Pomegranat och mogen tapp!!

Nu har jag just ätit en väldigt god kvällsmat, pomegranat och blodgrape!! Jag drack lite mjölk till och läste bäst före datumet och då förstod jag hur nära Lillpyret vi är!! Mjölken går ut den 16e och då är han här :))

Idag var vi hos Bm. Det gick bra, alla värden var bra och så gick vi igenom det sista som man gör innan förlossningen. Hon kände även på min tapp och den var " mjuk och mogen " och redan ca 2,5 Cm förkortad. Hon trodde inte att jag skulle behöva cytoteck ( eller hur det nu stavas ) piller som ska utplåna tappen vid en igångsättning. Utan hon tror att man kan starta förlossningen genom att kunna ta hål på vattnet på en gång :)) då tjänar vi in några timmar på förlossningen!! Nu känns det som vi är ännu närmre bebisen :))

Panik

För några minuter sedan var jag säker på att han dött, jag tryckte i mig tårta och drack saft och funderade på om jag skulle ställa mig framför en bil om han inte längre skulle leva.

Men efter bara ett tag vaknar han och rör sig av sockerkicken, och nu hickar han.
Tack snälla ber jag till något, men jag vet inte till vad eller vem. Men jag tackar något stort för varje dag som passerar utan ett dödsbesked.

längtan

Mor och barn

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp
en gåva från himmelen jag just har fått.
Två händer, två fötter, ett ansikte så sött
ett efterlängtat litet barn jag just har fött.

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm
ett vackert litet barn jag håller i min arm.
Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv
ett barn som ska ta världen med flera små kliv.

Ensam, vilsen och lite rädd ibland
i mörkret du famlar efter en hand.
Sorgen och glädjen följer dina spår
livserfarenheten är följden du får.

Mamma, barn, två hjärtan bildar ett,
ett starkare band har ingen sett.
Något så stort en känsla så stark
en kärlek som står på stadig mark.

Mina fina pojkar!!

Tankar.....

Lika mycket som jag längtar efter bebisen i magen lika tung är saknade efter Rico.
Hans frånvaro är så påtaglig just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska härda ut.

Jag tänker mycket på att han snart skulle vara ett år. Hur han skulle sett ut, vad han hade gillat att äta.
Om han varit vild/lugn. Vad han hade intresserat sig för.

Så fort vi pratar om Ricos förlossning bryter jag ihop, jag vill minnas mer än vad jag gör. Jag vill minnas varje stund och sekund med honom. Men jag vågar inte.
Och nu är jag så rädd för att vi ska behöva begrava lillpyret med, jag tror fortfarande att det bara är en tidsfråga tills han kommer att dö.
Ju närmre vi kommer slutet ju mer säker är jag på att det kommer att bli så. Vi kommer få ett dödsbesked till och vi kommer få gräva ner honom och aldrig mera få se honom.

Varför kan jag inte tro på honom?!
Jag vågar inte. Jag är livrädd.
Jag frågade Henke idag om vem som skulle ligga i vaggan om pyret oxå dog...
Han tror inte att han kommer dö.
Jag känner mig hemsk som inte tror på mitt lilla barn, som jag tror kommer att dö inuti mig som sin bror gjorde.
Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag kan inte sitta med honom död i min famn. Jag vill inte känna den där hemska avgrunds känslan igen.
Att fånga den enda tiden som går med sitt döda barn är hemskt, att veta att han förmultnar mer och mer, och det går fort med. Tänk om jag kunde få pussa hans lilla kind igen, om jag kunde få dra fingrarna genom hans lockiga hår. Tänk om jag bara fick....allt med honom. Men jag står här tom, utan allt. Han fattas så mycket i min kropp och själ.

Ångesten är absolut inte borta. Jag är många gånger om dagen livrädd för att Henke, bebisen , nelson eller någon i min familj kommer att dö.

Idag var vi och gjorde ctg....igen....jag vågar inte tro att allt är bra bara för att jag känner honom, jag tror  att när paniken tar överhand att han håller på att dö. att han håller på att kvävas till döds.
Jag vågar knappt inte leva. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på.

Vad vi längtar!!!

Snart över!! 29 dagar kvar....

Magen i ve 33....känns som jag ska sprängas snart!
om ca 30 dagar är han här!!
Längtan efter honom är obeskrivlig!
Jag kan inte få in att vi kanske ska få ta med honom levande hem :)) 

Snart hoppas jag att få lägga min lilla skatt i vaggan och sköta om honom på skötbordet.
Han ålar och trycker som bara den,  jag blir alldeles tårögd när jag tänker på att vi kan få träffa han levande om bara några veckor!! 

Lite Nellis

Min fina lilla goa hund som ger så mycket glädje i allt det svåra.

