Fina Rico alltid i våra hjärtan

Vad jag saknar och önskar att du hade fått leva här med oss.
Finns inga ord som beskriver hur tomt, kallt och ledsamt livet är utan dig.
Jag skulle göra vad som helst för att få hålla dig igen och känna din tyngd i min famn.
Du är det finaste jag sett och jag älskar dig så otroligt mycket.
Fina Rico jag undrar så om vart du finns nu och vad det innebär att vara död.
Tänk om du kunde se eller på något sätt känna all kärlek som finns till dig
En kärlek som vi aldrig kan ge dig. Fina Rico alltid i våra hjärtan

Till Pyregos 2

Idag fick Pyret sin första present! En jätte fin Pippi tröja & mössa av fina Britt
Både jag och Henke blev jätte glada, och jag önskar så att vi får lyckan att sätta på honom/henne denna fina gåva.

Jag blev så förvånad och samtidigt så glad...för om någon har köpt något till Pyret så betyder det ju att någon verkligen tror att den ska komma till oss :) och det känns bra att andra kan tro det eftersom jag själv inte vågar ....

Ett levande hjärta i mig igen...

Idag var vi på ultraljd...det var mycket jobbig och jag hade stark ångest redan innan vi klev in på sjukhuset. Väl därinne började benen att tappa kraft och det fanns inte alls mycke syre....
Vi skulle vara där kl 9. Jag fick  komma in tjugo över...vid det laget grät och skakade jag.
Jag bad läkaren att vi skulle kolla direkt om hjärtat slog...men istället började han greja med fingrar, instrument, känna på tappen, klämma på magen. Fråga om jag haft någon blödning, vilket jag inte har!  Jag tycker verkligen inte att man behöver utsätta en patient för detta, någon med skräck och tårar och med det vi gått igenom redan i ve. 7. han hade läst journalen sa han.
Det ända vi skulle göra där var att kolla om hjärtat slog för att lugna mig. Bestämdes det när jag ringde om tiden.
Han gjorde ALLT värre! Sen när vi skulle kolla på skärmen hittade han inget...han letade och letade han kunde se embryo och normal graviditet men inte se hjärtljud och han var knäpptyst, jag frågade flera gånger om det var något fel...det kändes som att han skulle säga att den var död. istället lät han mig plågas i 10 min när han vred runt den där grejen i muttan helt tyst utan en min i ansiktet.
Tills slut säger han att han måste ha 2 ögon till....och det vet vi ju alla att det inte betyder något bra, jag hade någon minut tidigare undrat om han var efterbliven eller om han inte kunde sitt jobb jag såg på hans skylt att han var underläkare..men tänkte att dom vet ju vad dom gör såklart!
Han gick ut och jag låg i stolen med rumpan bar och väntade på dom andra 2 ögonen som skulle säga att pyret var död. Det kändes som väntan varade i en evighet.

In kom en överläkare..tittade i 5 sek, vände skärmen mot oss och visade oss klart och tydligt vårat pyrets hjärtslag. Han sa att allt såg jätte bra ut, mängden med fostervatten och att moderkakan låg i bakvägg. han räknade ut ca 6+6. men sa att vi får mer exakt vid ve.12

Jag illtjöt vid detta laget och var vansinig för att dom utsatt oss för en kass underläkare när det fanns en överläkare där... herregud
Överläkaren var inne i 3 min och konstaterade allt som vi behövde veta, medan underläkaren hade plågat oss 30 min!Överläkaren gick ut och jag klädde på mig. Och sa till Henke hur lättad jag var och var inställt på att denna var död.
Då säger underläkaren "men det fanns ju inga tecken på att något skulle vara fel" Jag tittade på han och visade tydligt att det var bäst att han inte sa ett ord till till oss, inte ens ett ursäkta för att han hade utsatt oss för detta.
Nu gör jag inget mer ultraljud förens kubb. Och aldrig mera ska en underläkare ha något med mig mera att göra, tyvärr dom får öva på någon annan!

