lördag 28 maj 2011
Innanför bor du i mitt hjärta!
Innan verkligheten vaknat
har du vakat över mig.
Innan första andetaget
har jag andats djupt i dig.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan någon visste om mig
har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat
har jag vilat i din famn.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan vågorna har lagt sig
har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren
har du tänkt var jag ska bo.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan livet ens har börjat
har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig
har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför
bor du i mitt hjärta.
har du vakat över mig.
Innan första andetaget
har jag andats djupt i dig.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan någon visste om mig
har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat
har jag vilat i din famn.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan vågorna har lagt sig
har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren
har du tänkt var jag ska bo.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan livet ens har börjat
har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig
har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför
bor du i mitt hjärta.
fredag 27 maj 2011
SÖRJER
Jag sörjer
jag gråter
skriker
slår
lägger mig ner
skriker mer
gråter ännu mer
saknar
längtar
önskar
fantiserar
emellanåt reser jag mig upp
försöker förstå vad som IGENTLIGEN har hänt!
att vår älskade Rico är död borta och försvunnen för alltid
vi får ALDRIG krama eller hålla om honom
vi får aldrig mera ens se honom
han är död och borta
borta från oss
han skulle varit här
en KNUT???
en enda knut tog hans liv
Jag vill känna på honom mer, tiden gick för fort
jag vill pussa hans panna och lilla näsa
jag vill smeka hans kinder
jag vill ha han tät intill mig
jag vill vira in mina fingrar i hans lockar
det gör inget att han är död
jag vill göra allt det ändå
det gör inget att hans kropp började lukta
eller att han blev blåare
Det ända som gjorde något var att jag inte kunde ge han min värme, eller all kärlek jag har i mig till han.
Jag gråter och skriker att jag vill ha mitt barn, att jag vill se hans ögon att jag vill se han le
Henke tittar hjälplöst och säger att han oxå vill det
Jag kramar henke och säger att jag vill krama Rico
Han säger att varje gång jag vill krama Rico ska jag krama honom
Jag skäms för att jag hellre vill krama Rico
Att inte Henke kan vara tillräcklig
Jag behöver mitt barns kärlek och jag behöver få ge han min
Alla band som man skapar till sitt ofödda barn och redan när den ligger i magen känner man att kärleken till den är större än livet. När allt då bara bryts utan förvarning går jag sönder
Jag kan inte hantera detta
Jag vet inte hur man gör
De här är mer än jag klarar av
Den sorgen, smärtan saknaden, längtan- längtan av att aldrig få, en enda liten sekund till någonsin med mitt barn, klarar jag bara inte av.
Jag vet ingenting längre
Jo, jag vet att jag saknar min Rico så ofantligt mycket.
Och att hur mycket jag än saknar, längtar och önskar. Så kommer han aldrig tillbaka.
Och jag vet hur ont det gör, att älska sin sin lille kille som jag aldrig kommer få se igen.
Jag pendlar mellan chock och reaktion fortfarande, jag känner mig helt söndersliten och livslusten är svår att känna just nu
Just nu vill jag bara vakna upp
Eller spola tillbaka tiden
Jag vill åka till förlossningen och jag vill föda min levande Rico
jag gråter
skriker
slår
lägger mig ner
skriker mer
gråter ännu mer
saknar
längtar
önskar
fantiserar
emellanåt reser jag mig upp
försöker förstå vad som IGENTLIGEN har hänt!
att vår älskade Rico är död borta och försvunnen för alltid
vi får ALDRIG krama eller hålla om honom
vi får aldrig mera ens se honom
han är död och borta
borta från oss
han skulle varit här
en KNUT???
en enda knut tog hans liv
Jag vill känna på honom mer, tiden gick för fort
jag vill pussa hans panna och lilla näsa
jag vill smeka hans kinder
jag vill ha han tät intill mig
jag vill vira in mina fingrar i hans lockar
det gör inget att han är död
jag vill göra allt det ändå
det gör inget att hans kropp började lukta
eller att han blev blåare
Det ända som gjorde något var att jag inte kunde ge han min värme, eller all kärlek jag har i mig till han.
Jag gråter och skriker att jag vill ha mitt barn, att jag vill se hans ögon att jag vill se han le
Henke tittar hjälplöst och säger att han oxå vill det
Jag kramar henke och säger att jag vill krama Rico
Han säger att varje gång jag vill krama Rico ska jag krama honom
Jag skäms för att jag hellre vill krama Rico
Att inte Henke kan vara tillräcklig
Jag behöver mitt barns kärlek och jag behöver få ge han min
Alla band som man skapar till sitt ofödda barn och redan när den ligger i magen känner man att kärleken till den är större än livet. När allt då bara bryts utan förvarning går jag sönder
Jag kan inte hantera detta
Jag vet inte hur man gör
De här är mer än jag klarar av
Den sorgen, smärtan saknaden, längtan- längtan av att aldrig få, en enda liten sekund till någonsin med mitt barn, klarar jag bara inte av.
Jag vet ingenting längre
Jo, jag vet att jag saknar min Rico så ofantligt mycket.
Och att hur mycket jag än saknar, längtar och önskar. Så kommer han aldrig tillbaka.
Och jag vet hur ont det gör, att älska sin sin lille kille som jag aldrig kommer få se igen.
Jag pendlar mellan chock och reaktion fortfarande, jag känner mig helt söndersliten och livslusten är svår att känna just nu
Just nu vill jag bara vakna upp
Eller spola tillbaka tiden
Jag vill åka till förlossningen och jag vill föda min levande Rico
3 inlägg borta!
Dom 3 sista inläggen jag skrev har försvunnit
Det hände en gång för 3 veckor sen och jag vet inte vart det tog vägen heller!
Surt
Hur som helst så var jag inte gravid och ingen mens! Den är borta
Helt väck, men nu så hoppas jag att den kommer snart så kan kan slappna av lite.
Annars ser jag dram emot nästa helg då valpen Nelson kommer eller vi ska åka och hämta honom!
Ska bli mysigt
Jag tycker livet är rätt svårt just nu, jag har svårt att vara kreativ....jag vill sätta mig och skriva och plinka på gitarren eller måla men jag har bara inte lugnet eller ro till att göra det
Det hände en gång för 3 veckor sen och jag vet inte vart det tog vägen heller!
Surt
Hur som helst så var jag inte gravid och ingen mens! Den är borta
Helt väck, men nu så hoppas jag att den kommer snart så kan kan slappna av lite.
Annars ser jag dram emot nästa helg då valpen Nelson kommer eller vi ska åka och hämta honom!
Ska bli mysigt
Jag tycker livet är rätt svårt just nu, jag har svårt att vara kreativ....jag vill sätta mig och skriva och plinka på gitarren eller måla men jag har bara inte lugnet eller ro till att göra det
onsdag 18 maj 2011
Dödsbeskedet!
idag var det 2 månader sen jag födde Rico
jag födde mitt döda barn
efter beskedet hörde jag mig skrika med en röst som jag inte trodde bodde inuti mig
nu vet jag att den gör det
fy fy fy vad ont det gör när jag hör NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ eka i mitt huvud
Den rösten var min.
Den bara dyker upp titt som tätt när jag minst anar det. Samma sak som när läkaren konstaterade att hans hjärta inte längre slog.
Han sa : nej tyvärr, Jag ser ingen hjärtaktivitet på barnet.
jag visste ju att han skulle säga så.. men jag hade försökt att intala mig själv att han skulle säga att jag hade känt fel, att han visst levde, att jag bara oroat mig.
Men han sa att mitt barn var dött, där var jag, en läkare och en barnmorska.
Jag vaknade halv elva, vid 13.00 fick jag bekräftat
Natten innan 03.00 sa jag till Henke att nu gräver han runt med sina små fingrar.
Henke pussade magen godnatt och jag klappade den ömt som alltid innan jag somnade.
