6 månader

Älskade liten som redan sitter och snart kryper. Du som äter gröt och börjat med lite mat.
Du som nästa alltid är glad och ler.
Du som gör livet värt att leva.
Du ger så mycket kärlek och skratt. Och sover nästan varje natt.

Vill verkligen stanna tiden. Det går alldeles för fort!
Älskade lilla Levi jag hoppas att vi aldrig behöver skiljas åt.

4 månader idag!

Herregud så fort tiden går!!
Finns så mycket att få ut men jag bet bara inte hur jag ska börja, men det kommer! Snart, för nu börjar det klia i fingrarna.

Levi är iallafall är väldig go och glad liten pojk. Kärleken växer mer och mer för varje dag som går.
Idag redan 4 månader sen jag fick upp denna lilla skatt på mitt bröst.

11. Ve

Älskade liten 11.ve

9. Ve

Nio veckor ikväll 23.45.
Vattenavgång 18.15
Etablerade värkar 22.05
Krystvärkar 23.43
Ute 23.45

För nio veckor sedan fick jag äntligen se, höra och hålla dig i min famn.
Famnen som var tom efter din bror men som nu är full av dig hela dagar och nätter.
Bästa underbara Levi du är allt jag någonsin önskat mig.

5 April 2011...

5 April 2011 blev dagen då vi begravde våran älskade Rico <3 

Den dagen var nog den värsta i mitt liv. 

Jag minns så väl hur jag nästan vägrade att stänga kistan. Sista kyssen jag gav honom minns jag än hur den kändes.

Jag minns hans pappas ansikte dränkt i tårar när han pratade om hur dom aldrig skulle få gå några skogspromenader tillsammans som han så många gånger fantiserat om, utan istället skulle dom bara få "denna" promenad som var mellan kapellet till graven. 

Rico du fattas oss så!!! 

 

Sorgen & saknaden är total
Men lyckan & kärleken till Levi är större....
Det har varit ett hemskt år, men just nu vill jag "lämna" det och njuta av nuet och se framåt.
Jag behöver den lilla kraft jag har till min levande kärlek.
Den till min döda finns alltid med mig mjuk i mitt hjärta.
Han kommer alltid vara vår osynliga kärlek!

Levi

Ibland kan jag bara inte sluta titta på dig när du sover. Vad jag ska pussa på dig när du vaknar! Fina älskade Levi!

Tänk!

Tänk att jag får gosa med denna fina underbara mysiga lilla bebis. Jag tycker fortfarande att det är så overkligt!
Dagarna bara flyger iväg och jag vet inte vart, eller jo mycket tid går ju åt till att amma, byta blöja, fixa i hemmet, försöka gå ner typ 100 kg!! Nej men helst hinna gå en promenad varje dag. Men det orkar jag absolut inte alla dagar.
Jag är rätt trött i kroppen och i knoppen. All spänning, panik och oro som var under Levi graviditeten måste ju ut på något vis, eller iaf ta en annan form.
Kanske gör den det i trötthet?
Levi är så go och glad. Skriker bara när han vill ha mat och om han får vänta några sekunder extra då blir han skogs tokig!
Han sover väldigt bra. Vi har en liten läggnings rutin som jag kör varje kväll runt 22. Sen vaknar han runt 1-2 och vill äta igen och sen amning vid 5 igen. Och oftast sover vi till 9-10 sen!
Han ler nu och följer blicken, han älskar att bada, mysa och att sprattla och fäktas med armar och ben!
Han gillar att suga på nappen , himla skönt! Har varit och köpt massor nappar nu, tycker jag slarvar bort hela tiden.
Nej nu ska jag sova en timma eller två!
Gonatt ni som läser.. Vilka ni nu är ;)

Hemska hemska dag.
Just nu vill jag bara försvinna från mig själv, ångesten är total fast jag gör mitt bästa för att inte falla för långt ner, det går inte att ta kontroll över.
Jag är där igen på sjukhuset för exakt ett år sedan, förlossningen har börjat.
Jag minns hur jag skrek där i sjukhussängen, jag skrek att jag ville dö. Skriken tog aldrig slut. Jag kämpade för att överleva den stunden, den förlossningen, jag har aldrig varit så rädd som då.
Den tomhet, avgrund och panik jag hade kommer tillbaka nu.
Jag minns det som det var igår.
Jag vill inte veta detta, jag vill inte minnas, jag vill inte känna, jag vill inte att det ska varit jag.
Men inte heller du. Jag vill inte att friska barn ska dö. Det finns ingen anledning.
Dagens är svart. På ett sätt skäms jag att det är såhär för att Levi är här nu, men det ena har inte med det andra att göra.

