för svårt för att kännas vid!

Vissa stunder har jag fortfarande så svårt att förstå att jag kunde varit mamma.
att jag kunde fått hålla min fina älskling i min famn
att jag kunde fått göra så mycket, att jag kunde fått se han växa upp!! jag vet hur ofta jag tittade på vagnen eller vagga och hela mitt hjärta längtade såååå mycket efter att få hålla och lägga ner och ta upp min lille bebis
Nu står ju allt i källaren, jag har kunnat gå ner och hämta något annat lite fort. Men jag klarar inte att se alla hans grejer, det hela gick så fort till att allt var nedpackat, vi åkte hem efter första natten på sjukhuset när vi väntade på att vattnet skulle gå. kl halv elva på morgonen åkte vi hem....jag ville hem och packa ner allt för jag ville absolut inte komma tillbaka till lägenheten full med bebis saker utan ett levande barn. Henke började skruva ner vaggan och Lisa som var med oss började packa kläder, jag minns hur jag stod och tittade på dom och såg att bägge grät...jag grät med fast just då tyst....

 Jag vet hur tankarna snurrade i skallen....Är detta sant? händer detta verkligen? har dom sagt till oss att vårt barn är dött? ska jag verkligen föda ett stort fullgånget barn? hur ska jag klara detta???? vad kommer hända med mig, med oss? kommer jag bli galen, psykiskt störd? hur kommer livet bli nu?? 


En stund efter dödsbeskedet ville jag börja röka igen, jag slutade för Ricos skull men nu ville jag bara börja igen. Jag stod utanför förlossningen med en cigg i handen högravid i det blåa sjukhusnattlinnet, måste sett helt bananas ut. för ingen kunde väl tro att jag stod och rökte,  med mitt döda barn i magen och samlade allt mod och all kraft jag skulle behöva för att föda fram honom.

I vilket fall när alla bebis saker var nere i källaren och vi tagit med oss det bebisen skulle få ha på sig stod jag på balkongen och tog en cigg i väntan på att Henke och Lisa skulle komma ifrån källaren, och då! Just när jag hörde dom i trappan på väg ut kände jag något varmt stripa ner för mina ben, jag vet att jag tänkte om jag kissat på mig först, men sen sa det typ splash och det kom massor med vatten, för en sek glömde ja helt bort att bebisen var död och att jag stod med en cigg i handen och jag vill bara ropa till Henke att nu var det dags! Nu skulle vi äntligen snart få träffa vårat älskade barn.
Men när dom kom innanför dörren med rödgråtna ögon kom jag snabbt tillbaka till verkligheten, Snabbt hämtade vi handdukar för det var mycket vatten som kom, och det fortsatte 2 timmar ungefär. När vi kom tillbaka till förlossningen gick vi in till rummet vi fått och jag bara skrek.
Det var över, det var kört. det fanns inget barn som skulle komma till oss längre, utan bara till en kista. Han var död och alla hans saker nedpackade i källaren. Jag föll och jag har inte rest mig än! Och ibland gör det för ont för att kunna förstå att det var jag, det gör för ont för att ens kännas vid.

ska skriva om förlossningen snart...