Kvällen innan han dog, hann vi göra gipsmagen. det var verkligen i sista stund. Vi hade dragit ut på det i två veckor med på onsdag kvällen bestämde vi oss för att nu skulle det bli av.
Lille Rico sparkade på pappas händer när han försökte lägga gipset. Vi skrattade och sa att snart ligger han här utanför och sparkar istället.
Herregud jag går sönder. Jag dör. mitt barn. NEEEEEEj
Han är verkligen död och borta. Ingen bebis som ligger här och sprattlar.
Så alltså han dog mellan 03.00 - 10.30 då jag vaknade och förstod att lyckan var över och det värsta som kunde hända hade hänt.
10.30 när jag försökt väcka honom utan resultat ( såklart ) ringde jag till Henke och sa att jag inte fick liv i honom. Han sa att jag skulle lugna mig och vänta lite, jag hade ju oroat mig innan och det var ju ingen fara. Men jag visste, inte en ända morgon sen runt v.15 hade gått då jag inte vaknat av hans sparkar och liv.
Nu kommer jag in i ett stadie där jag förtränger.
Jag tänkte: jag äter lite för då vaknar han absolut. inget hände (såklart)
Jag ringde då till min vän som är som en storasyster för mig, hon var med oss under hela tiden sen.
och grät och sa att bebisen hade dött, hon försökte lugna mig och sa att jag skulle ringa till min barnmoska och gå dit och lyssna på hjärtljuden. Jag grät och förstod att varken hon eller Henke trodde/ville tro att det jag sa var sant.
Sen ringde jag till förlossningen, dom sa att jag skulle komma upp och ta med mig BB väskan.
Jag viste då att det inte var för att föda ett levande barn så jag tog inte väskan. Jag tittade på den och kände ett hån, jag skulle aldrig få ta väskan som jag längtat efter så länge.
Jav vet inte varför jag anar att det var för att jag var i en slags chock för jag sa till mig själv: "ska jag nu föda mitt döda barn så ska jag göra det ren" så jag tog en dusch men smörjde inte magen som jag alltid annars gjort.
Jag ringde till Henke och sa att jag skulle åka dit, Han ville komma men jag sa att jag ringde han så fort jag visste. ( han trodde fortfarande att han levde och att jag bara skulle få göra ett CTG)
Hur jag lyckades sätta mig i bilen och köra dit vet jag inte. Jag vet att jag lurade hjärnan och intalade mig att han måste grävt sig långt in i magen, att det var därför jag inte kände han. Jag visste att jag ljög för mig själv.
När en barnmorska tog emot mig och sa att vi skulle gå in i ett rum och vänta på läkaren blev jag arg för att hon bara inte la ett ctg på mig direkt, Men dom gör inte det när man inte känner fosterrörelser så här sent i graviditeten.
Läkaren kom, gjorde ultraljud och sa: Nej tyvärr, jag hittar ingen hjärtaktivitet på barnet.
Då kom det svarta, jag föll emellanåt kom jag tillbaka och sa till mig själv att jag redan visste, men bekräftelsen var värre, sen föll jag igen och igen och igen.
Jag ringde Henke och skrek han hörde inte vad jag sa, barnmorskan tog över och bad han komma direkt, men inte köra själv från jobbet. sen ringde jag Lisa, och grät att han var död, barnmorskan fick ta över och Lisa sa att hon skulle komma direkt.
I rummet där vi var just då fick jag ingen luft, Jag sa till läkaren att han skulle snitta mig NU. Han sa att det var inget alternativ. Jag orkade inte bry mig. Jag tänkte ska ni tvinga mig föda mitt döda barn så får jag väl göra det. Jag ville med bara dö.
13.30 fick jag de fösta tabletterna som skulle öppna livmodern.
Graviditet lyckan var över. Nu skulle jag föda mitt döda barn och jag hade aldrig varit så rädd innan i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett någon död innan, och nu skulle jag möta den jag älskade mest.
Från dödsbeskedet blev barnet som jag burit, fortfarande då bar, den jag älskar, längtat efter varje dag, minut från att han blev till, beskyddat, känt växa i mig och in i vår familj blev helt plötsligt "DEN" det var mitt sätt att klara av att föda honom. Så fort jag fött honom sköljde all kärlek puls ännu mera över mig. Han var det finaset jag sett, han var vår och han var DÖD
jag födde mitt döda barn
efter beskedet hörde jag mig skrika med en röst som jag inte trodde bodde inuti mig
nu vet jag att den gör det
fy fy fy vad ont det gör när jag hör NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ eka i mitt huvud
Den rösten var min.
Den bara dyker upp titt som tätt när jag minst anar det. Samma sak som när läkaren konstaterade att hans hjärta inte längre slog.
Han sa : nej tyvärr, Jag ser ingen hjärtaktivitet på barnet.
jag visste ju att han skulle säga så.. men jag hade försökt att intala mig själv att han skulle säga att jag hade känt fel, att han visst levde, att jag bara oroat mig.
Men han sa att mitt barn var dött, där var jag, en läkare och en barnmorska.
Jag vaknade halv elva, vid 13.00 fick jag bekräftat
Natten innan 03.00 sa jag till Henke att nu gräver han runt med sina små fingrar.
Henke pussade magen godnatt och jag klappade den ömt som alltid innan jag somnade.
Kvällen innan han dog, hann vi göra gipsmagen. det var verkligen i sista stund. Vi hade dragit ut på det i två veckor med på onsdag kvällen bestämde vi oss för att nu skulle det bli av.
Lille Rico sparkade på pappas händer när han försökte lägga gipset. Vi skrattade och sa att snart ligger han här utanför och sparkar istället.
Herregud jag går sönder. Jag dör. mitt barn. NEEEEEEj
Han är verkligen död och borta. Ingen bebis som ligger här och sprattlar.
Så alltså han dog mellan 03.00 - 10.30 då jag vaknade och förstod att lyckan var över och det värsta som kunde hända hade hänt.
10.30 när jag försökt väcka honom utan resultat ( såklart ) ringde jag till Henke och sa att jag inte fick liv i honom. Han sa att jag skulle lugna mig och vänta lite, jag hade ju oroat mig innan och det var ju ingen fara. Men jag visste, inte en ända morgon sen runt v.15 hade gått då jag inte vaknat av hans sparkar och liv.
Nu kommer jag in i ett stadie där jag förtränger.
Jag tänkte: jag äter lite för då vaknar han absolut. inget hände (såklart)
Jag ringde då till min vän som är som en storasyster för mig, hon var med oss under hela tiden sen.
och grät och sa att bebisen hade dött, hon försökte lugna mig och sa att jag skulle ringa till min barnmoska och gå dit och lyssna på hjärtljuden. Jag grät och förstod att varken hon eller Henke trodde/ville tro att det jag sa var sant.
Sen ringde jag till förlossningen, dom sa att jag skulle komma upp och ta med mig BB väskan.
Jag viste då att det inte var för att föda ett levande barn så jag tog inte väskan. Jag tittade på den och kände ett hån, jag skulle aldrig få ta väskan som jag längtat efter så länge.
Jav vet inte varför jag anar att det var för att jag var i en slags chock för jag sa till mig själv: "ska jag nu föda mitt döda barn så ska jag göra det ren" så jag tog en dusch men smörjde inte magen som jag alltid annars gjort.
Jag ringde till Henke och sa att jag skulle åka dit, Han ville komma men jag sa att jag ringde han så fort jag visste. ( han trodde fortfarande att han levde och att jag bara skulle få göra ett CTG)
Hur jag lyckades sätta mig i bilen och köra dit vet jag inte. Jag vet att jag lurade hjärnan och intalade mig att han måste grävt sig långt in i magen, att det var därför jag inte kände han. Jag visste att jag ljög för mig själv.
