dygn blir till dagar
dagar blir till veckor
veckor blir till månad
Och snart är det två månader sen du levde och dog.
Och vi helt handfallna, förtvivlade och hjärtekrossade stod!
Men vi log
Vi låg åt dig...som faktiskt levt i mig.

Vi log åt ett kärleksbarn som berörde så starkt.
Det vi skapat och som växt i mig, och in i vår familj
och nu vill vi ha ännu en till
En levande syster eller bror

som faktiskt få växa upp och bli stor
Som du kan guida och bevaka
Och med denna syster eller bror

kan du i din änglaskrud baka en härlig sandkaka.

En storebror i finaste skrud

kanske tillsammans med en het änglabrud!
Kommer alltid finnas i vår sfär
medans vi lever på, i vår värld!

Lisa 15/5 2011

Jag är AMBIVALENT

Det jag skev om kontroll har jag tänkt på mycket idag.
Jag har inte en enda gång googlat något som jag inte kan styra över.
Det har ryckt lite i fingrarna men jag har ändå låtit bli. Men det har varit svårt!
Jag vill inte vara en neurotisk googlare som läser vad folk tror är rätt och sen sitta och välja ut vad som passar mig just för stunden ( jag är just nu väldigt ambivalent )

Istället har jag sovit ut, njutit av min frukost och mitt starka kaffe.
Jag har läst i boken "bara ett andetag bort" som är otroligt stark med ett väldigt vackert språk! Jag rekommenderar den starkt!
Sen har jag kollat några avsnitt på SEX AND THE CITY och det är ju avledande i stunder, tänkte jag skulle slänga på MIA & KLARA och dricka lite te snart.
Sen kom min vän hit och vi slappade och tjatade lite.
På kvällen åkte jag till mamma och käkade mat och kollade på en slags valp DVD som hon hyrt på bibblan ( hon ser väldigt mycket fram emot hennes nya substitut barnbarn Nelson) alltså valpen som vi har köpt och kommer om några veckor.
Ikväll kommer Henke hem, han har varit och tävlat sen igår så det ska bli mysigt att se han :)
Fast jag gillar även att vara själv.
Jag tycker ofta att det känns skönt när han väl har åkt iväg men innan blir jag lite lipig.  Han är ju borta ganska mycket nu när hans sport har sin tävlings säsong. Plus att han annars jobbar heltid och på huset ( och stöttar mig allt han bara kan)

Jag önskar att jag hade lite mera självdisciplin och tränade lite mera och att jag kunde komma igång med Yogan, jag vet ju att jag mår bättre då. Men ibland har jag ingen kraft!
Det känns som all kraft jag har går till att försöka att hålla mitt inre lugn lugnt, Det tar mycket ! Ibland känner jag mig som en råtta i bur, eller som om att någon släppt in råtta i min kropp, som bara räffsar runt och klöser och river i min själ...
Jag måste släppa ut den, den får inte bo i mig mera!

att släppa kontoll...

Är väldigt svårt....
det kräver tid att lära sig
man behöver tålamod med sig själv
insikten om varför man måste kunna släppa kontrollen
självdisciplin - att faktiskt aktivt jobba med det!

Jag måste lära mig att försöka sluta kontrollera min kropp och slappna av!
Hallå det är ju skit skönt att slappa juh...måste bara lära mig att njuta lite ( iaf i små stunder)

Kontroll vill jag ha, kontroll kan man aldrig ha.
man kan vara medveten om saker, men man kan inte kontrollera vad som hände och sker. Det vet jag nu, det visste jag innan med.
Och nu vill jag ha mera kontroll och mera garantier efter Rico dog, Men det finns ju aldrig!!!

Hur mycke man än vill och försöker så blir kontroll inget positivt, jag vrider och vänder och tänker att man aldrig kan veta iaf, även om man vill kontrollera.
man förstår ju att ha ett kontroll behov är destruktivt på många sätt,  ändå så är strävan efter den så stor.
Jag vill sluta kontrollera saker som jag ändå inte KAN tex en ny graviditet, jaga ägglossning, sitta som en blå och googla olika sätt, tester, tips!!
Helt onödigt
verkar bara spä på min känsla av att inte ha kontroll och sen sitter jag handfallen och känner mig som att jag inte har någon kontroll alls! OCH kanske är det just DET som jag behöver lära mig, och ännu viktigare - att känna mig tillfreds med.

Jag kan aldrig kontrollera någonting utan att förminska mig själv
eftersom kontroll INTE leder till något bra för mig, även om jag gärna vill lura min hjärna det.

