Jag klarar inte av att han är död
Jag kan inte alls hantera detta
Jag blir mindre och mindre och smärtan större och större
Jag vill inte längre vara här i detta liv
Jag vill bara försvinna
Det gör för ont
Jag kan inte fungera
Panikångest varje natt och nu har dödsbeskedet börjat att spelas i huvudet på mig tusen gånger om dagen.
" nej, tyvärr jag ser ingen hjärtaktivitet"
VAAAAAAAAAAAAAA????????????
Men graviditeten är ju färdig nu??? Bara 2 små veckor kvar!!?? efter så många dagar och veckor, månader av längtan, väntan och uppbyggda illusioner.
Så var vårt barn dött, han låg död inuti mig, och jag skulle aldrig få se hans ögon eller hans leende. Jag skulle aldrig få se hans första steg eller höra han säga mamma.
Jag skulle aldrig få natta eller bada honom. Jag skulle aldrig få ha honom vid mitt bröst. Jag skulle aldrig få följa honom till hans fösta skoldag eller välja väska och köpa suddigum med honom.
Jag skulle aldrig få se han växa upp, bli kär, ta studenten, ge han goda mamma råd när han skulle ut och upptäcka den stora vida världen. Jag skulle inte få någonting, eller jo... jag skulle föda han död, planera hans begravning och sen få känna den plågsammaste smärtan av att förlora sitt barn.
Jag tycker det har blivit värre igen, jag är nu i chockfas IGEN. Jag förstår inte varför det fortfarande är så svårt att förstå?? kommer jag aldrig vakna helt? Jag orkar inte mera.
Jag orkar inte sakna eller längta mera, jag orkar inte vilja åka till kyrkogården och gräva upp honom för att se om något av honom finns kvar. Jag orkar inte vilja allt som inte går. Jag vet ju att jag aldrig får något med honom, så varför saknar jag och längtar så fruktansvärt mycket....
Jag vill ingenting
Jag orkar ingenting
Jag kommer inte ihåg vad jag säger eller gör
Eller vad folk har sagt till mig
Det får inte plats i min hjärna, för det ända som är där inne är Rico och allt vad det hör till
Jag borde massor
Jag borde tacka dom som fortfarande finns för mig i detta. inte dom som bara försvann
Inte dom som aldrig pratar eller frågar om Rico.
Varför vill ingen gå med mig till graven, varför lägger aldrig någon något där.
Det känns som alla glömt att Rico fanns
Ingen bryr sig om honom för att han är död, man kanske inte kan vänta sig något annat?
Eller mina vänner som bara tar förgivet att vi mår bättre bara för att det har gått 4 små hemska månader
Som ringer och frågar " hej, vad gör du?" som inget har hänt
Vad tror dom att jag gör, dansar runt på en sommaräng och ler mot livet!!
Arg är jag och fruktansvärt ledsen och sårad av både vänner och vissa i min sk familj
Och att jag fått Bältros hjälper inte något. Jag önskar jag kunde försvinna från detta helvetes liv.
Jag vill bara ha min Rico här och nu
Ååh vad jag lider med dig. Jag känner igen mig, jag minns såväl känslan och hur tankarna gick.
SvaraRaderaJag minns hur det var att åka in till förlossningen med känslan av lite "rädsla" men mest förväntan och glädje för att vårt barn var på väg. Vi var ju i mål..Och sen inte få höra några hjärtljud och en stilla barn på ul och läkarens ord. Jag skulle ju föda, vårt barn var ju klart, redo att komma ut. Det gör så ont, så ont. Allt vi aldrig kommer att få uppleva med våra små, saknaden efter dem den stora kärleken man inte får överösa dem. Minns också hur jag bröt ihop då vi bar kistan fram till det stora gapande hålet i marken och hur jag insåg att där skulle hon ligga och att jag aldrig mer skulle få se eller hålla i henne, sån förlamande sorg, jag gick sönder.
Kära du, fyra månader är så nära inpå och det går upp och ner. Jag var helt förstörd hela första året och gravid på nytt, precis som du. Det är massor av hormoner i din kropp som också påverkar otroligt mkt.
Kämpa på, du är fantastisk. Du fortsätter leva, så gott du kan med älskade Rico alltid i ditt hjärta. Det är den bästa gåvan du kan ge honom. Jag tänkte och tänker så att den bästa gåvan jag kan ge Ester är just att leva livet så gott jag kan och göra allt för att vara så lycklig jag kan och alltid bära henne med mig. För jag sörjer ju att hon inte fick leva så då är det just det jag ska göra, efter min bästa förmåga.
Jag kände många ggr att livet aldrig kunde bli bra igen, men det har blivit bra, jag är så lycklig jag kan vara utifrån omständigheterna, jag njuter av Esters syskon. Jag kommer alltid att sakna och ofta har jag så ont av saknad och tårarna rinner, men jag njuter också av allt det underbara. Lycka och sorg går hand i hand.
Önskar att jag kunde ta bort din smärta, men det går inte, den finns där för att du älskar så. Första året var absolut värst för mig och många andra har sagt detsamma.
Varma kramar till dig.
käraste finaste lisa ...jag läser o läser igen och tårarna rinner och jag skulle önska att jag på något vis kunde lyfta bort litet av det tunga o ledsna...men lisa du har varit med om det värsta som kan hända..att mista ett barn...och det gör ont...och det gör ont länge men det finns ett liv där framme ..ett liv med livsglädje...även om det inte känns så nu..och det är svårt för alla runt dig att riktigt veta hur dom ska hjälpa...fråga någon om dom vill följa med till graven o sitta hos Rico med dig en stund...tror många skulle vilja göra det..
SvaraRaderaoch säg till dina vänner att du mår skit när dom ringer o frågar vad du gör..be om hjälp..och för varje sån här hemska sorgedag du har så går du trots allt en liten bit framåt...och Rico han kommer alltid att finnas där ...alltid Lisa...gråt och skrik och var arg o förbannad över livet och dess orättvisa...det är bättre än att stänga inne denna hemska sorg..kan bara hoppas att denna din dag kanske har en liten stund av livsglädje...kram i mängd..stora o varma o fulla av kraft från Mariebo