Idag var vi på ultraljd...det var mycket jobbig och jag hade stark ångest redan innan vi klev in på sjukhuset. Väl därinne började benen att tappa kraft och det fanns inte alls mycke syre....
Vi skulle vara där kl 9. Jag fick komma in tjugo över...vid det laget grät och skakade jag.
Jag bad läkaren att vi skulle kolla direkt om hjärtat slog...men istället började han greja med fingrar, instrument, känna på tappen, klämma på magen. Fråga om jag haft någon blödning, vilket jag inte har! Jag tycker verkligen inte att man behöver utsätta en patient för detta, någon med skräck och tårar och med det vi gått igenom redan i ve. 7. han hade läst journalen sa han.
Det ända vi skulle göra där var att kolla om hjärtat slog för att lugna mig. Bestämdes det när jag ringde om tiden.
Han gjorde ALLT värre! Sen när vi skulle kolla på skärmen hittade han inget...han letade och letade han kunde se embryo och normal graviditet men inte se hjärtljud och han var knäpptyst, jag frågade flera gånger om det var något fel...det kändes som att han skulle säga att den var död. istället lät han mig plågas i 10 min när han vred runt den där grejen i muttan helt tyst utan en min i ansiktet.
Tills slut säger han att han måste ha 2 ögon till....och det vet vi ju alla att det inte betyder något bra, jag hade någon minut tidigare undrat om han var efterbliven eller om han inte kunde sitt jobb jag såg på hans skylt att han var underläkare..men tänkte att dom vet ju vad dom gör såklart!
Han gick ut och jag låg i stolen med rumpan bar och väntade på dom andra 2 ögonen som skulle säga att pyret var död. Det kändes som väntan varade i en evighet.
In kom en överläkare..tittade i 5 sek, vände skärmen mot oss och visade oss klart och tydligt vårat pyrets hjärtslag. Han sa att allt såg jätte bra ut, mängden med fostervatten och att moderkakan låg i bakvägg. han räknade ut ca 6+6. men sa att vi får mer exakt vid ve.12
Jag illtjöt vid detta laget och var vansinig för att dom utsatt oss för en kass underläkare när det fanns en överläkare där... herregud
Överläkaren var inne i 3 min och konstaterade allt som vi behövde veta, medan underläkaren hade plågat oss 30 min!Överläkaren gick ut och jag klädde på mig. Och sa till Henke hur lättad jag var och var inställt på att denna var död.
Då säger underläkaren "men det fanns ju inga tecken på att något skulle vara fel" Jag tittade på han och visade tydligt att det var bäst att han inte sa ett ord till till oss, inte ens ett ursäkta för att han hade utsatt oss för detta.
Nu gör jag inget mer ultraljud förens kubb. Och aldrig mera ska en underläkare ha något med mig mera att göra, tyvärr dom får öva på någon annan!
Det besöket tog mycke på krafterna och sen däckade jag några timmar...
Det känns så overkligt att ett litet hjärta tickar och växer i mig igen. Jag skäms för att säga det, men någon lycka vågar jag inte känna (än iaf)
Bältrosen börjar bli bättre och jag känner mig lite mera rörlig igen.
Tack Jessica och Britt för era fina ord i förra inlägget. tårarna rinner ännu mer fast av glädje när jag läser vad ni skrivit. Att ni finns, tar er tid, skriver så långt och äkta, stöttar och känner med mig. Ni vet ju hur det känns. stor kram till er
Vad skönt!!! Grattis och kramar till dig!
SvaraRaderaVilken pers ni fick gå igeom där, det skall ni ju inte behöva skriker hela jag kan förstår minuterna kändes långa. Tur att överläkaren så snabbt kom in och konstaterade att hjärat slog. Skönt skönt skönt!! För var vecka som går!
SvaraRaderaStarkt av Er att bara ta er igenom korridorerna på sjukhuset med alla känslor och minne.
Vill och orkar du träffas imon en stund så gör jag gärna det. Vi ser hur morgondagen känns.
Puss fina!
puss igen från C som skrev ovan;)
SvaraRaderaÅh vad härligt att allt var bra. Grattis grattis.
SvaraRaderaoch usch för den dåliga underläkaren, man får tänka att han var för dum för sitt bästa.
Hej,
SvaraRaderajag har inte tittat in här på ett tag men vad glad jag blir. Helt tårögd. Först jätteglad för er lilla hund. Underbar! Vår hund är den klaraste lilla solstråle som finns och jag vet inte hur många gånger vi sagt att vi inte klarat detta utan henne. Och så att ni fått ett plus! Ni är så värda det. Jag förtår att du inte kan/vågar/orkar känna sån där euforisk glädje ännu. Men jag håller alla tummar och tår för att ni får må bra och att allt blir bra denna gång.
Blir så ledsen över att höra om sjukhus besöket. Vad är det för fel på läkare? När ska vi sluta utbildning för kandidater utan empati? Vet mycket väl hur det känns att vara i de oempatiskas makt när man är som räddast och det är ingen kul upplevelse. Om du eller din kille orkar tycker jag ni ska tala med personalansvarige för läkaren. Det är INTE ok att behandla en patient som han gjorde!!!
Kramar
s
Blir verkligen besviken på att läkare kan bete sig så. Hoppas ni blir bättre behandlade framöver. Jag förstår varför det kan vara svårt att ta till sig bebisen i magen just nu. Det har ju bara gått fyra månader. Om några dagar har det gått sju månader för oss. Det är så himla overkligt att vi egentligen skulle ha en liten kille här hos oss nu, men istället fick begrava honom. Livet är orättvist och sorgen är större än någonsin. Lille Rico är säkerligen glad över det lilla syskon som ni nu väntar.
SvaraRaderaJag hoppas, håller tummar och tår att allt kommer gå bra för er och bebisen. Vi längtar mer än någonsin efter ett syskon till vår Emanuel.
Kramar M
Åh vilken pärs, jag som tyckt de få sekunder vi fått vänta varit hemska. En del har verkligen inte förmågan att ens vara i närheten av förstående till vilken pärs det är, vilken skräck man har i sig och vilket trauma man genomgått/är i. Spelar väl ingen roll om det inte fanns något tecken på att något var fel!!?? Det gjorde det inte med de små vi miste heller förrän det var för sent. GRrrr.
SvaraRaderaÄr så glad för att ni fick se ett hjärta slå till slut. Inte ska du skämmas för att du inte riktigt kan/vågar känna lycka ännu (fast det tror jag att du gör, men du vågar inte riktigt släppa in det) Man är så rädd för att mista igen, man tror på ngt vis att man skonar sig själv genom att inte tillåta den känslan, som om att det skulle mildra om det skulle gå åt skogen. Egentligen vet vi att det inte gör det. Men det är som det är och det är nog bara att flyta med och känna som du känner. Var glad och lycklig när du kan.
Kram