Det besöket tog mycke på krafterna och sen däckade jag några timmar...
Det känns så overkligt att ett litet hjärta tickar och växer i mig igen. Jag skäms för att säga det, men någon lycka vågar jag inte känna (än iaf)

Bältrosen börjar bli bättre och jag känner mig lite mera rörlig igen.
Tack Jessica och Britt för era fina ord i förra inlägget. tårarna rinner ännu mer fast av glädje när jag läser vad ni skrivit. Att ni finns, tar er tid, skriver så långt och äkta, stöttar och känner med mig. Ni vet ju hur det känns. stor kram till er

Jag kan inte fungera

Jag klarar inte av att han är död
Jag kan inte alls hantera detta
Jag blir mindre och mindre och smärtan större och större
Jag vill inte längre vara här i detta liv
Jag vill bara försvinna
Det gör för ont
Jag kan inte fungera
Panikångest varje natt och nu har dödsbeskedet börjat att spelas i huvudet på mig tusen gånger om dagen.
" nej, tyvärr jag ser ingen hjärtaktivitet"
VAAAAAAAAAAAAAA????????????
Men graviditeten är ju färdig nu??? Bara 2 små veckor kvar!!??  efter så många dagar och veckor, månader  av längtan, väntan och uppbyggda illusioner.
Så var vårt barn dött, han låg död inuti mig, och jag skulle aldrig få se hans ögon eller hans leende. Jag skulle aldrig få se hans första steg eller höra han säga mamma.
Jag skulle aldrig få natta eller bada honom. Jag skulle aldrig få ha honom vid mitt bröst. Jag skulle aldrig få  följa honom till hans fösta skoldag eller välja väska och köpa suddigum med honom.
Jag skulle aldrig få se han växa upp, bli kär, ta studenten, ge han goda mamma råd när han skulle ut och upptäcka den stora vida världen. Jag skulle inte få någonting, eller jo... jag skulle föda han död, planera hans begravning och sen få känna den plågsammaste smärtan av att förlora sitt barn.

Jag tycker det har blivit värre igen, jag är nu i chockfas IGEN. Jag förstår inte varför det fortfarande är så svårt att förstå?? kommer jag aldrig vakna helt? Jag orkar inte mera.
Jag orkar inte sakna eller längta mera, jag orkar inte vilja åka till kyrkogården och gräva upp honom för att se om något av honom finns kvar. Jag orkar inte vilja allt som inte går. Jag vet ju att jag aldrig får något med honom, så varför saknar jag och längtar så fruktansvärt mycket....

Jag vill ingenting
Jag orkar ingenting
Jag kommer inte ihåg vad jag säger eller gör
Eller vad folk har sagt till mig
Det får inte plats i min hjärna, för det ända som är där inne är Rico och allt vad det hör till
Jag borde massor
Jag borde tacka dom som fortfarande finns för mig i detta. inte dom som bara försvann
Inte dom som aldrig pratar eller frågar om Rico.
Varför vill ingen gå med mig till graven, varför lägger aldrig någon något där.
Det känns som alla glömt att Rico fanns
Ingen bryr sig om honom för att han är död, man kanske inte kan vänta sig något annat?
Eller mina vänner som bara tar förgivet att vi mår bättre bara för att det har gått 4 små hemska månader
Som ringer och frågar " hej, vad gör du?" som inget har hänt
Vad tror dom att jag gör, dansar runt på en sommaräng och ler mot livet!!

Arg är jag och fruktansvärt ledsen och sårad av både vänner och vissa i min sk familj
Och att jag fått Bältros hjälper inte något. Jag önskar jag kunde försvinna från detta helvetes liv.
Jag vill bara ha min Rico här och nu

för 4 månader sen

Idag är det 4 månader sen jag Födde Rico.... smärtan och tårarna, saknaden och tankarna finns där varje dag. Varje dag är en kap. Jag är så arg på livet för att det tog Rico.