Att Levi är här tar inte bort vad som hände med Rico. Vi är ett barn för lite i familjen och det känns. Det gör fruktansvärt ont.
Dagen har bestått av tårar, bråk och ännu mera tårar.
Jag får hela tiden bilder och känslan tillbaka hur vi var där i det där avskilda förlossningsrummet. Sorgen, skräcken och tomheten i det. Sen när han var ute spred sig ett lugn en slags tysthet och sen kom en ännu värre avgrund.

All rädsla jag känt för mitt döda barn var som bortblåst. Han var den finaste jag sett och jag blev helt tagen av hur underbart vacker han var. Jag kan inte ens beskriva hur retligt det var att han var död. Vi som hade kämpat så. Och belöningen var ett dött barn.
Nu kom frågor som begravning och obduktion. Jag tänkte bara hjälp! Vad är det som händer oss? Vill vi ha obduktion på vårt barn?
på vårt fina stora barn som vi väntat på så länge.
Nu skulle dom skära i honom, vi skulle inte längre åka hem med vår bebis och börja livet som
Tre.
Vi skulle något helt annat. Vi skulle börja lära oss att leva ett liv med minnet att en kall liten kropp i våra famnar.
Vi skulle lära oss att leva med en minneshylla med en svart hårlock och små händer och fötter i gips.
Vi skulle ta ställning till gravplats, skötsel osv
Vi skulle lära oss förhålla oss till varann på ett helt annat sätt.
Vi skulle lära oss att leva med ett osynligt barn framför våra vänner och familj.

En helt ny värd öppnades och den var inte lycklig. Den var svart, fylld av sorg och saknad.
Nu lever vi i bägge världarna.
Vi har fått en värld till. Och jag tackar livet varje dag som vi får ha Levi hos oss.
Men dessa dagar är tunga, saknaden efter Rico och den erfarenhet han bar med sig vet jag inte än hur jag ska klara av.

1 år

Om ca 1 tim för ett år sen fick jag det värsta besked jag kunde få.
Vår Rico var död och snart skulle jag föda fram honom död.
Det känns i kroppen på något vis. den är orolig och ledsen.
Jag undrar fortfarande om detta har hänt eller om det bara är en fruktansvärd mardröm.

Jag hoppas att han har det bra där han är, och att han plockar blommor på vackra ängar och åker

rutschkana på molnen med dom andra barnen.
Och att han då & då slänger ett öga på oss här ner som saknar och älskar honom så. Fina lilla pojke varför är du död ?                            

Ricos sten

Nu är stenen på vår balkong och i veckan ska den sättas.
Jag älskar den och är så glad att den blev som vi ville, även bättre, finare, vackrare. Att hämta den var hemskt. Men på något sätt fint och väldigt befriande att den är färdig och på plats till hans 1-års dag som är på söndag.

varje dag

För varje dag jag får ha Levi levande sprids ett lyckorus i kroppen.
Vissa dagar tar ångesten över och jag tror igen att han ska dö, jag får samma panik som jag fick när han låg i magen.
Jag vet att man aldrig kan veta vad som händer i morgon eller om fem månader. Jag vet bara att jag inte klarar av om han ska dö.
Det är svårt att leva i nuet. Fast jag har aldrig älskat nuet så som jag gör nu,
Tänk att Levi är min.
Jag är livrädd för att hitta han död. Jag är så rädd ibland att jag knappt vågar titta om han lever.

Snart är det Ricos 1-årsdag
Hans gravsten är klar, vi ska hämta den på Lördag. Jag är så glad att den snart kommer på plats.
Vad jag önskar att jag haft bägge mina barn hos mig. Tänk vad gulligt, tänk vad underbart.
Men nu ville inte livet så.

