Tiden...

Tiden...tiden som går så sakta men ändå så fort. Tiden som varit dom sista 6 månaderna kan jag inte minnas i veckor eller dagar, tiden känns som en klump, ihoptrasslat och kaos. Under tiden så har lillpyret växt fint och nu är vi i ve.18 det känns lika overkligt nu som i ve.8 och jag vågar inte tro att vi ska få träffa denna lilla skatt levande i februari. Jag känner mig hemsk men jag vågar inte. Många gånger har vi sett den på ultraljud och sett den växa så fint, ändå kan ångest komma på en sekund och jag tror att den har dött, att det är över nu. Då ringer jag till barnmorskan med gråten i halsen och säger att jag tror att det är över nu, hon säger: skynda dig ner till mig då ska vi lyssna på hjärtljuden. Hela vägen dig är jag i samma ångest tillstånd som jag var innan Ricos dödsbesket. Jag är där igen och kan inte andas, i min verklighet har detta barn med dött. Sen får jag höra hjärtslagen eller se den på skärmen, men ändå tror min hjärna att det är sista gången jag får se den levande.

Min fina lilla skatt

Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.... Jag lyckas inte själv. 




Saknade efter Rico är stor.. ikväll för första gången gången på länge lyssnade jag på några av låtarna från hans begravning, och även från förlossningsmappen, jag gjorde en "mapp" runt ve 20 och fyllde på med låtar under graviditeten. 
Det är svårt att lyssna och känslan av att höra dessa låtar tar mig tillbaka till stunderna med Rico så fort jag hör. 


Dom stunderna är så otroligt värdefulla för mig, det var dom ända stunderna jag fick ha tillsammans med mitt barn utanför magen. 
Jag känner mig fruktansvärt tom och ibland undrar jag om jag är galen. 
Jag vill tillbaka till förlossningen, till dagarna med honom, varför fick vi inte fler? Varför fick vi begrava honom istället för att ta med honom hem? varför fick han aldrig se ljuset? varför fick han aldrig smaka på snön, eller bada i havet ? 


Varför fick han ingenting ? Ett litet barn som hade världen framför sina fötter, som är så älskad och efterlängtad, nu finns han inte mer. 
Hans avtryck finns, i allt, i hela mig. när ska det sluta göra så ont?  Varför får jag inte ha honom i min famn och berätta för honom hur älskad han är? Varför just jag?? Varför måste jag leva utan min Rico??  Varför är livet så grymt ? 
Om jag bara visste att jag skulle få träffa honom någon mera gång i ett annat liv, så skulle livet här vara så mycket lättare att leva.


 Jag har så svårt att ta vara på nuet när så mycket tid går till att förstå och komma till någon slags acceptans för vad som har hänt, jag känner att jag måste acceptera att han aldrig kommer tillbaka och att livet måste gå vidare på något slags sätt. 
Jag vet bara inte hur...Kanske har det inte gått så lång tid än, Men vi kommer alltid ha en minnes hylla med små gipsfötter och en svart hårlock. 
 Jag kan ärligt säga att det gör lika ont i kropp och själ nu, som det gjorde när han nyss dött. Det kanske är något fel på mig, man kanske ska säga/känna att efter en viss tid så känns det inte lika tungt. Så är det inte för mig. 


Även att jag är gravid och jätteglad för det ,så gör saknade efter Rico inte mindre ont, eller kommer mer sällan. Dit har jag inte kommit än, och det har inte med att göra att jag inte är tacksam eller att jag inte längtar efter lillpyret för det gör jag, jätte mycket. 
Men Rico kommer alltid vara min första son och alltid fattas i vår familj och i våra hjärtan, hjärtat är verkligen inte helt. Jag trodde inte det kunde göra såhär ont!! 


Men jag är fortfarande rädd. Rädd att börja älska lillpyret på riktigt, för han kan ju med dö, och vad händer med mig om han med dör? han får bara inte dö. Fast jag vet att han kan. I livet är man inte garanterad någon. 


Jag visste att en ny graviditet skulle bli tuff fast ändå något väldigt positivt på vägen tillbaka mot livet och uppvaknandet. Jag är förvirrad ibland, jag hänger inte alls med vissa stunder.  Mitt huvud är trött , tankar om allt från början av graviditeten med Rico fram till nu är otroligt många om många gör väldigt ont.

Men Rico du var glädjen det är saknaden efter dej som blir vår sorg.  Vi är så stolta över fina dej och jag önskar att hela världen hade fått se dig. ( iaf alla vi kände och som längtat efter dig ) 


Igår hittade jag en liten pyamas intryckt i en garderob, den luktade tiden då du dog. 
Man blandar ett visst tvättmedel med ett visst skölj medel och så får man fram den lukten. 
Den luktar underbart. Den luktar tiden med dig <3 Ibland köper vi den kombinationen och tar var sitt nytvättat plagg och bara luktar... vi tittar på varan och vet känslan utav att du funnits och har din egna lukt. 
Jag har luktat så idag i skolan. Sängkläderna med. Nu ska jag krypa ner och lukta på pyamasen som du aldrig fick använda, fast som luktar dig ändå <3 
Sov gott älskade Rico ( ifall man sover där du är ) Jag hoppas vi träffas i drömmen i natt, min fina lilla skatt. 

Älskar denna text!

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl. Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl.         Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon. Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl. Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl. Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon. Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron.

Där går en pojke, som skrattar åt snö. Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar. Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar. Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind. Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind. Där går en flicka, som sjunger om kottar, själv äger hon två. Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå.