Nelson firar nyår i husses knä ;)
Han är en riktig liten knähund, fast inte i mitt, för där får han inte plats! 

hos frisören för att få bort lite av den varma valppälsen :)
Vår lilla dramaqueen!!

Fixerad!

Bebisen......
.....har fixerat sig, men med huvudet ruckbart!
Känns skönt då jag aldrig hade vågat göra ett vändningsförsök. Nu är det bara att hålla tummarna att han stannar i den positionen vilket det flesta bebisar gör när dom väl lagt sig till rätta.
Jag längtar så efter den lilla fina killen.

Jag har mycket sammandragningar och ibland trycker han på så hårt att det känns som om jag måste knipa för att hans huvud inte ska tryckas ut :) men tappen är stängd så han är inte på väg ut än som tur är.

Han väger nu ca 2 kg, och beräknas väga lite drygt 3 kg när det är dags för igångsättning om han fortsätter att följa sin kurva.
Jag har en del att fixa med och tycker att dagarna går hyfsat fort.
Vi håller på att planera kök till vårt kök i huset så vi hänger en del på Ikea!
Denna vecka jobbar Henke kväll vilket är rätt skönt, mysigt att ha morgonen och en del av dagen tillsammans.
Nelson är hos mamma och jag läser tidningar, lyssnar på Spotify, plockar, diskar och bara njuter av min egentid!

Nu ska jag måla hyllor o fixa lite med bebisens sängmobil!
Tänk,, snart kan han vara här!!

Död

Efter jag krystat ut Rico frågade jag om han verkligen var död. Dom kunde ju haft fel vet jag att jag tänkte långt, långt därinne.
Men han var lika död, som jag ville vara det.

Magen i ve. 32

Ricos Pappa

Nu så :)

En bild utan fyllda korgar och en med!

Känns skönt att det nu finns en plats för hans vagn+tillbehör och hans ytterkläder!

Idag har vi skrivit på faderskapsintyg för både Rico och Lillpyret. Sorgligt var det, att se Ricos namn och att det stod "dödfödd" det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna var nära, men jag gjorde allt vad jag kunde för att inte bryta ihop där. Sen skulle två vittnen Komma in och skriva på papperna och läste inte vad som stod utan såg bara att det var 2 papper att signera

Grattis till tvillingar säger den ena, och tanten som tagit emot oss förklarade att vår första son var död.

Hon bad om ursäkt för att hon inte tittat på vad som stod på papperna.

Det blev så tydligt när någon annan förklarade för någon annan om Rico.

Nu finns det iallafall registrerat att Henke är pappa till bägge våra pojkar. Dom sista dagarna har varit jobbiga, jag gråter mycke och saknar Rico, jag frågar mig själv hur jag kan sakna någon jag aldrig haft? Jag kanske saknar det vi aldrig fick? Eller att vi fick honom fast död? Eller för att vi nästan fick?

När jag tittar på bilder från förlossningen på mig Henke och Rico känns det som om vi blev en familj, även att han var död. Jag såg en far med sin son i sin famn som längtat så länge efter denna stund.

Och så blev stunden så fruktansvärd sorglig, och tyst fast ändå så full av kärlek. Så full av liv fast vårt barn var död.

Tiden stod still och jag vet precis hur det känns att befinna mig där, i rummet med min lilla Rico och  hans pappa med ögon full av tårar av sorg, men också med en enorm stolthet av att vara just Ricos pappa.

Vi fixar!!

Det jag skrev innan försvann för att jag la till en bild !? konstigt men men 

vi håller på att fixa lite inför bebisens ankomst, här är en före bild på en del av hallen som ska förvandlas lite...

Jag har målat hyllor som Henke ska sätta upp! 

Jag håller som vanligt på med vagnen, drömmer om att vår lilla kille ska få följa med levande hem med oss.
Frågat Henke ca 100 grr om han tror att vi kommer få bebisen levande, han svarar alltid samma :JA
jag själv är inte alls säker, känns som 50/50 % chans och ibland tror jag att att det är 0 % chans att han får följa med hem.
 

 42 dagar kvar till igångsättning....på dag 43 på morgonen efter frukost sätts jag igång!!!  då i v 38+0
tjohoooooo 

Nelson tittar nyfiket på vad som händer! Vi har börjat grind träna honom lite och det funkar jätte bra. Det är bra att han vänjer sig redan nu att han inte alltid behöver vara med!
Imorgon ska vi skriva faderskapsintyg, känns skönt att ha det gjort!
sen MÅSTE jag fixa med E-legitimationen med!
Nätterna är riktigt jobbiga nu, upp på toa 5 grr per natt + att jag måste dricka vatten då med, Jag svettas som bara den trots inga element på och knappt kläder, varje gång jag ska vända på mig måste jag vakna för att kunna flytta mig själv haha
nu har jag fått gnälla lite med!
hej hej