Men jag är så glad att Levi kom till oss. Han gör så att livet inte känns lika tungt att leva. Han kom med lugn och kärlek, han kom med hopp om liv och framtid. Fina älskade Levi. Jag längtar redan efter all tid med dig, och jag hoppas att vi får många många fina år tillsammans.

Levi Lou

Tänk att du kom. Att du kom levande.
Tänk att jag får ta hand om dig, ge dig mat från mina bröst. Jag får vagga, vyssa och ge dig tröst.
Livet är så stort och så overkligt.
Att du kom till oss i denna sorg har fått mig att vilja leva igen på ett helt annat sätt.
Du ger så mycket lugn, lycka och trygghet och framför allt glädje.
Du är så fin och go och jag är så glad att just du kom till oss nu när storebror inte fick stanna.
Du är det finaste jag får uppleva. Och jag är så glad för varje stund vi har tillsammans.
Fina älskade Levi Lou

Tack

Tack för era grattis & fina ord.
Tack för att ni följt och väntat med oss.

Så kom han till världen :))

Vår älskade Levi kom till världen i torsdags kväll 23:45.
Han är underbar och lik sin storebror.
Återkommer.....

Förlossning på g.....

Herregud dagen/kvällen/natten är kommen. Jag kan inte förstå att detta är sant. Jag går runt i samma korridorer som för 11 månader sen.
Det är mycket blandade känslor och jag kan knappt tror att vi är här för att föda vårt lillpyre levande. Herregud det händer verkligen!!!
Nu är vi så nära. Och vi är på rätt ställe, dom gör ofta ctg och håller mycket koll på bebisen. Jag är så lyckligt för att graviditeten vid denna tid imorgon är över. Att vi då ligger på bb. Nyp mig, drömmer jag?

Sista bilden med magen :)

Theo

Förra tisdagen födde en annan av mina barndomsvänner en liten pojk, och det blev en liten Theo!!
Så himla gullig och go. Så igår åkte jag Oliver och hans mamma upp för att träffa lille Theo.
Nu är både Oliver o Theo ute.... Och på fredag Lillpyret med! Tre små pojkar som kommer ha så roligt med varandra. Nästa gång vi alla ses, så har jag också mig en levande bebis

Här är en bild på lille Theo som jag fått tillåtelse att läggs ut.

Nu kööör vi!!!

Om en vecka är han ute!!
Igångsättning nästa fredag!! Herregud vad spännande, oroligt, nervöst och helt underbart detta är :)) om en vecka har vi Lillpyret i famnen! Jag kan knappt tro det. Mycket förvärkar och ännu mer mogen och öppen var tappen igår!
Tänkte hallonbladste kunde kanske hjälpa till ännu mer ;) om inte annat sägs det vara bra för amningen + att det är gott!
Läkaren tror inte att han skulle stanna i magen hela tiden ut även om vi inte hade gjort en igångsättning.
Nu är det bara få dagar kvar!
Hejja bebis!!

Fredagsmys med Twinsen!

Nu ikväll har jag varit hos min vän och haft fredagsmys med henne o hennes tvillingar! Det blir väldigt intensivt och snart hoppas jag att jag kan sova :)

Bägge två är väldigt intresserade av magen och bebisen där i.
Det var dom när Rico låg i magen med, ibland säger dom att min bebis är död och dom tyckte att det var lite märkligt när magen med Lillpyret började synas.
Dom kopplade inte riktigt, Men nu vet dom att det ligger en annan bebis där inne och klappar o pratar med honom hela tiden, dom frågar vad hans rumpa ligger eller hans armar.
Dom tycker det är väldigt roligt när han hickar eller trycker ut sin rygg mot deras små händer.
Dom frågar mycket om vad han gillar för mat, tjejen frågar ofta om det hon själv äter, tex idag år hon knäckebröd och då undrar hon om bebisen gillar det med!! Pojken tror att Lillpyret är en kille, och tjejen tror tjej ;) brukar ju vara så!
Dom har nog frågat ca 100 grr ikväll när bebisen ska komma ut. Och om den vill gosa med dom! Pojken frågade om bebisen ville ha hans tutte och så drog han ut dem ur munnen, haha så gulligt!
Det ska bli kul att se alla tillsammans snart!!

Tönt Facebook!!