När en barnmorska tog emot mig och sa att vi skulle gå in i ett rum och vänta på läkaren blev jag arg för att hon bara inte la ett ctg på mig direkt, Men dom gör inte det när man inte känner fosterrörelser så här sent i graviditeten.
Läkaren kom, gjorde ultraljud och sa: Nej tyvärr, jag hittar ingen hjärtaktivitet på barnet.
Då kom det svarta, jag föll emellanåt kom jag tillbaka och sa till mig själv att jag redan visste, men bekräftelsen var värre, sen föll jag igen och igen och igen.
Jag ringde Henke och skrek han hörde inte vad jag sa, barnmorskan tog över och bad han komma direkt, men inte köra själv från jobbet. sen ringde jag Lisa, och grät att han var död, barnmorskan fick ta över och Lisa sa att hon skulle komma direkt.
I rummet där vi var just då fick jag ingen luft, Jag sa till läkaren att han skulle snitta mig NU. Han sa att det var inget alternativ. Jag orkade inte bry mig. Jag tänkte ska ni tvinga mig föda mitt döda barn så får jag väl göra det. Jag ville med bara dö.
13.30 fick jag de fösta tabletterna som skulle öppna livmodern.
Graviditet lyckan var över. Nu skulle jag föda mitt döda barn och jag hade aldrig varit så rädd innan i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett någon död innan, och nu skulle jag möta den jag älskade mest.
Från dödsbeskedet blev barnet som jag burit, fortfarande då bar, den jag älskar, längtat efter varje dag, minut från att han blev till, beskyddat, känt växa i mig och in i vår familj blev helt plötsligt "DEN" det var mitt sätt att klara av att föda honom. Så fort jag fött honom sköljde all kärlek puls ännu mera över mig. Han var det finaset jag sett, han var vår och han var DÖD
tisdag 17 maj 2011
Ett hjärtmoln!
Var hos psykologen idag...vet igentligen inte vad vi pratade om, Jag kommer ihåg att vi pratade om Rico och hur det kändes nu och bla bla bla.
Ja la upp benen på en stol och frågade mig själv upprepande gånger vad i helvete jag gjorde där. Jag ser henne gestikulera om att jag nu skulle varit mamma och lagt min son till bröstet vaggat honom i famnen och bytt bölja m.m
Jag tittade ut genom dom stora fönsterna och såg mig själv sväva upp till ett stort fluffigt moln i hjärtform där jag sedan fick träffa och hålla om min lille Rico.
Vad hon ville komma till var att kroppen saknade sitt barn. Att kroppen undrar: vad är mitt barn?!...Den undrar precis samma tanke som jag då!
Men mitt huvud, mitt JAG vet ju vad död betyder, För mig betyder död= inte här i mänsklig form.
Kan förstå att det tar lite längre tid för kroppen att förstå! Man kommer nog till ett slags stadie där man synkas kan man ju hoppas. Skulle vara skönt att vara i balans och harmoni.
Ja la upp benen på en stol och frågade mig själv upprepande gånger vad i helvete jag gjorde där. Jag ser henne gestikulera om att jag nu skulle varit mamma och lagt min son till bröstet vaggat honom i famnen och bytt bölja m.m
Jag tittade ut genom dom stora fönsterna och såg mig själv sväva upp till ett stort fluffigt moln i hjärtform där jag sedan fick träffa och hålla om min lille Rico.
Vad hon ville komma till var att kroppen saknade sitt barn. Att kroppen undrar: vad är mitt barn?!...Den undrar precis samma tanke som jag då!
Men mitt huvud, mitt JAG vet ju vad död betyder, För mig betyder död= inte här i mänsklig form.
måndag 16 maj 2011
hoppas!
Städar, diskar , lyssnar på musik sjunger och Längtar efter en liten i min mage!
Saknar att vara gravid, gillar att ha en stor mage med ett litet liv i.
Hoppas hoppas hoppas att vi snart får ett positivt besked!
Härligt med bra stunder när man känner sig kär, galen och lycklig!
Saknar att vara gravid, gillar att ha en stor mage med ett litet liv i.
Hoppas hoppas hoppas att vi snart får ett positivt besked!
Härligt med bra stunder när man känner sig kär, galen och lycklig!
Nu i ro slumra in
 |
Nu i ro slumra in allra kärasten min låt en ängel ta din hand bort till drömmarnas land och låt tankarna fly till en ny dag ska gry. Och en ängel du ser när du i drömmen ler, som i lysande prakt vid din säng står på vakt, och med en kyss på din mun vaggar hon dig i blund. |
Denna spelades på begravningen...
Efter kyrkklockorna ringt för Rico spelade kantorn Bachs Air, Det var så himla fint och där just i stunden slog det mig att det var MITT älskade barns begravning jag planerat och nu begravde. Tiden efter förlossningen och att vi kom hem, låg jag bara och skrek av smärta och saknad eller så planerade jag begravningen. Jag är glad att den blev just som vi ville, även bättre. vackrare!
söndag 15 maj 2011
Vi log åt dig!
Rico min Rico var du tvungen att gå?
Rico min Rico jag saknar dig så!
Sekunder blir till minuter
minuter blir till timmar
timmar blir till dygn
dygn blir till dagar
dagar blir till veckor
veckor blir till månad
Och snart är det två månader sen du levde och dog.
Och vi helt handfallna, förtvivlade och hjärtekrossade stod!
Men vi log
Vi låg åt dig...som faktiskt levt i mig.
Vi log åt ett kärleksbarn som berörde så starkt.
Det vi skapat och som växt i mig, och in i vår familj
och nu vill vi ha ännu en till
En levande syster eller bror
Rico min Rico jag saknar dig så!
Sekunder blir till minuter
minuter blir till timmar
timmar blir till dygn
dygn blir till dagar
dagar blir till veckor
veckor blir till månad
Och snart är det två månader sen du levde och dog.
Och vi helt handfallna, förtvivlade och hjärtekrossade stod!
Men vi log
Vi låg åt dig...som faktiskt levt i mig.
Vi log åt ett kärleksbarn som berörde så starkt.
Det vi skapat och som växt i mig, och in i vår familj
och nu vill vi ha ännu en till
En levande syster eller bror
som faktiskt få växa upp och bli stor
Som du kan guida och bevaka
Och med denna syster eller bror
Som du kan guida och bevaka
Och med denna syster eller bror
kan du i din änglaskrud baka en härlig sandkaka.
En storebror i finaste skrud
En storebror i finaste skrud
kanske tillsammans med en het änglabrud!
Kommer alltid finnas i vår sfär
medans vi lever på, i vår värld!
Lisa 15/5 2011
Kommer alltid finnas i vår sfär
medans vi lever på, i vår värld!
Lisa 15/5 2011
lördag 14 maj 2011
Jag är AMBIVALENT
Det jag skev om kontroll har jag tänkt på mycket idag.
Jag har inte en enda gång googlat något som jag inte kan styra över.
Det har ryckt lite i fingrarna men jag har ändå låtit bli. Men det har varit svårt!
Jag vill inte vara en neurotisk googlare som läser vad folk tror är rätt och sen sitta och välja ut vad som passar mig just för stunden ( jag är just nu väldigt ambivalent )
Istället har jag sovit ut, njutit av min frukost och mitt starka kaffe.
Jag har läst i boken "bara ett andetag bort" som är otroligt stark med ett väldigt vackert språk! Jag rekommenderar den starkt!
Sen har jag kollat några avsnitt på SEX AND THE CITY och det är ju avledande i stunder, tänkte jag skulle slänga på MIA & KLARA och dricka lite te snart.
Sen kom min vän hit och vi slappade och tjatade lite.
På kvällen åkte jag till mamma och käkade mat och kollade på en slags valp DVD som hon hyrt på bibblan ( hon ser väldigt mycket fram emot hennes nya substitut barnbarn Nelson) alltså valpen som vi har köpt och kommer om några veckor.