Där går en pojke som blev indian. Där, där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar. Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar. Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en gård och ett skjul. Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul.

Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt. Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt. Där blir en värdelös sak till en skatt. Där, där blir sängar till fartyg en natt och går till månen. Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem. Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.

Där går en pojke, som skrattar åt snö. Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar. Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar. Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind. Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind. Där går en flicka, som sjunger om kottar, själv äger hon två. Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå.

Där går en pojke som blev indian. Där, där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar. Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar. Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en gård och ett skjul. Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul.

Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt. Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt. Där blir en värdelös sak till en skatt. Där, där blir sängar till fartyg en natt och går till månen. Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem. Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13598299.ab

Jag saknar mitt barn.

Tiden går så fort. Jag hänger inte med. Redan 100 dagar av denna graviditet har gått. 180 kvar hoppas jag. iallafall 160 .
Ibland är jag rädd att jag inte kommer kunna förstå att jag faktiskt är gravid och att vi kanske kommer få ett levande barn med oss hem i februari. chansen är jätte stor säger läkaren, större chans nu än förra gången. Han har aldrig varit med om någon som förlorat 2 st friska barn så sent i en graviditet. även om chansen är stor så vågar jag inte tro.
Mina tankar finns mycket hos Rico. Jag saknar mitt barn och frågar mig själv fortfarande om detta är en mardröm vi lever i. Jag tittar på hans minnes hylla och tänder ljus, jag känner på hans lårlock. Jag andas och plötsligt är jag tillbaka på sjukhuset då jag hade han i min famn.om jag bara fick..en ända gång känna han i mina armar igen. andas in stillheten och lugnet som han gav. Om jag bara kunde få stoppa om honom och ge honom en puss. om jag bara stolt kunde få visa upp mitt barn för någon mer. Om jag bara fick vara där på sjukhuset igen med lille Rico. Mina armar skriker efter att få krama. Jag är mamma men vårt barn lever inte. Jag saknar och älskar han så otroligt mycket. Alltid kommer han finnas i mig och göra sig påmind om sin frånvaro. Min fina pojk.

 You never said I'm leaving
 You never said goodbye
 You were gone before we knew it,
 And only God knew why
 A million times we needed you,
 A million times we cried
 If Love alone could have saved you,
 You never would have died
 In Life we loved you dearly
 In death we love you still
 In our hearts you hold a place,
 That no one could ever fill It broke our hearts to lose you,> 
 But you didn't go alone
 For part of us went with you,
 The day God took you home.

radiohead - street spirit (fade out)

Till sist!

Bortom överlevnad

Du kan gråta varje dag över att han är borta.

Eller du kan le för att han har levt.

Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaks.

Eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.

Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom

Eller det kan vara fullt av den kärlek du kände

Glädjen över att du har känt honom.

Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen

Eller du kan vara lycklig imorgon för att han var en del av ditt liv igår.

Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta.

Eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare

Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet.

Eller du kan göra det han ville - Le, öppna dina ögon, älska och gå vidare.

Okänd föfattare

Skriven av Lasse Berghagen

Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Lasse Berghagen

TILL DIG SOM INTE MIST ETT BARN

TILL DIG SOM INTE MIST ETT BARN

Jag ber dig tala inte om för mig att du förstår mig, hur det är att mista sitt
barn.

För du kan inte förstå min sorg och min saknad.

Du kan inte förstå, hur hela min kropp skriker efter mitt barn.

Den kroppen som en gång burit och fött detta barnen.

Du kan inte förstå hur det är att se och säga farväl till sitt döda barn.

Du kan inte heller förstå hur det är att gå på sitt eget barns begravning, och
att välja en gravplats och en gravsten till sitt barn.

Du kan inte förstå hur det är att dag efter dag, månad efter månad gå in genom
kyrkogårdens grindar för att hälsa på sitt döda barn.

Och det enda man kan göra är att göra fint och tända ljus vid graven.

Du kan inte förstå att man ibland knappt kan andas av saknad efter sitt barn.

Du kan inte förstå att aldrigheten, att aldrig mer få se sitt barn här i detta
livet, gör så förbannat ont i både kropp och själ.

Hur kan du säga till mig att livet måste gå vidare.

Tror du inte att jag kämpar varenda dag.

Att jag kämpar för att finnas kvar här i livet.

Att gå upp varje morgon.

Att gå till kyrkogården varje dag.

Hur kan du då tala om för mig att livet måste gå vidare.

Jag är ju kvar här i livet,

Jag har inte tagit livet av mig.

Jag är ju med i livet, men på ett annorlunda sätt.

Så säg inte till mig att livet måste gå vidare, bara för att du har ett bra
liv.

Snälla säg inte till mig att jag måste glömma.

Varför måste jag glömma? är det för att du ska må bättre.

Tror du att jag kan glömma ett barn som jag fött.

Hade du kunnat det? Eller säger du så för att du orkar inte med min sorg.

Tycker du inte att jag varit helt galen om jag plötsligt en dag bara glömt
mitt döda barn.

Säg inte att jag måste glömma något så fint som min son, Någon som jag älskat
så mycket, som har varit en stor del av mig själv.

Be mig aldrig att glömma mitt barn.

Om du inte klarar av och inte vet vad du ska säga, säg ingenting då.

Det räcker med en kram, ett leende eller en klapp på axeln.

Jag är inte farlig och jag smittar inte. Jag har mist mitt älskade barn.