Folk och deras Facebook!!!
vad är det för fel ?!
Alltså bara för att man har ett barn måste man skriva om det i nästan varje uppdatering?
Måste det nämnas nästan hela tiden att man har en bebis på ett eller annat sätt??  Man glömmer inte att folk man känner fått barn bara föra att det inte nämns varje gång man har kontakt.
Jag klickar dölj på alla som har barn/bebisar och skriver mycket om det!
Tyckte precis likadant innan Rico.

Men nu,
jag orkar inte ens läsa om mina vänner o deras statusar.
Jag skriver eller pratar med mina vänner privat. Tycker liksom inte att man behöver visa för alla andra att man har en relation. Att man har vänner! tre av mina närmsta som jag nästan träffar varje dag eller oftast pratar med i telefon skriver jag aldrig till på deras sida. jag grattar dom inte heller där. Det gör jag privat!

Jag kommer inte göra det sen heller alltså skriva om mitt barn eller hans utveckling, eller om han inte kan sova, eller om han har ont i magen eller ej!! om han är gullig eller ful. om jag tycker att han är väldens finaste som alla tycker om sina barn!  är det väsentligt för folk att läsa om, vad jag tycker om mitt barns utseende? ( fast å andra sidan, vad är väsentligt på fejjan )
Men jag förstår inte varför man ens måste?

Sånt delar man väl med sin sambo, mamma, nära vänner. men för 17 inte på facebook.
Jag delar inte ens att jag är gravid.
Tror folk att att vi som inte skriver "vad jag är trött på detta nu" "när ska den lille lilla ut"  bla bla  "undra hur natten bli" att vi inte är lika förväntansfulla eller gravida som andra som gnäller och delar sina hemorrojder eller bristnings besvär.
Jag förstår väl att man undrar det om man nu har besvär men varför på fejjan? Gå till apoteket o fråga och när du ändå är där checka in ;)

Jag vet inte hur många gånger det senaste året där jag läst att folk har grädde i tuttana! jag förstår inte varför man vill säga det, är det av mallighet? är det för att bli bekräftad ? för att man inte blir det tillräckligt hemma? var och varannan kvinna har grädde i rattarna, själv känner jag personligen ca 10 st!

Eller dom där dramatiska stausarna som man oxå blir tokig på....där folk vill ha så mycket uppmärksamhet att man dra in akuten i statusen...typ " sitter på akuten nu" eller " kom just hem från akuten " och sen lägger dom inte till att det gått bra eller vad som hänt!
Nä då ska folk hålla på " ånej vad har hänt" "vad är det du säger inget allvarligt va ?"

Och varför den där konstiga incheckningen...?? måste man visa folk att man har ett liv? Att man gör saker?

Hej jag tränar! Hej jag äter mat! Hej jag är i min säng! Hej jag ska ta en öl! Hej jag sitter o glor på vårdcentralen! Hej jag är i en affär! Hej jag har just fött barn! Hej vet ni att jag älskar mitt barn! Hej jag måste tala om för folk att jag finns och att jag har ett liv!!

Eller att man skriver till sin sambo?! Vill jag säga att jag älskar Henke så säger jag det till honom eller skickar ett sms.
Jag brukar inte Gratta han på hans sida när han fyller år för det gör jag hemma, det kanske är konstigt jag kanske borde skriva "grattis älskling, du är underbar. ikväll ska vi fira dig ordentligt puss puss" det skulle jag inte kunna med. Det skulle kännas som jag bara ville hävda något.....
Ja, ja kanske är allt för negativ till facebook...är nog dags att lägga ner.

Galen

Jag blir galen snart. Jag vill ha ut honom nu. Jag vill inte bära honom i min kropp längre. Jag känner mig äcklig och jag vågar inte tro att han kommer levande till oss. Jag tänker redan på hur hans begravning och vem som kan ta tag i den, för jag vägrar planer ett till barns begravning.
Jag tänker ibland att jag ska ringa prästen... Helt stört. Även att Lillpyret rör sig som bara den så känns det som att han är död?! Hur kan det gå ihop?
Jag håller på att bli galen, tappa greppet totalt. Jag vill att han ska ut nuuuu. Hellre att han kommer ut nu och får lite hjälp och att vi får stanna längre på BB än att vi får begrava honom.
Jag vill inte vara med mer. Jag har nått min gräns och jag vet inte hur jag ska härda ut mera. Dagarna går bra men kvällarna, nätterna och timmarna på morgonkvisten är hemska, bara ångest panik och gråt.
Idag var det UL även om allt såg bra ut så vet jag att det inte betyder något mer än att det gjorde det just då.
Han kan lika gärna vara död om en timma
Eller när jag vaknar imorn.
Eller dagen innan igångsättning.
Tänk om han dör. Han kanske faktiskt dör. Det måste jag förlika mig med för så är livet. Han kan dö ifrån mig när som helst, inatt nästa vecka eller om två månader. Jag måste acceptera att jag aldrig kan veta.

