Att fyllas av kärlek...

Nu har vi varit och tänt ljus till vår lille kille på hans grav.
Det är mysigt att göra det tillsammans såhär på kvällen innan man lägger sig.
vi tänder ljus, fixar lite med blommor, säger att vi älskar honom, tittar på varann och fylls av kärleken som är så stor, både till honom och den vi känner för varann. Vi tittar oss omkring och upp i dungen. Kyrkogården är så fin, det känns mäktigt att vara där. Man känner sig så nära allt det verkliga. Den hemska verklighet som kallas för döden. Jag har aldrig varit så nära döden innan, men närmre kanske man aldrig kommer än när ens barn dör ifrån en.
Men döden var så skrämmande innan, nu är den mjuk på ett sätt, för det är känslan som jag har, när jag känner min son i mitt hjärta! Men ändå så rå, kall och ryslig! Det är svårt att sätta finger på det där med döden....


Till dig som förlorat ditt barn


Den svåraste av sorger är när livet blir för kort
och en son eller dotter för alltid har ryckts bort


När någon man gett sitt liv och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart kallt


I sorgens tunga mörker 
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft tills ljuset återvänder


Och i all gränslös saknad 
så hjälper det att se
den medkänsla som andra har att ge....


Denna fina dikt och ett brev fick vi från vår barnmorska postat hem till oss några dagar efter Ricos död. Hon kom även på hans begravning med stor styrka och varma kramar