För varje dag jag får ha Levi levande sprids ett lyckorus i kroppen.
Vissa dagar tar ångesten över och jag tror igen att han ska dö, jag får samma panik som jag fick när han låg i magen.
Jag vet att man aldrig kan veta vad som händer i morgon eller om fem månader. Jag vet bara att jag inte klarar av om han ska dö.
Det är svårt att leva i nuet. Fast jag har aldrig älskat nuet så som jag gör nu,
Tänk att Levi är min.
Jag är livrädd för att hitta han död. Jag är så rädd ibland att jag knappt vågar titta om han lever.
Snart är det Ricos 1-årsdag
Hans gravsten är klar, vi ska hämta den på Lördag. Jag är så glad att den snart kommer på plats.
Vad jag önskar att jag haft bägge mina barn hos mig. Tänk vad gulligt, tänk vad underbart.
Men nu ville inte livet så.
Men jag är så glad att Levi kom till oss. Han gör så att livet inte känns lika tungt att leva. Han kom med lugn och kärlek, han kom med hopp om liv och framtid. Fina älskade Levi. Jag längtar redan efter all tid med dig, och jag hoppas att vi får många många fina år tillsammans.
Oron att det ska hända ens barn något är lika för alla, även om vi andra inte förlorat något barn. Men precis som du beskriver det känns det när man kommer hem med sitt nyfödda barn.
SvaraRaderaMan är hela tiden rädd att de inte andas när man tittar till dem.
Men denna oro får man lära sig att leva med.
Jag har vuxna barn idag, men samma oro sitter där som ett spöke att de ska hända dem något.
Det är ju inte så att man går omkring med oro hela tiden.
Men hör man tex. en ambulans och den åker åt det håll de bor så vaknar oron.
Då slår man en signal och när man hör deras röst och att allt är bra, så blir det lugnt igen.
Du har många år framför dig med din son blandat av både glädje och oro.
Tack och lov så är det mest glädje.
Oron kanske inte är mindre, men annorlunda. Har du suttit med ett dött barn i din famn i flera dagar och sedan planerat dens begravning och lagt din lilla bebis i en kista så vet man ju konsekvensen av ett dött barn. Och det är väl det som skrämmer mig mest, att återigen sitta där men en liten i famnen och behöva säga farväl för att sedan vara med om den värsta avgrund man kan tänka sig. Ett liv med ett barn förlite.
RaderaMen självklart kan jag tro att det är som du säger, att man är mer eller mindre orolig hela livet för sina barn.
Jag var också så otroligt rädd när vi fick vårt första levande barn, jag var rädd för att somna för tänk om han var död när jag vaknade :(
SvaraRaderaMin räddning var andningslarm, då vågade jag somna för om han skulle sluta andas så skulle jag bli väckt och åtminstone kunna försöka rädda och ringa ambulans. Men det var min räddning och alla tycker olika om andningslarm.
Visst alla är roliga att ngt ska hända ens barn men jag tror som du att det är på ett annat vis när man har förlorat, man vet precis vad det innebär. Jag har också fått kommentaren att alla föräldrar är oroliga och även under min skräckfyllda graviditet att alla gravid är mer eller mindre rädda eller nervösa....Mmm jag var det också med Ester, men de där tiondelssekunderna man fick sån oro och känsla är INGENTING mot verkligheten, då man sitter där med sitt älskade men livlösa barn. När man vaknar till helvetet varje morgon och hur det bara rämnar en totalt att det är tomt i spjälsängen och tyst som döden i ens hem och man ALDRIG! ALDRIG! mer får hålla om sitt barn. Jag var inte ens i närheten då, då jag var orolig som alla andra....
Varm kram och jag är så glad för att ni har er fina Levi levande hos er.
Varm kram till dig med Jessica. Det är så skönt att bli förstådd. Hoppas du och familjen mår bra. Kram
RaderaJag är ganska så säker på att din oro är större än föräldrars som inte förlorat något barn. Kan inte gå in i dina känslor förstås men så tror jag.
SvaraRaderaJag oroar mig som vanliga föräldrar. Kollar fortfarande om mina barn andas när de sover och då är äldsta sonen drygt två år. Men jag har inte förlorat barn. Kan bara gissa att oron vore myyyycket större om jag hade gjort det.
I din verklighet finns ett barns död. För oss som inte förlorat är det bara en skräckfantasi. En hemsk fantasi men bara en fantasi.
Hoppas din oro minskas med tiden så du inte har andan i halsen varje gång du ska kolla din lilla son.
Ni kommer få många lyckliga år. Ni har Rico till skyddsängel.
Kramar!
Tack Lisa, Jag hoppas med att vi har många lyckliga år tillsammans och att Rico vakar över sin lillebror.
SvaraRaderaAllt gott till dig!:) Kram