Pomegranat och mogen tapp!!

Nu har jag just ätit en väldigt god kvällsmat, pomegranat och blodgrape!! Jag drack lite mjölk till och läste bäst före datumet och då förstod jag hur nära Lillpyret vi är!! Mjölken går ut den 16e och då är han här :))

Idag var vi hos Bm. Det gick bra, alla värden var bra och så gick vi igenom det sista som man gör innan förlossningen. Hon kände även på min tapp och den var " mjuk och mogen " och redan ca 2,5 Cm förkortad. Hon trodde inte att jag skulle behöva cytoteck ( eller hur det nu stavas ) piller som ska utplåna tappen vid en igångsättning. Utan hon tror att man kan starta förlossningen genom att kunna ta hål på vattnet på en gång :)) då tjänar vi in några timmar på förlossningen!! Nu känns det som vi är ännu närmre bebisen :))

Panik

För några minuter sedan var jag säker på att han dött, jag tryckte i mig tårta och drack saft och funderade på om jag skulle ställa mig framför en bil om han inte längre skulle leva.

Men efter bara ett tag vaknar han och rör sig av sockerkicken, och nu hickar han.
Tack snälla ber jag till något, men jag vet inte till vad eller vem. Men jag tackar något stort för varje dag som passerar utan ett dödsbesked.

längtan

Mor och barn

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp
en gåva från himmelen jag just har fått.
Två händer, två fötter, ett ansikte så sött
ett efterlängtat litet barn jag just har fött.

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm
ett vackert litet barn jag håller i min arm.
Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv
ett barn som ska ta världen med flera små kliv.

Ensam, vilsen och lite rädd ibland
i mörkret du famlar efter en hand.
Sorgen och glädjen följer dina spår
livserfarenheten är följden du får.

Mamma, barn, två hjärtan bildar ett,
ett starkare band har ingen sett.
Något så stort en känsla så stark
en kärlek som står på stadig mark.

Mina fina pojkar!!

Tankar.....

Lika mycket som jag längtar efter bebisen i magen lika tung är saknade efter Rico.
Hans frånvaro är så påtaglig just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska härda ut.

Jag tänker mycket på att han snart skulle vara ett år. Hur han skulle sett ut, vad han hade gillat att äta.
Om han varit vild/lugn. Vad han hade intresserat sig för.

Så fort vi pratar om Ricos förlossning bryter jag ihop, jag vill minnas mer än vad jag gör. Jag vill minnas varje stund och sekund med honom. Men jag vågar inte.
Och nu är jag så rädd för att vi ska behöva begrava lillpyret med, jag tror fortfarande att det bara är en tidsfråga tills han kommer att dö.
Ju närmre vi kommer slutet ju mer säker är jag på att det kommer att bli så. Vi kommer få ett dödsbesked till och vi kommer få gräva ner honom och aldrig mera få se honom.

Varför kan jag inte tro på honom?!
Jag vågar inte. Jag är livrädd.
Jag frågade Henke idag om vem som skulle ligga i vaggan om pyret oxå dog...
Han tror inte att han kommer dö.
Jag känner mig hemsk som inte tror på mitt lilla barn, som jag tror kommer att dö inuti mig som sin bror gjorde.
Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag kan inte sitta med honom död i min famn. Jag vill inte känna den där hemska avgrunds känslan igen.
Att fånga den enda tiden som går med sitt döda barn är hemskt, att veta att han förmultnar mer och mer, och det går fort med. Tänk om jag kunde få pussa hans lilla kind igen, om jag kunde få dra fingrarna genom hans lockiga hår. Tänk om jag bara fick....allt med honom. Men jag står här tom, utan allt. Han fattas så mycket i min kropp och själ.