Ikväll kommer Henke hem, han har varit och tävlat sen igår så det ska bli mysigt att se han :)
Fast jag gillar även att vara själv.
Jag tycker ofta att det känns skönt när han väl har åkt iväg men innan blir jag lite lipig. Han är ju borta ganska mycket nu när hans sport har sin tävlings säsong. Plus att han annars jobbar heltid och på huset ( och stöttar mig allt han bara kan)
Jag önskar att jag hade lite mera självdisciplin och tränade lite mera och att jag kunde komma igång med Yogan, jag vet ju att jag mår bättre då. Men ibland har jag ingen kraft!
Det känns som all kraft jag har går till att försöka att hålla mitt inre lugn lugnt, Det tar mycket ! Ibland känner jag mig som en råtta i bur, eller som om att någon släppt in råtta i min kropp, som bara räffsar runt och klöser och river i min själ...
Jag måste släppa ut den, den får inte bo i mig mera!
Jag har inte en enda gång googlat något som jag inte kan styra över.
Det har ryckt lite i fingrarna men jag har ändå låtit bli. Men det har varit svårt!
Jag vill inte vara en neurotisk googlare som läser vad folk tror är rätt och sen sitta och välja ut vad som passar mig just för stunden ( jag är just nu väldigt ambivalent )
Istället har jag sovit ut, njutit av min frukost och mitt starka kaffe.
Jag har läst i boken "bara ett andetag bort" som är otroligt stark med ett väldigt vackert språk! Jag rekommenderar den starkt!
Sen har jag kollat några avsnitt på SEX AND THE CITY och det är ju avledande i stunder, tänkte jag skulle slänga på MIA & KLARA och dricka lite te snart.
Sen kom min vän hit och vi slappade och tjatade lite.
På kvällen åkte jag till mamma och käkade mat och kollade på en slags valp DVD som hon hyrt på bibblan ( hon ser väldigt mycket fram emot hennes nya substitut barnbarn Nelson) alltså valpen som vi har köpt och kommer om några veckor.
Ikväll kommer Henke hem, han har varit och tävlat sen igår så det ska bli mysigt att se han :)
Fast jag gillar även att vara själv.
Jag tycker ofta att det känns skönt när han väl har åkt iväg men innan blir jag lite lipig. Han är ju borta ganska mycket nu när hans sport har sin tävlings säsong. Plus att han annars jobbar heltid och på huset ( och stöttar mig allt han bara kan)
Jag önskar att jag hade lite mera självdisciplin och tränade lite mera och att jag kunde komma igång med Yogan, jag vet ju att jag mår bättre då. Men ibland har jag ingen kraft!
Det känns som all kraft jag har går till att försöka att hålla mitt inre lugn lugnt, Det tar mycket ! Ibland känner jag mig som en råtta i bur, eller som om att någon släppt in råtta i min kropp, som bara räffsar runt och klöser och river i min själ...
Jag måste släppa ut den, den får inte bo i mig mera!
fredag 13 maj 2011
att släppa kontoll...
Är väldigt svårt....
det kräver tid att lära sig
man behöver tålamod med sig själv
insikten om varför man måste kunna släppa kontrollen
självdisciplin - att faktiskt aktivt jobba med det!
Jag måste lära mig att försöka sluta kontrollera min kropp och slappna av!
Hallå det är ju skit skönt att slappa juh...måste bara lära mig att njuta lite ( iaf i små stunder)
Kontroll vill jag ha, kontroll kan man aldrig ha.
man kan vara medveten om saker, men man kan inte kontrollera vad som hände och sker. Det vet jag nu, det visste jag innan med.
Och nu vill jag ha mera kontroll och mera garantier efter Rico dog, Men det finns ju aldrig!!!
Hur mycke man än vill och försöker så blir kontroll inget positivt, jag vrider och vänder och tänker att man aldrig kan veta iaf, även om man vill kontrollera.
man förstår ju att ha ett kontroll behov är destruktivt på många sätt, ändå så är strävan efter den så stor.
Jag vill sluta kontrollera saker som jag ändå inte KAN tex en ny graviditet, jaga ägglossning, sitta som en blå och googla olika sätt, tester, tips!!
Helt onödigt
verkar bara spä på min känsla av att inte ha kontroll och sen sitter jag handfallen och känner mig som att jag inte har någon kontroll alls! OCH kanske är det just DET som jag behöver lära mig, och ännu viktigare - att känna mig tillfreds med.
Jag kan aldrig kontrollera någonting utan att förminska mig själv
eftersom kontroll INTE leder till något bra för mig, även om jag gärna vill lura min hjärna det.
Så nu är utmaningen att aktivt träna på att släppa så mycket kontroll jag bara kan!
det kräver tid att lära sig
man behöver tålamod med sig själv
insikten om varför man måste kunna släppa kontrollen
självdisciplin - att faktiskt aktivt jobba med det!
Jag måste lära mig att försöka sluta kontrollera min kropp och slappna av!
Hallå det är ju skit skönt att slappa juh...måste bara lära mig att njuta lite ( iaf i små stunder)
Kontroll vill jag ha, kontroll kan man aldrig ha.
man kan vara medveten om saker, men man kan inte kontrollera vad som hände och sker. Det vet jag nu, det visste jag innan med.
Och nu vill jag ha mera kontroll och mera garantier efter Rico dog, Men det finns ju aldrig!!!
Hur mycke man än vill och försöker så blir kontroll inget positivt, jag vrider och vänder och tänker att man aldrig kan veta iaf, även om man vill kontrollera.
man förstår ju att ha ett kontroll behov är destruktivt på många sätt, ändå så är strävan efter den så stor.
Jag vill sluta kontrollera saker som jag ändå inte KAN tex en ny graviditet, jaga ägglossning, sitta som en blå och googla olika sätt, tester, tips!!
Helt onödigt
verkar bara spä på min känsla av att inte ha kontroll och sen sitter jag handfallen och känner mig som att jag inte har någon kontroll alls! OCH kanske är det just DET som jag behöver lära mig, och ännu viktigare - att känna mig tillfreds med.
Jag kan aldrig kontrollera någonting utan att förminska mig själv
eftersom kontroll INTE leder till något bra för mig, även om jag gärna vill lura min hjärna det.
Så nu är utmaningen att aktivt träna på att släppa så mycket kontroll jag bara kan!
onsdag 11 maj 2011
Att något så vackert som en nyfödd kan göra mig så arg!!
Jag ser nyfödda bebisar överallt, Jag ser nyblivna mammor som ömt tar upp eller lägger ner sin bebis i vagnen.
Jag ser stolta föräldrar gå på promenad eller sitter på ett fik och äter glass i solen och njuter av livet. Jag blir arg, jag blir avundsjuk jag tänker att det skulle vara vi nu.
Om bara den där knuten aldrig funnits.
Istället går dagarna åt att börja lära sig leva igen.
Det svåraste för mig är att se alla bebisar. Jag klarar det inte, jag kan inte röra mig som jag vill längre överallt är bebisar eller gravida! Måste det göra så ont!!
Jag jobbar mycket med tankens kraft, jag vet att den hjälper men ändå lyckas jag inte hela vägen fram. Jag vill glädjas åt andras lycka utan att det svider i hjärtat!
Jag vill kunna röra mig obehindrat utan att vara rädd.
Det känns som att andra tänker "titta vad jag fick men inte du" Jag vet att det är inte så folk tänker. Det känns som alla är glada att dom inte är mig just nu, och jag förstår dom! Vem vill vara med om detta?!?
Jag vill oxå njuta utav livet med min man och bebis.
Istället kämpar vi varje dag igenom oss denna sorg, vi går till psykologer, jag kämpar med vikten och Henke med att orka jobba heltid och bygga på huset. Han är helt slut och jag önska att jag kunde göra mer för honom.
Varje kväll möter vi varann och ger varandra både glädje och sorgetårar.
