Lika mycket som jag längtar efter bebisen i magen lika tung är saknade efter Rico.
Hans frånvaro är så påtaglig just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska härda ut.
Jag tänker mycket på att han snart skulle vara ett år. Hur han skulle sett ut, vad han hade gillat att äta.
Om han varit vild/lugn. Vad han hade intresserat sig för.
Så fort vi pratar om Ricos förlossning bryter jag ihop, jag vill minnas mer än vad jag gör. Jag vill minnas varje stund och sekund med honom. Men jag vågar inte.
Och nu är jag så rädd för att vi ska behöva begrava lillpyret med, jag tror fortfarande att det bara är en tidsfråga tills han kommer att dö.
Ju närmre vi kommer slutet ju mer säker är jag på att det kommer att bli så. Vi kommer få ett dödsbesked till och vi kommer få gräva ner honom och aldrig mera få se honom.
Varför kan jag inte tro på honom?!
Jag vågar inte. Jag är livrädd.
Jag frågade Henke idag om vem som skulle ligga i vaggan om pyret oxå dog...
Han tror inte att han kommer dö.
Jag känner mig hemsk som inte tror på mitt lilla barn, som jag tror kommer att dö inuti mig som sin bror gjorde.
Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag kan inte sitta med honom död i min famn. Jag vill inte känna den där hemska avgrunds känslan igen.
Att fånga den enda tiden som går med sitt döda barn är hemskt, att veta att han förmultnar mer och mer, och det går fort med. Tänk om jag kunde få pussa hans lilla kind igen, om jag kunde få dra fingrarna genom hans lockiga hår. Tänk om jag bara fick....allt med honom. Men jag står här tom, utan allt. Han fattas så mycket i min kropp och själ.
Ångesten är absolut inte borta. Jag är många gånger om dagen livrädd för att Henke, bebisen , nelson eller någon i min familj kommer att dö.
Idag var vi och gjorde ctg....igen....jag vågar inte tro att allt är bra bara för att jag känner honom, jag tror att när paniken tar överhand att han håller på att dö. att han håller på att kvävas till döds.
Jag vågar knappt inte leva. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på.
Hej!
SvaraRaderaJag har följt denna blogg ändå sedan er fina lille Rico dog och har gråtit otaliga gånger över det du skriver. Du förmedlar den "råa" sorgen, ångesten och kampen så otroligt naket och öppet.
Jag vet att det inte spelar någon som helst roll att jag skriver detta men jag TROR till 100% att ni kommer att få uppleva Ricos lillebror levande. Han kommer att komma skrikande ut till denna värld, förgylla er tillvaro och vända sorg till lycka igen!
Jag fortsätter följa dig och håller mina tummar för att du ska få känna sann lycka inom en väldigt snar framtid.
Kram
Mia
Jag har följt din blogg och blev så ledsen över att du förlorade din första son.
SvaraRaderaJag tror inte det spelar någon roll vad någon säger till dig nu, för efter vad du gått igenom så förstår jag fullständigt din oro, men om ca 3v. så kommer du att sitta där med din nyfödda lilla bebis och du får njuta av livets mirakel.
Tänker på dig, kram
Era ord och tankar värmer otroligt mycket. Och att ni tror och hoppas på att Lillpyret ska födas levande gör mig jätte glad att läsa.
SvaraRaderaTack snälla ni. Kram
Så fint skrivet Mia, att vända sorg till lycka igen.
Och Ulla tänk om vi får njuta av livets mirakel :)
Vännen min!
SvaraRaderaVad du kämpat detta år. Jag har känt med Dig även om jag inte kan känna som Du har jag försöskt känna mig in och kan förstå Dig ändå mer när jag själv blev mamma.
Det är ju inte alls konstigt att dessa tankar kommer nu när du närmar Dig. Men du har tagit Dig igenom måmga många tuffa stunder detta året och nu är vi på sluttampen av denna tiden med sorg. Snart finns en mil stolpe där framme... om 23 dagar så kommer livet fyllas med varm kärlek. Även om Rico aldrig kommer glömmas bort och sorgen över honom kommer försvinna så tror jag Pyret kommer ge Er mycket värme och glädje som kommer göra att det känns lite lättare att andas och ta dagen. Det är jag säker på att lilla lockhåriga Rico önskar sin mamma, pappa och lillebror. Han kommer vaka över lillebror från sitt puffiga moln.
Puss fina Du!
C
Kram till dig!
SvaraRadera