Ångesten är absolut inte borta. Jag är många gånger om dagen livrädd för att Henke, bebisen , nelson eller någon i min familj kommer att dö.

Idag var vi och gjorde ctg....igen....jag vågar inte tro att allt är bra bara för att jag känner honom, jag tror  att när paniken tar överhand att han håller på att dö. att han håller på att kvävas till döds.
Jag vågar knappt inte leva. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på.

Vad vi längtar!!!

Snart över!! 29 dagar kvar....

Magen i ve 33....känns som jag ska sprängas snart!
om ca 30 dagar är han här!!
Längtan efter honom är obeskrivlig!
Jag kan inte få in att vi kanske ska få ta med honom levande hem :)) 

Snart hoppas jag att få lägga min lilla skatt i vaggan och sköta om honom på skötbordet.
Han ålar och trycker som bara den,  jag blir alldeles tårögd när jag tänker på att vi kan få träffa han levande om bara några veckor!! 

Lite Nellis

Min fina lilla goa hund som ger så mycket glädje i allt det svåra.

Nelson firar nyår i husses knä ;)
Han är en riktig liten knähund, fast inte i mitt, för där får han inte plats! 

hos frisören för att få bort lite av den varma valppälsen :)
Vår lilla dramaqueen!!

Fixerad!

Bebisen......
.....har fixerat sig, men med huvudet ruckbart!
Känns skönt då jag aldrig hade vågat göra ett vändningsförsök. Nu är det bara att hålla tummarna att han stannar i den positionen vilket det flesta bebisar gör när dom väl lagt sig till rätta.
Jag längtar så efter den lilla fina killen.

Jag har mycket sammandragningar och ibland trycker han på så hårt att det känns som om jag måste knipa för att hans huvud inte ska tryckas ut :) men tappen är stängd så han är inte på väg ut än som tur är.

Han väger nu ca 2 kg, och beräknas väga lite drygt 3 kg när det är dags för igångsättning om han fortsätter att följa sin kurva.
Jag har en del att fixa med och tycker att dagarna går hyfsat fort.
Vi håller på att planera kök till vårt kök i huset så vi hänger en del på Ikea!
Denna vecka jobbar Henke kväll vilket är rätt skönt, mysigt att ha morgonen och en del av dagen tillsammans.
Nelson är hos mamma och jag läser tidningar, lyssnar på Spotify, plockar, diskar och bara njuter av min egentid!

Nu ska jag måla hyllor o fixa lite med bebisens sängmobil!
Tänk,, snart kan han vara här!!

Död

Efter jag krystat ut Rico frågade jag om han verkligen var död. Dom kunde ju haft fel vet jag att jag tänkte långt, långt därinne.
Men han var lika död, som jag ville vara det.

Magen i ve. 32

Ricos Pappa

Nu så :)

En bild utan fyllda korgar och en med!

Känns skönt att det nu finns en plats för hans vagn+tillbehör och hans ytterkläder!

Idag har vi skrivit på faderskapsintyg för både Rico och Lillpyret. Sorgligt var det, att se Ricos namn och att det stod "dödfödd" det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna var nära, men jag gjorde allt vad jag kunde för att inte bryta ihop där. Sen skulle två vittnen Komma in och skriva på papperna och läste inte vad som stod utan såg bara att det var 2 papper att signera

Grattis till tvillingar säger den ena, och tanten som tagit emot oss förklarade att vår första son var död.

Hon bad om ursäkt för att hon inte tittat på vad som stod på papperna.

Det blev så tydligt när någon annan förklarade för någon annan om Rico.

Nu finns det iallafall registrerat att Henke är pappa till bägge våra pojkar. Dom sista dagarna har varit jobbiga, jag gråter mycke och saknar Rico, jag frågar mig själv hur jag kan sakna någon jag aldrig haft? Jag kanske saknar det vi aldrig fick? Eller att vi fick honom fast död? Eller för att vi nästan fick?

När jag tittar på bilder från förlossningen på mig Henke och Rico känns det som om vi blev en familj, även att han var död. Jag såg en far med sin son i sin famn som längtat så länge efter denna stund.