När jag tittar han djupt in i ögon gör det så ont att han inte får ha hans son hos sig, att han inte längre finns. Att hans älskade son bara dog!
Att livet nu är sorgligt och att vi nu kämpar med att komma vidare och förhoppningsvis bli gravida NU helst idag, igår, förra veckan! Man blir knäpp av att "försöka" beundrar alla som orkar. Jag orkar knappt ibland,
Man blir galen av att vänta in ägglossning, testen jag har visar ingen ägglossning, Jag testar varannan dag , jag började testa den sista mens dagen för att inte missa! Jag ger det denna månaden sen skiter jag i det! Utan försöker utan att veta.
tänker som vi gjorde med Rico blir det så blir det, men vi trodde aldrig på första försöket. Missfallet innan Rico som var i ve 14 blev oxå nästan direkt! Nu hoppas jag bara att vi har turen att bli gravida snart och sen att dom sätter igång mig i ve 36. Det är drömmen nu, tänk om den bara kan bli sann! Mardrömmen blev ju det så varför kan inte lyckodrömmen bli det då )
Man får jobba på det där med hoppet, att det är det sista som överger än. Och oss har det absolut inte övergett än!!
Hej på er!
Jag ser stolta föräldrar gå på promenad eller sitter på ett fik och äter glass i solen och njuter av livet. Jag blir arg, jag blir avundsjuk jag tänker att det skulle vara vi nu.
Om bara den där knuten aldrig funnits.
Istället går dagarna åt att börja lära sig leva igen.
Det svåraste för mig är att se alla bebisar. Jag klarar det inte, jag kan inte röra mig som jag vill längre överallt är bebisar eller gravida! Måste det göra så ont!!
Jag jobbar mycket med tankens kraft, jag vet att den hjälper men ändå lyckas jag inte hela vägen fram. Jag vill glädjas åt andras lycka utan att det svider i hjärtat!
Jag vill kunna röra mig obehindrat utan att vara rädd.
Det känns som att andra tänker "titta vad jag fick men inte du" Jag vet att det är inte så folk tänker. Det känns som alla är glada att dom inte är mig just nu, och jag förstår dom! Vem vill vara med om detta?!?
Jag vill oxå njuta utav livet med min man och bebis.
Istället kämpar vi varje dag igenom oss denna sorg, vi går till psykologer, jag kämpar med vikten och Henke med att orka jobba heltid och bygga på huset. Han är helt slut och jag önska att jag kunde göra mer för honom.
Varje kväll möter vi varann och ger varandra både glädje och sorgetårar.
När jag tittar han djupt in i ögon gör det så ont att han inte får ha hans son hos sig, att han inte längre finns. Att hans älskade son bara dog!
Att livet nu är sorgligt och att vi nu kämpar med att komma vidare och förhoppningsvis bli gravida NU helst idag, igår, förra veckan! Man blir knäpp av att "försöka" beundrar alla som orkar. Jag orkar knappt ibland,
Man blir galen av att vänta in ägglossning, testen jag har visar ingen ägglossning, Jag testar varannan dag , jag började testa den sista mens dagen för att inte missa! Jag ger det denna månaden sen skiter jag i det! Utan försöker utan att veta.
tänker som vi gjorde med Rico blir det så blir det, men vi trodde aldrig på första försöket. Missfallet innan Rico som var i ve 14 blev oxå nästan direkt! Nu hoppas jag bara att vi har turen att bli gravida snart och sen att dom sätter igång mig i ve 36. Det är drömmen nu, tänk om den bara kan bli sann! Mardrömmen blev ju det så varför kan inte lyckodrömmen bli det då )
Man får jobba på det där med hoppet, att det är det sista som överger än. Och oss har det absolut inte övergett än!!
Hej på er!
tisdag 10 maj 2011
Att fyllas av kärlek...
Nu har vi varit och tänt ljus till vår lille kille på hans grav.
Det är mysigt att göra det tillsammans såhär på kvällen innan man lägger sig.
vi tänder ljus, fixar lite med blommor, säger att vi älskar honom, tittar på varann och fylls av kärleken som är så stor, både till honom och den vi känner för varann. Vi tittar oss omkring och upp i dungen. Kyrkogården är så fin, det känns mäktigt att vara där. Man känner sig så nära allt det verkliga. Den hemska verklighet som kallas för döden. Jag har aldrig varit så nära döden innan, men närmre kanske man aldrig kommer än när ens barn dör ifrån en.
Men döden var så skrämmande innan, nu är den mjuk på ett sätt, för det är känslan som jag har, när jag känner min son i mitt hjärta! Men ändå så rå, kall och ryslig! Det är svårt att sätta finger på det där med döden....
Till dig som förlorat ditt barn
Den svåraste av sorger är när livet blir för kort
och en son eller dotter för alltid har ryckts bort
När någon man gett sitt liv och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart kallt
I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft tills ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla som andra har att ge....
Denna fina dikt och ett brev fick vi från vår barnmorska postat hem till oss några dagar efter Ricos död. Hon kom även på hans begravning med stor styrka och varma kramar
Det är mysigt att göra det tillsammans såhär på kvällen innan man lägger sig.
vi tänder ljus, fixar lite med blommor, säger att vi älskar honom, tittar på varann och fylls av kärleken som är så stor, både till honom och den vi känner för varann. Vi tittar oss omkring och upp i dungen. Kyrkogården är så fin, det känns mäktigt att vara där. Man känner sig så nära allt det verkliga. Den hemska verklighet som kallas för döden. Jag har aldrig varit så nära döden innan, men närmre kanske man aldrig kommer än när ens barn dör ifrån en.
Men döden var så skrämmande innan, nu är den mjuk på ett sätt, för det är känslan som jag har, när jag känner min son i mitt hjärta! Men ändå så rå, kall och ryslig! Det är svårt att sätta finger på det där med döden....
Till dig som förlorat ditt barn
Den svåraste av sorger är när livet blir för kort
och en son eller dotter för alltid har ryckts bort
När någon man gett sitt liv och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart kallt
I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft tills ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla som andra har att ge....
Denna fina dikt och ett brev fick vi från vår barnmorska postat hem till oss några dagar efter Ricos död. Hon kom även på hans begravning med stor styrka och varma kramar
måndag 9 maj 2011
Toppen dag!
Idag har dagen överlag varit bra, ganska mycke energi!
Har även kämpat med motionen och gått 4,7 km + lite lätt styrketräning
var hemma hos en kompis och myste & busade med hennes goa små tvillingar.
Man kände då hur desperat man lätt kan bli. Jag vill oxå bada och sätta på min lille pojke en mysig pyamas och natta honom och höra hans små funderingar och berätta hur mycke vi älskar honom.
Jag vill inget hellre än att komma i form för att förbereda kroppen på en ny graviditet! Vad jag längtar efter en levande nr 2 :) Nu är magen snart platt iaf , behövs bara få bort det resterande!! otroligt hur fort kroppen och huden återhämtar sig. det är en tröst i all sorg.
Sen på kvällen tog jag och sambon en springtur på 2,1 km
vi sprang hela sträckan och helvete vad tungt det är att väga 15 kg för mycke...Nu ska det brännas, målet är att springa 4,7 an minst 3 grr i veckan från mitten av Juli och gå 1 mil resterande dagar! Perfekt årstid för att komma i form och vad mycket extra energi man får till att sörja på ett bra sätt! och samtidigt faktiskt kunna njuta och äta gott med gott samvete.
Sen har vi fått lite bilder på vår hund som kommer 4e Juni. Lilla Nelson. Vi träffade han för första gången i torsdags och det ska bli super mysigt med en ny liten i familjen, ser verkligen fram emot sommaren!!
Jag är så glad att jag har min familj, sambons familj, massor underbara vänner som hjälper, peppar tröstar och bara finns för oss. Det gör det svåra lite lättare att hantera!
Har även kämpat med motionen och gått 4,7 km + lite lätt styrketräning
var hemma hos en kompis och myste & busade med hennes goa små tvillingar.
