Ett hjärtmoln!

Var hos psykologen idag...vet igentligen inte vad vi pratade om, Jag kommer ihåg att vi pratade om Rico och hur det kändes nu och bla bla bla.
Ja la upp benen på en stol och frågade mig själv upprepande gånger vad i helvete jag gjorde där. Jag ser henne gestikulera om att jag nu skulle varit mamma och lagt min son till bröstet vaggat honom i famnen och bytt bölja m.m
Jag tittade ut genom dom stora fönsterna och såg mig själv sväva upp till ett stort fluffigt moln i hjärtform där jag sedan fick träffa och hålla om min lille Rico.
Vad hon ville komma till var att kroppen saknade sitt barn. Att kroppen undrar: vad är mitt barn?!...Den undrar precis samma tanke som jag då!
Men mitt huvud, mitt JAG vet ju vad död betyder, För mig betyder död= inte här i mänsklig form.

Kan förstå att det tar lite längre tid för kroppen att förstå! Man kommer nog till ett slags stadie där man synkas kan man ju hoppas. Skulle vara skönt att vara i balans och harmoni.