Tankar.....

Lika mycket som jag längtar efter bebisen i magen lika tung är saknade efter Rico.
Hans frånvaro är så påtaglig just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska härda ut.

Jag tänker mycket på att han snart skulle vara ett år. Hur han skulle sett ut, vad han hade gillat att äta.
Om han varit vild/lugn. Vad han hade intresserat sig för.

Så fort vi pratar om Ricos förlossning bryter jag ihop, jag vill minnas mer än vad jag gör. Jag vill minnas varje stund och sekund med honom. Men jag vågar inte.
Och nu är jag så rädd för att vi ska behöva begrava lillpyret med, jag tror fortfarande att det bara är en tidsfråga tills han kommer att dö.
Ju närmre vi kommer slutet ju mer säker är jag på att det kommer att bli så. Vi kommer få ett dödsbesked till och vi kommer få gräva ner honom och aldrig mera få se honom.

Varför kan jag inte tro på honom?!
Jag vågar inte. Jag är livrädd.
Jag frågade Henke idag om vem som skulle ligga i vaggan om pyret oxå dog...
Han tror inte att han kommer dö.
Jag känner mig hemsk som inte tror på mitt lilla barn, som jag tror kommer att dö inuti mig som sin bror gjorde.
Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag kan inte sitta med honom död i min famn. Jag vill inte känna den där hemska avgrunds känslan igen.
Att fånga den enda tiden som går med sitt döda barn är hemskt, att veta att han förmultnar mer och mer, och det går fort med. Tänk om jag kunde få pussa hans lilla kind igen, om jag kunde få dra fingrarna genom hans lockiga hår. Tänk om jag bara fick....allt med honom. Men jag står här tom, utan allt. Han fattas så mycket i min kropp och själ.

Ångesten är absolut inte borta. Jag är många gånger om dagen livrädd för att Henke, bebisen , nelson eller någon i min familj kommer att dö.

Idag var vi och gjorde ctg....igen....jag vågar inte tro att allt är bra bara för att jag känner honom, jag tror  att när paniken tar överhand att han håller på att dö. att han håller på att kvävas till döds.
Jag vågar knappt inte leva. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på.

Saknar lille Rico

Tänk så fel allt bara kan bli. Tänk att allt var så bra med Rico i magen, han växte fint han låg till och med över sin kurva. Det skulle inte bli något litet barn om han hade kommit 6 April som han var beräknad till, ca 4 kg var hans uppskattade födelsevikt.
Han var stark och mycket rörlig, var inte ofta stilla. Allt såg så fint ut hela vägen och han bodde och växte i mig i nästan 38 hela veckor. Och nu, borta död och helt frisk!
Kan bli så irriterad på folk som "räknar" med att få sina barn. Klart man ska hoppas men att vara helt säker?? vem kan vara det??  Man är aldrig garanterad att ens barn inte kommer att ryckas ifrån en. inte när barnet ligger i magen, är fött eller är flera år.
Barn dör av massor olika anledningar i magen, PSD hör man ju ibland om...där allt varit bra och man hittar ingen som helst dödsorsak. Kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle  fråga mig själv VARFÖR??? om jag inte fått något svar på Ricos död. Nu vet jag ju....den där knuten... som så många barn föds med på navelsträngen, som vissa barn har två. Eller moderkaks avlossning ( tror jag det heter ) GBS infektioner, proppar i moderkakan, havandeskapsförgiftning det finns ju massor!!!
Jag tycker att det är skit dåligt att det inte pratas eller informeras mera om det på MVC eller i föräldrar gruppen. Varför pratas det inte om det?? Det är ju massor som förlorar sina barn i magen. Det märker man nu när man själv gjort det. Alla bloggar, flera av vänners vänner. Mammor i tidigare generationer. Jag känner personligen 4 st som jag känt sen jag var liten som förlorat i magen. Där barnen varit helt friska! Sen vet jag fler som jag hört. Så hemskt är det, att det händer, att det måste hända. för det gör det ju!!
Rico måste varit super stark som lyckades böka runt så mycket och så hårt eftersom det ledde till hans död. Om han bara inte simmat runt och gjort en knut när han var mindre. Då hade världen fortfarande varit en lite vackrare plats. en plats utan saknad och tomhet. Där ett älskat, önskat barn hade fått leva.