Man kände då hur desperat man lätt kan bli. Jag vill oxå bada och sätta på min lille pojke en mysig pyamas och natta honom och höra hans små funderingar och berätta hur mycke vi älskar honom.
Jag vill inget hellre än att komma i form för att förbereda kroppen på en ny graviditet! Vad jag längtar efter en levande nr 2 :) Nu är magen snart platt iaf , behövs bara få bort det resterande!! otroligt hur fort kroppen och huden återhämtar sig. det är en tröst i all sorg.
Sen på kvällen tog jag och sambon en springtur på 2,1 km
vi sprang hela sträckan och helvete vad tungt det är att väga 15 kg för mycke...Nu ska det brännas, målet är att springa 4,7 an minst 3 grr i veckan från mitten av Juli och gå 1 mil resterande dagar! Perfekt årstid för att komma i form och vad mycket extra energi man får till att sörja på ett bra sätt! och samtidigt faktiskt kunna njuta och äta gott med gott samvete.
Sen har vi fått lite bilder på vår hund som kommer 4e Juni. Lilla Nelson. Vi träffade han för första gången i torsdags och det ska bli super mysigt med en ny liten i familjen, ser verkligen fram emot sommaren!!
Jag är så glad att jag har min familj, sambons familj, massor underbara vänner som hjälper, peppar tröstar och bara finns för oss. Det gör det svåra lite lättare att hantera!
söndag 8 maj 2011
har folk inget liv??
Jag förstår inte vad det är med folk!
Man har väl sin egna blogg för att skriva, bearbeta och få ut sin sorg på sitt sätt?
Varför hitta saker i någon annans blogg (som dessutom sörjer, bearbetar och kämpar på sitt sätt) för att sedan utvärdera det i sin egen?
Och sen när man kommenterar det på ett INTE elakt sätt, utan bara frågar hur någon ORKAR vara chockad utav hur jag reagera och sörjer skriver en annan att man är ELAK och tar ut sin ilska på den som började utvärdera min sorg!! den andra har dessutom förlorat sitt barn flera veckor innan mig och kanske har kommit längre. alla reagerar olika och uttrycker sin sorg på sitt sätt.
Jag förstår inte, vem orkar utvärdera på sin blogg vad jag skriver?!! och man måste ju då få ifrågasätta utan att vara en ELAK!! det är ju inget personligt mot någon annan.
Och ännu mindre förstår jag att den andra tjejen gör ett inlägg och säger att jag är elak.
Vad fan vet hon. Hon känner inte mig.
Jag har min blogg för mig och för folk som vill läsa. INTE för att folk ska utvärdera mig eller min sorg!!
Då ber jag dem att inte läsa. Jag utvärderar inte andras sorg eller sätt. Jag tycker det är fint att man sörjer olika.
Jag tror att de flesta har bättre för sig! Tycker mest synd om folk som inte har det!
Man har väl sin egna blogg för att skriva, bearbeta och få ut sin sorg på sitt sätt?
Varför hitta saker i någon annans blogg (som dessutom sörjer, bearbetar och kämpar på sitt sätt) för att sedan utvärdera det i sin egen?
Och sen när man kommenterar det på ett INTE elakt sätt, utan bara frågar hur någon ORKAR vara chockad utav hur jag reagera och sörjer skriver en annan att man är ELAK och tar ut sin ilska på den som började utvärdera min sorg!! den andra har dessutom förlorat sitt barn flera veckor innan mig och kanske har kommit längre. alla reagerar olika och uttrycker sin sorg på sitt sätt.
Jag förstår inte, vem orkar utvärdera på sin blogg vad jag skriver?!! och man måste ju då få ifrågasätta utan att vara en ELAK!! det är ju inget personligt mot någon annan.
Och ännu mindre förstår jag att den andra tjejen gör ett inlägg och säger att jag är elak.
Vad fan vet hon. Hon känner inte mig.
Jag har min blogg för mig och för folk som vill läsa. INTE för att folk ska utvärdera mig eller min sorg!!
Då ber jag dem att inte läsa. Jag utvärderar inte andras sorg eller sätt. Jag tycker det är fint att man sörjer olika.
Jag tror att de flesta har bättre för sig! Tycker mest synd om folk som inte har det!
att bli mamma
Jag känner INTE att jag fick bli den mamma som jag önskade att bli!
Jag känner att jag fick lära känna min lilla pojk i magen och ha honom till låns där i.
Jag känner att det är så otroligt svårt att han inte lever med oss.
Jag kämpar varje dag för att se framåt
Jag känner ibland att jag önskar att jag aldrig varit gravid och burit Rico
För då hade jag aldrig behövt veta denna smärta. ( vänta, längta, planera, fantisera, föda och begrava ) önskat att han vore här just nu, med oss!!! Då hade jag inte vetat detta som jag vet, och på ett sätt så hade jag sluppit detta. Samtidigt som jag aldrig velat vara utan det!
Allt är så dubbelt i detta...
Han kommer alltid att vara i mitt hjärta och jag kommer alltid önska att han fick vara med oss i livet.
Min blogg är till för mig och för min bearbetning, där jag tillåter mig att SKRIVA om allt jag vill, Där alla mina känslor är accepterade utav mig.
Jag tycker inte synd om mig och ser mig som ett offer, men i denna situation känner jag väldigt mycket blandade känslor. det pendlar väldigt mycke för mig, från gråt, skratt, ilska, förtvivlan, längtan, en enorm kärlek till livet och till alla underbara människor.
Jag förväntar inte av mig själv att sitta nöjd och positivt när detta just hänt! det vore fel för mig, Försöker acceptera det som är just i stunden och framför allt glädjas de stunder jag är glad.
Jag måste få skriva om allt och då menar jag oxå över skit saker. ibland om VIKT.
Jag tycker det är surt att vara fet i situationen, om jag inte tyckte det hade jag just nu inte haft någon motivation till att kämpa med vikten.
Vissa stunder på dygnet känner jag enorm lycka för att jag ändå har så mycket fina minnen och upplevelser med Rico. Men jag tycker ändå att det är ett stort hån att han inte lever idag pga en sådan sak som en knut!
Jag känner att jag fick lära känna min lilla pojk i magen och ha honom till låns där i.
Jag känner att det är så otroligt svårt att han inte lever med oss.
Jag kämpar varje dag för att se framåt
Jag känner ibland att jag önskar att jag aldrig varit gravid och burit Rico
För då hade jag aldrig behövt veta denna smärta. ( vänta, längta, planera, fantisera, föda och begrava ) önskat att han vore här just nu, med oss!!! Då hade jag inte vetat detta som jag vet, och på ett sätt så hade jag sluppit detta. Samtidigt som jag aldrig velat vara utan det!
Allt är så dubbelt i detta...
Han kommer alltid att vara i mitt hjärta och jag kommer alltid önska att han fick vara med oss i livet.
Min blogg är till för mig och för min bearbetning, där jag tillåter mig att SKRIVA om allt jag vill, Där alla mina känslor är accepterade utav mig.
Jag tycker inte synd om mig och ser mig som ett offer, men i denna situation känner jag väldigt mycket blandade känslor. det pendlar väldigt mycke för mig, från gråt, skratt, ilska, förtvivlan, längtan, en enorm kärlek till livet och till alla underbara människor.
Jag förväntar inte av mig själv att sitta nöjd och positivt när detta just hänt! det vore fel för mig, Försöker acceptera det som är just i stunden och framför allt glädjas de stunder jag är glad.
Jag måste få skriva om allt och då menar jag oxå över skit saker. ibland om VIKT.
Jag tycker det är surt att vara fet i situationen, om jag inte tyckte det hade jag just nu inte haft någon motivation till att kämpa med vikten.