Min fina lilla Rico jag sänder dig all kärlek som finns i mig och i alla andra till dig. Hoppas du på något sätt känner eller ser hur älskad och saknad du är.
Jag älskar dig på mitt sätt, även om det är lite svårt ibland eftersom som du inte lever och vi växer samman och lär känna varandra. Men ständigt finns du i mina tankar och i mitt hjärta bor du ju så där är du alltid!

sevärt!!

http://www.nyheterna.se/1.2209016/2011/07/16/fler_dodfodda_barn_skulle_kunna_raddas

www.dn.se/debatt/ett-av-tre-dodfodda-barn-sku...

Ca 30 låååånga veckor kvar..(om den inte dör)

Allt som är vackert gör ont.
Allt som är vackert får mig att gråta.
Jag kände på Ricos avklippta hårlock nyss. Det gör jätte ont. Hans fina, mjuka underbara lilla hårlock.
Att livet är gör så ont, är på något sätt vackert. Men dock så grymt.
Jag visste inte att livet, eller saknaden utav sitt barn kunde göra så fruktansvärt ont som det faktiskt gör.

Idag såg jag tre mammor och deras bebisar från föräldrargruppen som vi gick i. Alla såg så glada ut och log och pratade. Jag tittade länge efter dom, och kände hur avundsjukan växte inom mig!! Varför fick dom deras bebisar när vi inte fick våran. Varför dog just vår lilla kille av en tragisk slump?? Jag blev arg för att deras bebisar lever och för att min är död. Ibland önskar jag att det var någon av deras barn som dött istället för mitt. Det kanske låter elakt men det skiter jag i.

Nu lämnar vi 6 fulla veckor bakom oss och går in i vecka 7
Jag mår illa och vill bara sova.Trött som bara den och har ingen lust till något. Men det gör absolut inget, igentligen vill jag sova tills Januari ut, så det kan bli februari nu. Jag vågar inte tro på att denna graviditet kommer sluta väl...men det hoppas jag ju så klart! ca 30 ve kvar....

v.6

Gick in i vecka 6 igår,,,fort går tiden. Mycket känslor, mycket tankar på Rico och hur det var i början av graviditeten med honom. Mycke gråt nu, men även små glimtar av försiktig glädje och lycka. Varje dag som går känner jag mig mer och mer gravid, men oxå mer och mer rädd för missfall. Jag tänker såhär, blir det missfall nu, så är det större chans att det inte blir det nästa gång.
Men för varje dag som jag inte ser blod så blir hoppet lite större.

Taco paus...världens snyggaste lagar mat, tvättar och gosar med mig...Nelson är hos mamma och myser..

Tillbaka mätt, belåten och sönder gråten!!

På onsdag är första ultraljudet, Hon på gyn sa att det inte var helt säkert att man såg hjärtaktiviteten så tidigt, men att man i flesta fall gör det. Jag tror att vi får se ett litet hjärta slå. Jag försöker att peppa mig själv och att tänka att det är bättre att vara glad över graviditeten så länge som motsatsen till det bra är bevisat, men det kräver mycke av mig själv och gråten är väldigt nära hela tiden.
Jag gråter för så mycke....och ibland för så lite.
Tårar tillhör iaf min vardag mer eller mindre, sen Rico dog har jag förstått hur ont tårar faktiskt gör. Hur vass klumpen i halsen blir på en sekund, i vilken situation som helst, var som helst och framför vem somhelst. Hur maktlös jag är mot klumpen. Ibland bara dyker den upp, jag försöker svälja bort det på något sätt men då blir den bara större, sen kommer tårarna och så många tårar sen , finns ingen hejd på det. Sen kommer hulkandet, sen paniken och det blir svårt att andas...sen vet jag inte mer...jag varken ser eller hör...sen kommer jag sakta tillbaka men är ändå i min bubbla.
Ofta är jag tillbaka på sjukhuset och dagarna med Rico, familjen och alla vännerna. Chocken och allt som har hänt är fortfarande så nära och färskt, jag minns fortfarande hur han lockar kändes i mina fingerspetsar, hur fin, vacker och välskapt min son var....