Och så blev stunden så fruktansvärd sorglig, och tyst fast ändå så full av kärlek. Så full av liv fast vårt barn var död.

Tiden stod still och jag vet precis hur det känns att befinna mig där, i rummet med min lilla Rico och  hans pappa med ögon full av tårar av sorg, men också med en enorm stolthet av att vara just Ricos pappa.

Vi fixar!!

Det jag skrev innan försvann för att jag la till en bild !? konstigt men men 

vi håller på att fixa lite inför bebisens ankomst, här är en före bild på en del av hallen som ska förvandlas lite...

Jag har målat hyllor som Henke ska sätta upp! 

Jag håller som vanligt på med vagnen, drömmer om att vår lilla kille ska få följa med levande hem med oss.
Frågat Henke ca 100 grr om han tror att vi kommer få bebisen levande, han svarar alltid samma :JA
jag själv är inte alls säker, känns som 50/50 % chans och ibland tror jag att att det är 0 % chans att han får följa med hem.
 

 42 dagar kvar till igångsättning....på dag 43 på morgonen efter frukost sätts jag igång!!!  då i v 38+0
tjohoooooo 

Nelson tittar nyfiket på vad som händer! Vi har börjat grind träna honom lite och det funkar jätte bra. Det är bra att han vänjer sig redan nu att han inte alltid behöver vara med!
Imorgon ska vi skriva faderskapsintyg, känns skönt att ha det gjort!
sen MÅSTE jag fixa med E-legitimationen med!
Nätterna är riktigt jobbiga nu, upp på toa 5 grr per natt + att jag måste dricka vatten då med, Jag svettas som bara den trots inga element på och knappt kläder, varje gång jag ska vända på mig måste jag vakna för att kunna flytta mig själv haha
nu har jag fått gnälla lite med!
hej hej 

Mag-dokumentation

Tänk att jag är i vecka 31 för andra gången i mitt liv, och inom loppet på väldigt kort tid.
Sen ska kroppen få vila, bli tränad och stark igen :))

Bild från slutet av Juli 2010 när Rico just blivit till......

man undrar ibland hur detta ska sluta....
Magen i ve 31
känns som att jag snart ska spricka!

Målet är att försöka se ut som första bilden, fast med bristningar då ;)) 

Ja e så glad, nu väger vår lilla kille lite drygt 1,5 kg :))
Varje gång jag ser han blir jag så glad och varm i hela kroppen.

Nu ska jag kolla färdig på Saltön boxen... Jag älskar Saltön, sen går jag vidare till Gynekologen i Askim, den serien är oxå rolig och underhållande.
Sen kör jag nog igenom Sons Of Anarchy + solsidan... sen måste väl ändå bebisen ha kommit, emellan det ska jag träna både vanligt och vattengympa, tvätta igenom alla hans kläder o lakan och massa annat :))
Hoppas tiden kommer att gå fort nu!!

Nu blire mat, sen ska jag och mamma åka till frissan med Nelson!

Snart så hoppas jag att detta ska komma till användning :)))

   Idag började jag dagen med att mysa med Oliver när hans mamma var på efterkontroll. Sen gick vi ner på rean och kikade lite och sen köpte vi med thaimat och åt lunch hemma :) det var en mysig förmiddag men sen efter maten slog tröttheten på ordentligt. Sova 6 timmar funkar inte bra!

Men lika bra att vänja sig kanske :) Sen träffade jag en annan kompis och vi tog oss runt en sjö i närheten, med några få "värkstopp"  3 km är nog i längsta laget för när vi kom hem fick jag väldigt ont i ryggen, och har det fortfarande!!

Ska bli skönt när vatten gymnastiken börjar igen nästa vecka! 

Idag har jag fått veta något som gör mig så glad :)) 

Jag gillar bloggen, det känns som en bra vän/dagbok/minnesalbum. Hade jag inte skrivit här så hade jag glömt hur mycket som helst. 

Plus att det är väldigt skönt att ventilera eller bara sätta ord på lite tankar och sånt. 

Fyndat på PoP rean! Allt för 380 kr, är superglad!! 

Lite av Julklapparna som vi fick till lillen! Tack snälla ni!! 

snart så ligger du där <3 

Bisfenolfria små nappar och flaskor fick vi om det skulle behövas :))