Vissa stunder på dygnet känner jag enorm lycka för att jag ändå har så mycket fina minnen och upplevelser med Rico. Men jag tycker ändå att det är ett stort hån att han inte lever idag pga en sådan sak som en knut!
om om om om
allt är skit! sen fredags är allt ännu mera hemskt, efter obduktions svaren göra allt så ont.
Jag kan inte förstå att han skulle varit här om det inte varit en knut.
ikväll när Henke bäddade rent i sängen kom Ricos snuttefilt och en liten pyamas fram som vi hade klamrat oss fast vid efter han dött. Henke somnade varje kväll med filten mot hans kind och jag med pyamsen.
Det finns inga ord för den orättvisa hemskhet och frustration som befinner sig just nu. Jag är så ledsen så ARG jag vet inte vad jag ska göra med min ilska!?!?!
Vad kan man gör!?!?! inget hjälper ändå...ingen i mitt liv kan förstå, fast ni andra änglamammor kan det, men ingen som jag känner. alla som jag vet har fått levande barn. jag skulle fått mitt om han bara inte gjort en knut på sin navelsträng ( som han såklart inte gjorde medvetet) och om den inte varit så hård.
det är så retligt när läkaren och barnmorskan säger att det förekommer knutar men att det sällan är så hårt åt dragna att det innebär döden. Men de hände vår Rico. Och om den hade varit lite lösare hade han fått sova i sin pyamas och gosat med sin snutte filt....
Jag kan inte förstå att han skulle varit här om det inte varit en knut.
ikväll när Henke bäddade rent i sängen kom Ricos snuttefilt och en liten pyamas fram som vi hade klamrat oss fast vid efter han dött. Henke somnade varje kväll med filten mot hans kind och jag med pyamsen.
Det finns inga ord för den orättvisa hemskhet och frustration som befinner sig just nu. Jag är så ledsen så ARG jag vet inte vad jag ska göra med min ilska!?!?!
Vad kan man gör!?!?! inget hjälper ändå...ingen i mitt liv kan förstå, fast ni andra änglamammor kan det, men ingen som jag känner. alla som jag vet har fått levande barn. jag skulle fått mitt om han bara inte gjort en knut på sin navelsträng ( som han såklart inte gjorde medvetet) och om den inte varit så hård.
det är så retligt när läkaren och barnmorskan säger att det förekommer knutar men att det sällan är så hårt åt dragna att det innebär döden. Men de hände vår Rico. Och om den hade varit lite lösare hade han fått sova i sin pyamas och gosat med sin snutte filt....
lördag 7 maj 2011
Suger!!!!!!!
Fy vad livet suger!!! även att det är vår, även att det är sol även att jag älskar min sambo väldans mycke, även att hundvalpen kommer om fyra veckor, ALLT suger som faaaan
Den ända jag vill ha är min bebis................
Den ända jag vill ha är min bebis................
fredag 6 maj 2011
svar från obduktionen
nu är det bekräftat
det var bara en KNUT som gjorde att vår lille kille dog!
han var fullt frisk inte ett enda litet fel...bara en knut som han gjorde när han var lite som sedan drogs åt och ledde till att han dog. Ingen hjärnblödning inget hjärtfel INGENTING han bara dog av en JÄVLA knut.
det finns inte ens statistik på det, så ovanligt är det.
han var så livlig och frisk, stark och stor. Och så dog han. så onödigt. så hemskt.
Jag är så ledsen så arg!!! Jag vill bara skrika men finner ingen kraft! jag vill sova för att sedan vakna upp ur denna mardröm som jag redan konstaterat är en sann mardröm.
jag bara grät när vi var hos läkaren. Jag vill inte tro att det är vi. men det är vi.
Tänk att han hade levt om det inte var för knuten.
jag har försökt att intala mig själv att det var något fel på honom, att han inte skulle klarat sig utanför magen. det har varit en tröst på något sätt att ibland tänka så. Men nu fick vi det svart på vitt. han skulle levt om inte knuten varit där. Jag kunde inte gjort något annorlunda. inte ett skit bättre eller sämre.
Vad jag längtar just nu efter han. Jag vill bara krama pussa och berätta för honom att han var fullt frisk.
livet är så orättvist, sån här otur får inte finnas, jag vet att den finns men det gör så ONT.
Läkaren var jätte bra och vi pratade om ev kommande graviditet. Det känns bra att känna att det finns så mycket bra stöd att få!
Nu ska jag gråta, äta och försöka sova. sen gå ut i skogen
det var bara en KNUT som gjorde att vår lille kille dog!
han var fullt frisk inte ett enda litet fel...bara en knut som han gjorde när han var lite som sedan drogs åt och ledde till att han dog. Ingen hjärnblödning inget hjärtfel INGENTING han bara dog av en JÄVLA knut.
det finns inte ens statistik på det, så ovanligt är det.
han var så livlig och frisk, stark och stor. Och så dog han. så onödigt. så hemskt.
Jag är så ledsen så arg!!! Jag vill bara skrika men finner ingen kraft! jag vill sova för att sedan vakna upp ur denna mardröm som jag redan konstaterat är en sann mardröm.
jag bara grät när vi var hos läkaren. Jag vill inte tro att det är vi. men det är vi.
Tänk att han hade levt om det inte var för knuten.
jag har försökt att intala mig själv att det var något fel på honom, att han inte skulle klarat sig utanför magen. det har varit en tröst på något sätt att ibland tänka så. Men nu fick vi det svart på vitt. han skulle levt om inte knuten varit där. Jag kunde inte gjort något annorlunda. inte ett skit bättre eller sämre.
Vad jag längtar just nu efter han. Jag vill bara krama pussa och berätta för honom att han var fullt frisk.
livet är så orättvist, sån här otur får inte finnas, jag vet att den finns men det gör så ONT.
Läkaren var jätte bra och vi pratade om ev kommande graviditet. Det känns bra att känna att det finns så mycket bra stöd att få!
Nu ska jag gråta, äta och försöka sova. sen gå ut i skogen
min starka mamma
Min starka mamma
Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.
Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Har min starka mamma ett
hjärta fullt av sår.
Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.
Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.
Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.
Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.
När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.
Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.
Vad hon än säger...
hur hon än mår.
Har min starka mamma ett
hjärta fullt av sår.
onsdag 4 maj 2011
tisdag 3 maj 2011
ha ha :)
Bin Laden är död men, hans lite mörkare bror Choko Laden finns kvar samt kusinerna Marme Laden, partyprinsen Pinaco Laden, vegetarianen Sal Laden. sen får man inte glömma hans senila farbror Var Fan Var De Jag Laden. Samt den livsfarliga vissångaren Bal Laden.
sommar i nuet
vad konstigt, för några veckor sedan trodde jag att livet skulle förbli svart. ca 2 veckor efter Ricos död fixade jag och min snälla vän ihop lite ansökningar och sen förra veckan postade vi iväg dom. Tänkte att i höst måste jag göra något som får mig att tänka på något annat är Rico. eller den nya bebisen som jag hoppas få bära eller för att inte bara fokusera på att bli gravid.
Så idag fick jag besked om att jag kommit en på skolorna, linjen " konst & form" kändes skumt med tanke på att man skulle varit mamma ledig, iaf fram till Jul.
Men nu ser det ut att bli skola iaf! Det känns skönt och det betyder att jag kan ägna sommaren åt både fysisk och psykisk återhämtning. jag kan fixa i vårt nya hus, jag kan sola på tomten, Jag kan skriva av mig om allt i lugn och harmonisk miljö, plantera massa vackra blommor och goda grönsaker/rotfrukter. Jag kan leta inspiration till husets vinklar och vrår. Jag kan bada, hänga på landet och busa med dom goaste småpojkarna Gotti & Ankan som finns i mitt liv!
Jag kan träna och äta hälsosam mat
Jag kan ligga i en hängmatta och lyssna på schysst musik och dricka mango shake
Jag kan mysa med den bästa mannen som finns!
