han dog iallafall...

Hela tiden när jag var iväg tänkte jag att "brytet" får vänta...jag kände att jag inte orkade tillåta mig att bryta, jag ville ta en paus, jag tvingade mig att ta en paus. jag vet att det är dumt att hålla tillbaka men jag ORKAR inte gråta, sakna, längta hela tiden. måste hämta ny kraft för att kunna uthärda livet just nu.
Jag lever som i en dröm, jag lever i en bubbla. Jag har gjort det sen han dog, jag gör det fortfarande. Jag undrar när världen ska se ut som den gjorde förut. Dock är allt mycket vackrare, allt är så vackert att det gör ont, samtidigt som saknaden, längtan och ångesten gör så ont. Allt gör ont men allt är inte fult eller hemskt. Döden kom så nära, det känns mycket verkligare nu. jag tycker inte längre att döden är otäck.
Allt, ja hela livet är så skört. tiden är verkligen kort, det har alla änglabarn visat oss. Jag har så svårt att förstå att jag inte ska bli mamma längre, att jag står över hans lilla kista och kommer ihåg hur han ser ut innan jag klarade av att med hans pappa lägga på locket, för att där, sista gången få se honom! Jag ser alla stunder på sjukhuset som spelas upp för mig som en film. Den vackraste filmen med min fina son i. nästan den ända filmen. och det bästa med det är att jag alltid kan sätta på den när jag vill, för den finns alltid i mitt hjärta och jag vet varenda känsla i den. Livet är verkligen oförutsägbart!! bara den omställningen att bli mamma tar ju tid! sen att förlora, föda och begrava sitt efterlängtade barn efter nästan 9 lååååånga månaders väntan är ju helt absurt. Kommer jag vakna?? Jag vågar inte! Jag är rädd, feg och liten. Jag klarar inte att FÖRSTÅ vad som har hänt! Jag väntar fortfarande vissa stunder. Medans andra vet jag att han aldrig kommer tillbaka.


Jag är så glad att vi gjorde 3d/4d där har vi han inspelad och får se hans minspel och hans rörelse på riktigt. Och massa underbara bilder. Även filmade jag RU i ve 20 Jag älskar att se han sprattla och suga på tummen!! Åh vad jag önskar att han levde med oss!! När vi gjorde profylaxen blev allt ännu mera verkligt! jag skulle verkligen föda vårat älskade barn, det var i ve 32 och då trodde jag verkligen INTE att han skulle dö. Jag visste att något kunde hända men jag var verkligen inte förberedd på DÖD.
Det värsta har hände ju ändå. Ibland frågade jag sambon om han trodde att bebisen skulle dö, jag frågade det rätt ofta. vet inte varför. men jag var så rädd för det. där ser man det där med att oroa sig, det är verkligen onödigt, för jag var så ledsen och orolig ibland att han skulle dö, och så gjorde han ju det. Det betyder ju att jag oroat mig dubbelt! Jag kunde njutit varje sekund jag hade honom levande istället. För dog gjorde han ju i vilket fall!! vad jag svamlar, ska lägga mig och läsa boken "Bara ett andetag bort"