Att något så vackert som en nyfödd kan göra mig så arg!!

Jag ser nyfödda bebisar överallt, Jag ser nyblivna mammor som ömt tar upp eller lägger ner sin bebis i vagnen.
Jag ser stolta föräldrar gå på promenad eller sitter på ett fik och äter glass i solen och njuter av livet. Jag blir arg, jag blir avundsjuk jag tänker att det skulle vara vi nu.
Om bara den där knuten aldrig funnits.
Istället går dagarna åt att börja lära sig leva igen.
Det svåraste för mig är att se alla bebisar. Jag klarar det inte, jag kan inte röra mig som jag vill längre överallt är bebisar eller gravida! Måste det göra så ont!!
Jag jobbar mycket med tankens kraft, jag vet att den hjälper men ändå lyckas jag inte hela vägen fram. Jag vill glädjas åt andras lycka utan att det svider i hjärtat!
Jag vill kunna röra mig obehindrat utan att vara rädd.
Det känns som att andra tänker "titta vad jag fick men inte du" Jag vet att det är inte så folk tänker. Det känns som alla är glada att dom inte är mig just nu, och jag förstår dom! Vem vill vara med om detta?!?
Jag vill oxå njuta utav livet med min man och bebis.
Istället kämpar vi varje dag igenom oss denna sorg, vi går till psykologer, jag kämpar med vikten och Henke med att orka jobba heltid och bygga på huset. Han är helt slut och jag önska att jag kunde göra mer för honom.
Varje kväll möter vi varann och ger varandra både glädje och sorgetårar.
När jag tittar han djupt in i ögon gör det så ont att han inte får ha hans son hos sig, att han inte längre finns. Att hans älskade son bara dog!
Att livet nu är sorgligt och att vi nu kämpar med att komma vidare och förhoppningsvis bli gravida NU helst idag, igår, förra veckan! Man blir knäpp av att "försöka" beundrar alla som orkar. Jag orkar knappt ibland,
Man blir galen av att vänta in ägglossning, testen jag har visar ingen ägglossning, Jag testar varannan dag , jag började testa den sista mens dagen för att inte missa! Jag ger det denna månaden sen skiter jag i det! Utan försöker utan att veta.
tänker som vi gjorde med Rico blir det så blir det, men vi trodde aldrig på första försöket. Missfallet innan Rico som var i ve 14 blev oxå nästan direkt! Nu hoppas jag bara att vi har turen att bli gravida snart och sen att dom sätter igång mig i ve 36. Det är drömmen nu, tänk om den bara kan bli sann! Mardrömmen blev ju det så varför kan inte lyckodrömmen bli det då )
Man får jobba på det där med hoppet, att det är det sista som överger än. Och oss har det absolut inte övergett än!!
                                                   Hej på er!