Vilket osammanhängade inlägg detta var...det beskriver lite hur jag är just nu då....mycke utav allting! Hoppas ni alla har en fin kväll

Saknar lille Rico

Tänk så fel allt bara kan bli. Tänk att allt var så bra med Rico i magen, han växte fint han låg till och med över sin kurva. Det skulle inte bli något litet barn om han hade kommit 6 April som han var beräknad till, ca 4 kg var hans uppskattade födelsevikt.
Han var stark och mycket rörlig, var inte ofta stilla. Allt såg så fint ut hela vägen och han bodde och växte i mig i nästan 38 hela veckor. Och nu, borta död och helt frisk!
Kan bli så irriterad på folk som "räknar" med att få sina barn. Klart man ska hoppas men att vara helt säker?? vem kan vara det??  Man är aldrig garanterad att ens barn inte kommer att ryckas ifrån en. inte när barnet ligger i magen, är fött eller är flera år.
Barn dör av massor olika anledningar i magen, PSD hör man ju ibland om...där allt varit bra och man hittar ingen som helst dödsorsak. Kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle  fråga mig själv VARFÖR??? om jag inte fått något svar på Ricos död. Nu vet jag ju....den där knuten... som så många barn föds med på navelsträngen, som vissa barn har två. Eller moderkaks avlossning ( tror jag det heter ) GBS infektioner, proppar i moderkakan, havandeskapsförgiftning det finns ju massor!!!
Jag tycker att det är skit dåligt att det inte pratas eller informeras mera om det på MVC eller i föräldrar gruppen. Varför pratas det inte om det?? Det är ju massor som förlorar sina barn i magen. Det märker man nu när man själv gjort det. Alla bloggar, flera av vänners vänner. Mammor i tidigare generationer. Jag känner personligen 4 st som jag känt sen jag var liten som förlorat i magen. Där barnen varit helt friska! Sen vet jag fler som jag hört. Så hemskt är det, att det händer, att det måste hända. för det gör det ju!!
Rico måste varit super stark som lyckades böka runt så mycket och så hårt eftersom det ledde till hans död. Om han bara inte simmat runt och gjort en knut när han var mindre. Då hade världen fortfarande varit en lite vackrare plats. en plats utan saknad och tomhet. Där ett älskat, önskat barn hade fått leva.

Nu fick vi vårt efterlängtade +

Då var man hemma igen efter en skön, behövlig och solig resa.
Mycket tankar och känslor kommer upp när man inte är i sin hemma miljö. Dagarna har gått till att sola, bada, hoppa i vågor, tränat i polen, ätit jätte god mat, mått illa, åkt runt och sett lite, shoppat, ätit ännu mera
god mat och även fått ett +
Eller rättare sagt " Gravid 1-2 veckor " köpte ett Clearblue med veckoindikator, kunde inte hålla mig och så härligt att få se det! Så alltså efter lite drygt 3 mån 2 mensar mycket tårar och avgrund står vi nu här från början. Det är ju jätte tidigt bara ve 5 men jag har en stark känsla av att vi kommer få träffa den lille i februari ( får se hur länge den håller i sig ) Jag ser ingen anledning att inte skriva om detta även att det är så tidigt, men ni som känner mig och läser här kan väl hålla det hemligt tills jag själv vill berätta för fler.

Det var jätte mysigt att komma hem till lilla Nelson, vi har varit ute nu en sväng och ja ska käka frukost!
Hoppas ni alla mår bra och tack för era kommentarer och avtryck :)