Lite Nelson bilder...

Uttråkad!

Uttråkad är vad jag är!! Har städat, varit ute med hunden, myst med hunden, gett hunden mat, gett mig själv mat, diskat, rökt en hel del, klunkat kaffe, ätit vitaminer, varit hos psykologen...  men jag känner att det är något som fattas, Jag känner mig tom, fast jag har så mycket!
Jag är uttråkad fast jag inte vet vad jag vill göra...Nu kollar jag iaf på sex&city boxen för ungefär 10000 e gången. Hunden sover på mina ben och är så otroligt gullig! Det var ett bra beslut att köpa en hund, det är skönt att ha något att sysselsätta sig med! och att han är så rolig och go e underbart!
Fast oxå väldigt krävande med en liten valp med mycket bus och egen vilja. Nu kollar han visst med på Carrie och dom andra :)

Henke är ute i huset och isolerar...det kommer bli så härligt att flytta dit!
Jag tänker mycket på Rico, men försöker att inte sakna, att inte längta efter det som vi aldrig fick. Bättre att tänka att han finns med mig i mitt hjärta och att vi kanske ses i nästa liv.

På tisdag åker vi till Spanien, ska bli superskönt!

Mumford and Sons - The Cave - With Lyrics

Mumford and Sons - After the Storm lyrics

Ofta spelas denna refräng i mitt huvud när jag tänker på Rico

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.......

för svårt för att kännas vid!

Vissa stunder har jag fortfarande så svårt att förstå att jag kunde varit mamma.
att jag kunde fått hålla min fina älskling i min famn
att jag kunde fått göra så mycket, att jag kunde fått se han växa upp!! jag vet hur ofta jag tittade på vagnen eller vagga och hela mitt hjärta längtade såååå mycket efter att få hålla och lägga ner och ta upp min lille bebis
Nu står ju allt i källaren, jag har kunnat gå ner och hämta något annat lite fort. Men jag klarar inte att se alla hans grejer, det hela gick så fort till att allt var nedpackat, vi åkte hem efter första natten på sjukhuset när vi väntade på att vattnet skulle gå. kl halv elva på morgonen åkte vi hem....jag ville hem och packa ner allt för jag ville absolut inte komma tillbaka till lägenheten full med bebis saker utan ett levande barn. Henke började skruva ner vaggan och Lisa som var med oss började packa kläder, jag minns hur jag stod och tittade på dom och såg att bägge grät...jag grät med fast just då tyst....

 Jag vet hur tankarna snurrade i skallen....Är detta sant? händer detta verkligen? har dom sagt till oss att vårt barn är dött? ska jag verkligen föda ett stort fullgånget barn? hur ska jag klara detta???? vad kommer hända med mig, med oss? kommer jag bli galen, psykiskt störd? hur kommer livet bli nu?? 


En stund efter dödsbeskedet ville jag börja röka igen, jag slutade för Ricos skull men nu ville jag bara börja igen. Jag stod utanför förlossningen med en cigg i handen högravid i det blåa sjukhusnattlinnet, måste sett helt bananas ut. för ingen kunde väl tro att jag stod och rökte,  med mitt döda barn i magen och samlade allt mod och all kraft jag skulle behöva för att föda fram honom.

I vilket fall när alla bebis saker var nere i källaren och vi tagit med oss det bebisen skulle få ha på sig stod jag på balkongen och tog en cigg i väntan på att Henke och Lisa skulle komma ifrån källaren, och då! Just när jag hörde dom i trappan på väg ut kände jag något varmt stripa ner för mina ben, jag vet att jag tänkte om jag kissat på mig först, men sen sa det typ splash och det kom massor med vatten, för en sek glömde ja helt bort att bebisen var död och att jag stod med en cigg i handen och jag vill bara ropa till Henke att nu var det dags! Nu skulle vi äntligen snart få träffa vårat älskade barn.
Men när dom kom innanför dörren med rödgråtna ögon kom jag snabbt tillbaka till verkligheten, Snabbt hämtade vi handdukar för det var mycket vatten som kom, och det fortsatte 2 timmar ungefär. När vi kom tillbaka till förlossningen gick vi in till rummet vi fått och jag bara skrek.
Det var över, det var kört. det fanns inget barn som skulle komma till oss längre, utan bara till en kista. Han var död och alla hans saker nedpackade i källaren. Jag föll och jag har inte rest mig än! Och ibland gör det för ont för att kunna förstå att det var jag, det gör för ont för att ens kännas vid.

ska skriva om förlossningen snart...

Så fin text! den sången spelas mycket här hemma!!

And after the storm,
I run and run as the rains come
And I look up, I look up,
on my knees and out of luck,
I look up.

Night has always pushed up day
You must know life to see decay
But I won't rot, I won't rot
Not this mind and not this heart,
I won't rot.

And I took you by the hand
And we stood tall,
And remembered our own land,
What we lived for.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And now I cling to what I knew
I saw exactly what was true
But oh no more.
That's why I hold,
That's why I hold with all I have.
That's why I hold.

I will die alone and be left there.
Well I guess I'll just go home,
Oh God knows where.
Because death is just so full and mine so small.
Well I'm scared of what's behind and what's before.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair.

And there will come a time, you'll see, with no more tears.
And love will not break your heart, but dismiss your fears.
Get over your hill and see what you find there,
With grace in your heart and flowers in your hair

Härliga Helg!