Jag kan göra mycke!! och hela tiden finns lilla Rico i mitt hjärta och på så vis med mig i allt jag gör.
Vi ska åka till spanien ett tag med!
Och det bästa av allt är att vi ska köpa en liten hundvalp!!!
Nu kommer den snygga mannen hem! hej så länge!
måndag 2 maj 2011
kämpa med kilona!!
I morse gick jag 4,7 km i skogen. jätte skönt och när jag kom hem tränade jag
10 min gummiband
10 min med hantlar
10 min pilatesboll
och sen lite balans + avslappning
Nu snart blir det kvällspromenad på 4,7 igeeen och sen lite Yoga ( iaf några solhälsningar A)
Nu ska fettet bort!!
trevliga/bra tipps mottages GÄRNA!
mat under dagen har bestått av
Frukost: qinoua flakes med blåbär, solroskärnor, linfö, kanel och lite lätt mjölk
Lunch: 2 ägg. kidneyböner+kikärtor sallad typ. samt dinkel knäckebröd
mellanmål: 1 fänkål+ 2 morötter
det är vad ja hunnit med idag. ( rökt och hinkat kaffe med)
läst och lyssnat på musik!
nä nu ut och röra på fläsket!
Hade mycket hellre tagit hand om en liten Rico istället för detta dock!
10 min gummiband
10 min med hantlar
10 min pilatesboll
och sen lite balans + avslappning
Nu snart blir det kvällspromenad på 4,7 igeeen och sen lite Yoga ( iaf några solhälsningar A)
Nu ska fettet bort!!
trevliga/bra tipps mottages GÄRNA!
mat under dagen har bestått av
Frukost: qinoua flakes med blåbär, solroskärnor, linfö, kanel och lite lätt mjölk
Lunch: 2 ägg. kidneyböner+kikärtor sallad typ. samt dinkel knäckebröd
mellanmål: 1 fänkål+ 2 morötter
det är vad ja hunnit med idag. ( rökt och hinkat kaffe med)
läst och lyssnat på musik!
nä nu ut och röra på fläsket!
Hade mycket hellre tagit hand om en liten Rico istället för detta dock!
söndag 1 maj 2011
han dog iallafall...
Hela tiden när jag var iväg tänkte jag att "brytet" får vänta...jag kände att jag inte orkade tillåta mig att bryta, jag ville ta en paus, jag tvingade mig att ta en paus. jag vet att det är dumt att hålla tillbaka men jag ORKAR inte gråta, sakna, längta hela tiden. måste hämta ny kraft för att kunna uthärda livet just nu.
Jag lever som i en dröm, jag lever i en bubbla. Jag har gjort det sen han dog, jag gör det fortfarande. Jag undrar när världen ska se ut som den gjorde förut. Dock är allt mycket vackrare, allt är så vackert att det gör ont, samtidigt som saknaden, längtan och ångesten gör så ont. Allt gör ont men allt är inte fult eller hemskt. Döden kom så nära, det känns mycket verkligare nu. jag tycker inte längre att döden är otäck.
Allt, ja hela livet är så skört. tiden är verkligen kort, det har alla änglabarn visat oss. Jag har så svårt att förstå att jag inte ska bli mamma längre, att jag står över hans lilla kista och kommer ihåg hur han ser ut innan jag klarade av att med hans pappa lägga på locket, för att där, sista gången få se honom! Jag ser alla stunder på sjukhuset som spelas upp för mig som en film. Den vackraste filmen med min fina son i. nästan den ända filmen. och det bästa med det är att jag alltid kan sätta på den när jag vill, för den finns alltid i mitt hjärta och jag vet varenda känsla i den. Livet är verkligen oförutsägbart!! bara den omställningen att bli mamma tar ju tid! sen att förlora, föda och begrava sitt efterlängtade barn efter nästan 9 lååååånga månaders väntan är ju helt absurt. Kommer jag vakna?? Jag vågar inte! Jag är rädd, feg och liten. Jag klarar inte att FÖRSTÅ vad som har hänt! Jag väntar fortfarande vissa stunder. Medans andra vet jag att han aldrig kommer tillbaka.
Jag är så glad att vi gjorde 3d/4d där har vi han inspelad och får se hans minspel och hans rörelse på riktigt. Och massa underbara bilder. Även filmade jag RU i ve 20 Jag älskar att se han sprattla och suga på tummen!! Åh vad jag önskar att han levde med oss!! När vi gjorde profylaxen blev allt ännu mera verkligt! jag skulle verkligen föda vårat älskade barn, det var i ve 32 och då trodde jag verkligen INTE att han skulle dö. Jag visste att något kunde hända men jag var verkligen inte förberedd på DÖD.
Det värsta har hände ju ändå. Ibland frågade jag sambon om han trodde att bebisen skulle dö, jag frågade det rätt ofta. vet inte varför. men jag var så rädd för det. där ser man det där med att oroa sig, det är verkligen onödigt, för jag var så ledsen och orolig ibland att han skulle dö, och så gjorde han ju det. Det betyder ju att jag oroat mig dubbelt! Jag kunde njutit varje sekund jag hade honom levande istället. För dog gjorde han ju i vilket fall!! vad jag svamlar, ska lägga mig och läsa boken "Bara ett andetag bort"
Jag lever som i en dröm, jag lever i en bubbla. Jag har gjort det sen han dog, jag gör det fortfarande. Jag undrar när världen ska se ut som den gjorde förut. Dock är allt mycket vackrare, allt är så vackert att det gör ont, samtidigt som saknaden, längtan och ångesten gör så ont. Allt gör ont men allt är inte fult eller hemskt. Döden kom så nära, det känns mycket verkligare nu. jag tycker inte längre att döden är otäck.
Allt, ja hela livet är så skört. tiden är verkligen kort, det har alla änglabarn visat oss. Jag har så svårt att förstå att jag inte ska bli mamma längre, att jag står över hans lilla kista och kommer ihåg hur han ser ut innan jag klarade av att med hans pappa lägga på locket, för att där, sista gången få se honom! Jag ser alla stunder på sjukhuset som spelas upp för mig som en film. Den vackraste filmen med min fina son i. nästan den ända filmen. och det bästa med det är att jag alltid kan sätta på den när jag vill, för den finns alltid i mitt hjärta och jag vet varenda känsla i den. Livet är verkligen oförutsägbart!! bara den omställningen att bli mamma tar ju tid! sen att förlora, föda och begrava sitt efterlängtade barn efter nästan 9 lååååånga månaders väntan är ju helt absurt. Kommer jag vakna?? Jag vågar inte! Jag är rädd, feg och liten. Jag klarar inte att FÖRSTÅ vad som har hänt! Jag väntar fortfarande vissa stunder. Medans andra vet jag att han aldrig kommer tillbaka.
Jag är så glad att vi gjorde 3d/4d där har vi han inspelad och får se hans minspel och hans rörelse på riktigt. Och massa underbara bilder. Även filmade jag RU i ve 20 Jag älskar att se han sprattla och suga på tummen!! Åh vad jag önskar att han levde med oss!! När vi gjorde profylaxen blev allt ännu mera verkligt! jag skulle verkligen föda vårat älskade barn, det var i ve 32 och då trodde jag verkligen INTE att han skulle dö. Jag visste att något kunde hända men jag var verkligen inte förberedd på DÖD.
Det värsta har hände ju ändå. Ibland frågade jag sambon om han trodde att bebisen skulle dö, jag frågade det rätt ofta. vet inte varför. men jag var så rädd för det. där ser man det där med att oroa sig, det är verkligen onödigt, för jag var så ledsen och orolig ibland att han skulle dö, och så gjorde han ju det. Det betyder ju att jag oroat mig dubbelt! Jag kunde njutit varje sekund jag hade honom levande istället. För dog gjorde han ju i vilket fall!! vad jag svamlar, ska lägga mig och läsa boken "Bara ett andetag bort"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)