Tiden...

Tiden...tiden som går så sakta men ändå så fort. Tiden som varit dom sista 6 månaderna kan jag inte minnas i veckor eller dagar, tiden känns som en klump, ihoptrasslat och kaos. Under tiden så har lillpyret växt fint och nu är vi i ve.18 det känns lika overkligt nu som i ve.8 och jag vågar inte tro att vi ska få träffa denna lilla skatt levande i februari. Jag känner mig hemsk men jag vågar inte. Många gånger har vi sett den på ultraljud och sett den växa så fint, ändå kan ångest komma på en sekund och jag tror att den har dött, att det är över nu. Då ringer jag till barnmorskan med gråten i halsen och säger att jag tror att det är över nu, hon säger: skynda dig ner till mig då ska vi lyssna på hjärtljuden. Hela vägen dig är jag i samma ångest tillstånd som jag var innan Ricos dödsbesket. Jag är där igen och kan inte andas, i min verklighet har detta barn med dött. Sen får jag höra hjärtslagen eller se den på skärmen, men ändå tror min hjärna att det är sista gången jag får se den levande.