Dödsbeskedet!

idag var det 2 månader sen jag födde Rico
jag födde mitt döda barn
efter beskedet hörde jag mig skrika med en röst som jag inte trodde bodde inuti mig
nu vet jag att den gör det
fy fy fy vad ont det gör när jag hör NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ eka i mitt huvud
Den rösten var min.
Den bara dyker upp titt som tätt när jag minst anar det. Samma sak som när läkaren konstaterade att hans hjärta inte längre slog.
Han sa : nej tyvärr, Jag ser ingen hjärtaktivitet på barnet.
jag visste ju att han skulle säga så.. men jag hade försökt att intala mig själv att han skulle säga att jag hade känt fel, att han visst levde, att jag bara oroat mig.

Men han sa att mitt barn var dött, där var jag, en läkare och en barnmorska.
Jag vaknade halv elva, vid 13.00 fick jag bekräftat
Natten innan 03.00 sa jag till Henke att nu gräver han runt med sina små fingrar.
Henke pussade magen godnatt och jag klappade den ömt som alltid innan jag somnade.
Kvällen innan han dog, hann vi göra gipsmagen. det var verkligen i sista stund. Vi hade dragit ut på det i två veckor med på onsdag kvällen bestämde vi oss för att nu skulle det bli av.
Lille Rico sparkade på pappas händer när han försökte lägga gipset. Vi skrattade och sa att snart ligger han här utanför och sparkar istället.
Herregud jag går sönder. Jag dör. mitt barn. NEEEEEEj
Han är verkligen död och borta. Ingen bebis som ligger här och sprattlar.

Så alltså han dog mellan 03.00 - 10.30 då jag vaknade och förstod att lyckan var över och det värsta som kunde hända hade hänt.
10.30 när jag försökt väcka honom utan resultat ( såklart ) ringde jag till Henke och sa att jag inte fick liv i honom. Han sa att jag skulle lugna mig och vänta lite, jag hade ju oroat mig innan och det var ju ingen fara. Men jag visste, inte en ända morgon sen runt v.15 hade gått då jag inte vaknat av hans sparkar och liv.
Nu kommer jag in i ett stadie där jag förtränger.
Jag tänkte: jag äter lite för då vaknar han absolut. inget hände (såklart)
Jag ringde då till min vän som är som en storasyster för mig, hon var med oss under hela tiden sen.
och grät och sa att bebisen hade dött, hon försökte lugna mig och sa att jag skulle ringa till min barnmoska och gå dit och lyssna på hjärtljuden. Jag grät och förstod att varken hon eller Henke trodde/ville tro att det jag sa var sant.
Sen ringde jag till förlossningen, dom sa att jag skulle komma upp och ta med mig BB väskan.
Jag viste då att det inte var för att föda ett levande barn så jag tog inte väskan. Jag tittade på den och kände ett hån, jag skulle aldrig få ta väskan som jag längtat efter så länge.
Jav vet inte varför jag anar att det var för att jag var i en slags chock för jag sa till mig själv: "ska jag nu föda mitt döda barn så ska jag göra det ren"  så jag tog en dusch men smörjde inte magen som jag alltid annars gjort.
Jag ringde till Henke och sa att jag skulle åka dit, Han ville komma men jag sa att jag ringde han så fort jag visste. ( han trodde fortfarande att han levde och att jag bara skulle få göra ett CTG)
Hur jag lyckades sätta mig i bilen och köra dit vet jag inte. Jag vet att jag lurade hjärnan och intalade mig att han måste grävt sig långt in i magen, att det var därför jag inte kände han. Jag visste att jag ljög för mig själv.

När en barnmorska tog emot mig och sa att vi skulle gå in i ett rum och vänta på läkaren blev jag arg för att hon bara inte la ett ctg på mig direkt, Men dom gör inte det när man inte känner fosterrörelser så här sent i graviditeten.
Läkaren kom, gjorde ultraljud och sa: Nej tyvärr, jag hittar ingen hjärtaktivitet på barnet.
Då kom det svarta, jag föll  emellanåt  kom jag tillbaka och sa till mig själv att jag redan visste, men bekräftelsen var värre, sen föll jag igen och igen och igen.
Jag ringde Henke och skrek han hörde inte vad jag sa, barnmorskan tog över och bad han komma direkt, men inte köra själv från jobbet. sen ringde jag Lisa, och grät att han var död, barnmorskan fick ta över och Lisa sa att hon skulle komma direkt.
I rummet där vi var just då fick jag ingen luft,  Jag sa till läkaren att han skulle snitta mig NU. Han sa att det var inget alternativ. Jag orkade inte bry mig. Jag tänkte ska ni tvinga mig föda mitt döda barn så får jag väl göra det. Jag ville med bara dö.
13.30 fick jag de fösta tabletterna som skulle öppna livmodern.
Graviditet lyckan var över. Nu skulle jag föda mitt döda barn och jag hade aldrig varit så rädd innan i hela mitt liv. Jag hade aldrig sett någon död innan, och nu skulle jag möta den jag älskade mest.

Från dödsbeskedet blev barnet som jag burit, fortfarande då bar, den jag älskar, längtat efter varje dag, minut från att han blev till, beskyddat, känt växa i mig och in i vår familj blev helt plötsligt "DEN" det var mitt sätt att klara av att föda honom. Så fort jag fött honom sköljde all kärlek puls ännu mera över mig. Han var det finaset jag sett, han var vår och han var DÖD