Taggtråd i mitt hjärta!

Vilken tomhet det är att inte ha sin bebis hos sig
armarna värker och vill verkligen hålla om honom
hela kroppen längtar och saknar så
mitt hjärta gör ont mer eller mindre hela tiden
det känns som det är taggtråd i mitt hjärta
tittar på bilder på nyfödd Rico
trodde inte man kunde vara så
vacker
harmonisk
otroligt söt
och så jättefin när man precis var  nykläckt!
Så tycker ju alla mammor om sina barn såklart!

Dagarna rullar på med....att vara i huset,, Henke bygger och jag fixar mest i landet. Eller ligger på en filt och stirrar upp i himlen.
I helgen planterade vi rödbetor, potatis, morötter lök, sockerärtor, och massa kryddor
och jag planterade även blommor som jag sen ska sätta om hos Rico.

Jag har varit dålig på att gå till graven, det gör helt enkelt för ont.
Det gör redan för ont!! fler och fler bebisar föds och dom är överallt. och när jag inte ser dom så hör jag dom utanför.!
Jag undrar hur Ricos skrik hade låtit. Vad jag önskar att jag fick sitta på gården med en kopp kaffe i handen och Rico låg och sov i vagnen och jag kände doften av syrener och hur vackert livet var! Att jag faktiskt hade allt jag någonsin önskat! Jag har fortfarande mycket av allt jag önskat. Men att Rico inte lever drar ju ner det hela ganska mycke.  Jag längtar till huset blir klart så vi kan flytta från detta tråkiga hyreshus i stan. Men jag är glad att jag har tillgång till Landet på många sätt ändå just nu.

Jag försöker träna en del...har försökt komma igång med Yogan lite med. Idag var jag ute på landet och Yogade i  en gammal lada full med hö, och kvälls solen lyste igenom. Stunder var det skönt, jag har saknat att använda kroppen på det viset, men väldigt svårt när man är större och inte alls lika rörlig som innan. Men nu ska jag verkligen komma igen, ska bli härligt med utmaning. Efteråt är det så skönt och både kropp och sinne är lite med öppet.

Jag gråter mycket, närsomhelst och varsomhelst. Jag kan inte syra det och jag tänker att det är bättre att bara släppa ut, härom dagen när jag beställde falafel rulle fick jag bita mig i läppen, och sen när han tagit beställningen, vände jag bort huvudet och lät tårarna rinna Jag kände mig så ensam när jag stod där och väntade på min rulle som jag älskar, samtidigt som familjer och gravida passerade.

Ju längre stunder jag är glad, kommer helt plötsligt gråten  ikapp.
När han dog och vi var på sjukhuset förstod jag att det skulle bli en svår tid.
Och jag märker att det är en annan slags svårhet nu. Innan hade jag panik, kroppen hade panik hela jag och min kropp var i panik.
Nu är jag bara så fruktansvärt ledsen. Jag lipar som ett barn. som om jag var 5 år och jag trodde att min mamma skulle försvinna. Jag tjuter och det gör så ont. stunderna av saknad och förtvivlan är hemska, fast jag vet att dom måste finnas....att jag måste igenom tunneln på något slags sätt.
Finns inga genvägar och det sista jag vill är att allt kommer ikapp senare i livet, obearbetat! Inte min väg att gå.
Tiden är fortfarande ett stort mysterium. När jag födde Rico var det snö. Idag är det sommar...Jag frågar mig själv vad jag har gjort alla dagar tills nu, jag tänker på alla platser jag varit på, fast aldrig riktigt varit där själv!

Jag är fortfarande inte särskilt närvarande, jag hör knappt vad folk säger...eller jo jag hör, men jag lyssnar inte. Och jag kommer inte heller ihåg vad som sägs eller sagts och inte heller vad jag läser. Jag lever i min bubbla, men samtidigt så tänker jag att vad gör det om jag gör det i några månader?
Jag kommer väl sakta sakta tillbaka förhoppningsvis.... för jag måste tillbax till livet förr eller senare....men bara inte just nu ;)



Utehuset som ska bli, verkstad, målarhörna och ett härligt häng för regniga dagar!