 Liten Nelson hämtade vi i lördags :)

 Han trivs på landet i det höga gräset

 Liat & krattat

 Det börjar ta sig i landet!

Helgen har varit härlig!
I lördags hämtade vi lille Nelson och sen har tiden bara flugit förbi.
Vi har varit ute i huset på dagarna och Henke och hans pappa har dragit el och satt väggar, Jag, min mamma och Henkes mamma har fixat och grejat i trädgården och hängt med lille N såklart.

Jag är så glad för hunden och det är verkligen roligt, fast man är trött!!
Men jag är glad att jag har honom att ge kärlek och energi.
Rico tänker jag mycke på fast nu i några dagar har det känts lite lättare. Jag har heller ingen panik att bli gravid i nuläget, Jag väntar in mig och kroppen lite till.
Det är skönt på ett sätt att inte börja om direkt, för jag orkar inte stressen! Jag tycker allt är fruktansvärt stressat ändå i hela situationen. Innan ville jag bli gravid direkt, jag var helt galen, allt jag ville ha var ett levande barn, det är det fortfarande men jag låter sorgen och vägen tillbaka till mig själv få ta lite tid och plats först.
För mig känns det bäst så just nu,( kan ju ändras)  sen är det ju såklart annorlunda för alla. Nu ska jag och Nellis gå ut en sväng och imorn ska vi till Ricos grav.

Ha en skön kväll alla :)

Taggtråd i mitt hjärta!

Vilken tomhet det är att inte ha sin bebis hos sig
armarna värker och vill verkligen hålla om honom
hela kroppen längtar och saknar så
mitt hjärta gör ont mer eller mindre hela tiden
det känns som det är taggtråd i mitt hjärta
tittar på bilder på nyfödd Rico
trodde inte man kunde vara så
vacker
harmonisk
otroligt söt
och så jättefin när man precis var  nykläckt!
Så tycker ju alla mammor om sina barn såklart!

Dagarna rullar på med....att vara i huset,, Henke bygger och jag fixar mest i landet. Eller ligger på en filt och stirrar upp i himlen.
I helgen planterade vi rödbetor, potatis, morötter lök, sockerärtor, och massa kryddor
och jag planterade även blommor som jag sen ska sätta om hos Rico.

Jag har varit dålig på att gå till graven, det gör helt enkelt för ont.
Det gör redan för ont!! fler och fler bebisar föds och dom är överallt. och när jag inte ser dom så hör jag dom utanför.!
Jag undrar hur Ricos skrik hade låtit. Vad jag önskar att jag fick sitta på gården med en kopp kaffe i handen och Rico låg och sov i vagnen och jag kände doften av syrener och hur vackert livet var! Att jag faktiskt hade allt jag någonsin önskat! Jag har fortfarande mycket av allt jag önskat. Men att Rico inte lever drar ju ner det hela ganska mycke.  Jag längtar till huset blir klart så vi kan flytta från detta tråkiga hyreshus i stan. Men jag är glad att jag har tillgång till Landet på många sätt ändå just nu.

Jag försöker träna en del...har försökt komma igång med Yogan lite med. Idag var jag ute på landet och Yogade i  en gammal lada full med hö, och kvälls solen lyste igenom. Stunder var det skönt, jag har saknat att använda kroppen på det viset, men väldigt svårt när man är större och inte alls lika rörlig som innan. Men nu ska jag verkligen komma igen, ska bli härligt med utmaning. Efteråt är det så skönt och både kropp och sinne är lite med öppet.

Jag gråter mycket, närsomhelst och varsomhelst. Jag kan inte syra det och jag tänker att det är bättre att bara släppa ut, härom dagen när jag beställde falafel rulle fick jag bita mig i läppen, och sen när han tagit beställningen, vände jag bort huvudet och lät tårarna rinna Jag kände mig så ensam när jag stod där och väntade på min rulle som jag älskar, samtidigt som familjer och gravida passerade.

Ju längre stunder jag är glad, kommer helt plötsligt gråten  ikapp.
När han dog och vi var på sjukhuset förstod jag att det skulle bli en svår tid.
Och jag märker att det är en annan slags svårhet nu. Innan hade jag panik, kroppen hade panik hela jag och min kropp var i panik.
Nu är jag bara så fruktansvärt ledsen. Jag lipar som ett barn. som om jag var 5 år och jag trodde att min mamma skulle försvinna. Jag tjuter och det gör så ont. stunderna av saknad och förtvivlan är hemska, fast jag vet att dom måste finnas....att jag måste igenom tunneln på något slags sätt.
Finns inga genvägar och det sista jag vill är att allt kommer ikapp senare i livet, obearbetat! Inte min väg att gå.
Tiden är fortfarande ett stort mysterium. När jag födde Rico var det snö. Idag är det sommar...Jag frågar mig själv vad jag har gjort alla dagar tills nu, jag tänker på alla platser jag varit på, fast aldrig riktigt varit där själv!

Jag är fortfarande inte särskilt närvarande, jag hör knappt vad folk säger...eller jo jag hör, men jag lyssnar inte. Och jag kommer inte heller ihåg vad som sägs eller sagts och inte heller vad jag läser. Jag lever i min bubbla, men samtidigt så tänker jag att vad gör det om jag gör det i några månader?
Jag kommer väl sakta sakta tillbaka förhoppningsvis.... för jag måste tillbax till livet förr eller senare....men bara inte just nu ;)



Utehuset som ska bli, verkstad, målarhörna och ett härligt häng för regniga dagar!