Så nu är utmaningen att aktivt träna på att släppa så mycket kontroll jag bara kan!

Att något så vackert som en nyfödd kan göra mig så arg!!

Jag ser nyfödda bebisar överallt, Jag ser nyblivna mammor som ömt tar upp eller lägger ner sin bebis i vagnen.
Jag ser stolta föräldrar gå på promenad eller sitter på ett fik och äter glass i solen och njuter av livet. Jag blir arg, jag blir avundsjuk jag tänker att det skulle vara vi nu.
Om bara den där knuten aldrig funnits.
Istället går dagarna åt att börja lära sig leva igen.
Det svåraste för mig är att se alla bebisar. Jag klarar det inte, jag kan inte röra mig som jag vill längre överallt är bebisar eller gravida! Måste det göra så ont!!
Jag jobbar mycket med tankens kraft, jag vet att den hjälper men ändå lyckas jag inte hela vägen fram. Jag vill glädjas åt andras lycka utan att det svider i hjärtat!
Jag vill kunna röra mig obehindrat utan att vara rädd.
Det känns som att andra tänker "titta vad jag fick men inte du" Jag vet att det är inte så folk tänker. Det känns som alla är glada att dom inte är mig just nu, och jag förstår dom! Vem vill vara med om detta?!?
Jag vill oxå njuta utav livet med min man och bebis.
Istället kämpar vi varje dag igenom oss denna sorg, vi går till psykologer, jag kämpar med vikten och Henke med att orka jobba heltid och bygga på huset. Han är helt slut och jag önska att jag kunde göra mer för honom.
Varje kväll möter vi varann och ger varandra både glädje och sorgetårar.
När jag tittar han djupt in i ögon gör det så ont att han inte får ha hans son hos sig, att han inte längre finns. Att hans älskade son bara dog!
Att livet nu är sorgligt och att vi nu kämpar med att komma vidare och förhoppningsvis bli gravida NU helst idag, igår, förra veckan! Man blir knäpp av att "försöka" beundrar alla som orkar. Jag orkar knappt ibland,
Man blir galen av att vänta in ägglossning, testen jag har visar ingen ägglossning, Jag testar varannan dag , jag började testa den sista mens dagen för att inte missa! Jag ger det denna månaden sen skiter jag i det! Utan försöker utan att veta.
tänker som vi gjorde med Rico blir det så blir det, men vi trodde aldrig på första försöket. Missfallet innan Rico som var i ve 14 blev oxå nästan direkt! Nu hoppas jag bara att vi har turen att bli gravida snart och sen att dom sätter igång mig i ve 36. Det är drömmen nu, tänk om den bara kan bli sann! Mardrömmen blev ju det så varför kan inte lyckodrömmen bli det då )
Man får jobba på det där med hoppet, att det är det sista som överger än. Och oss har det absolut inte övergett än!!
                                                   Hej på er!

Nelson

 Nelson ca 4 veckor

 Så Gullig!!

Jagar sin mamma :)

Att fyllas av kärlek...

Nu har vi varit och tänt ljus till vår lille kille på hans grav.
Det är mysigt att göra det tillsammans såhär på kvällen innan man lägger sig.
vi tänder ljus, fixar lite med blommor, säger att vi älskar honom, tittar på varann och fylls av kärleken som är så stor, både till honom och den vi känner för varann. Vi tittar oss omkring och upp i dungen. Kyrkogården är så fin, det känns mäktigt att vara där. Man känner sig så nära allt det verkliga. Den hemska verklighet som kallas för döden. Jag har aldrig varit så nära döden innan, men närmre kanske man aldrig kommer än när ens barn dör ifrån en.
Men döden var så skrämmande innan, nu är den mjuk på ett sätt, för det är känslan som jag har, när jag känner min son i mitt hjärta! Men ändå så rå, kall och ryslig! Det är svårt att sätta finger på det där med döden....


Till dig som förlorat ditt barn


Den svåraste av sorger är när livet blir för kort
och en son eller dotter för alltid har ryckts bort


När någon man gett sitt liv och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart kallt


I sorgens tunga mörker 
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft tills ljuset återvänder


Och i all gränslös saknad 
så hjälper det att se
den medkänsla som andra har att ge....


Denna fina dikt och ett brev fick vi från vår barnmorska postat hem till oss några dagar efter Ricos död. Hon kom även på hans begravning med stor styrka och varma kramar

finaste

Älskade Rico i magen

magbild

Ve 23!! Gud vad man saknar magen och den lilla!!