TILL DIG SOM INTE MIST ETT BARN
Jag ber dig tala inte om för mig att du förstår mig, hur det är att mista sitt
barn.
För du kan inte förstå min sorg och min saknad.
Du kan inte förstå, hur hela min kropp skriker efter mitt barn.
Den kroppen som en gång burit och fött detta barnen.
Du kan inte förstå hur det är att se och säga farväl till sitt döda barn.
Du kan inte heller förstå hur det är att gå på sitt eget barns begravning, och
att välja en gravplats och en gravsten till sitt barn.
Du kan inte förstå hur det är att dag efter dag, månad efter månad gå in genom
kyrkogårdens grindar för att hälsa på sitt döda barn.
Och det enda man kan göra är att göra fint och tända ljus vid graven.
Du kan inte förstå att man ibland knappt kan andas av saknad efter sitt barn.
Du kan inte förstå att aldrigheten, att aldrig mer få se sitt barn här i detta
livet, gör så förbannat ont i både kropp och själ.
Hur kan du säga till mig att livet måste gå vidare.
Tror du inte att jag kämpar varenda dag.
Att jag kämpar för att finnas kvar här i livet.
Att gå upp varje morgon.
Att gå till kyrkogården varje dag.
Hur kan du då tala om för mig att livet måste gå vidare.
Jag är ju kvar här i livet,
Jag har inte tagit livet av mig.
Jag är ju med i livet, men på ett annorlunda sätt.
Så säg inte till mig att livet måste gå vidare, bara för att du har ett bra
liv.
Snälla säg inte till mig att jag måste glömma.
Varför måste jag glömma? är det för att du ska må bättre.
Tror du att jag kan glömma ett barn som jag fött.
Hade du kunnat det? Eller säger du så för att du orkar inte med min sorg.
Tycker du inte att jag varit helt galen om jag plötsligt en dag bara glömt
mitt döda barn.
Säg inte att jag måste glömma något så fint som min son, Någon som jag älskat
så mycket, som har varit en stor del av mig själv.
Be mig aldrig att glömma mitt barn.
Om du inte klarar av och inte vet vad du ska säga, säg ingenting då.
Det räcker med en kram, ett leende eller en klapp på axeln.
Jag är inte farlig och jag smittar inte. Jag har mist mitt älskade barn.
lisa.. jag läser o läser igen...och jag tänker som så att det är inte lätt för alla som inte varit med om det ofattbara....det är inte lätt för dom att förstå och veta hur dom ska bete sig...vad dom ska säga...att inte bara vända bort blicken ...gå undan...jag tror inte vi kan "straffa" dom....om du tänker efter hur det var för dig innan du miste Rico...när du mötte nån med sorg...kunde du bemöta det så som du nu själv vill bli bemött...man lär sig av en sorg oxå..vi vet ju nu att det inte behövs några stora ord utan en kram..en blick..det räcker..
SvaraRaderaLisa du får vara så stark varje dag..kommer att göra ont länge länge och jag skulle önska att jag kunde hjäpa dig...men naturen har väl bestämt det så.. att sorg måste få ta tid..det måste värka ut ..Tojje han sa nåt väldigt klokt en gång till mig ..när jag gick omkring o hade så dåligt samvete för att jag inte klarade att jobba..jag orkade ju inte..kunde bara leva en timme i taget..tojjes ord då.."men du jobbar ju varenda dag"..."att klara sig genom en stor sorg är ett hårt arbete"....dessa ord hjälpte mig många gånger!!! Fina starka kloka Lisa..du kommer alltid att bära med dig Rico men det kommer att göra litet litet mindre ont för varje dag du tar dig igenom....så duktig är du oxå som kommit i gång med skolan..kram till dig o Henrik o lill pyret
Fint du skriver klokt, rakt och ärligt som bara Du är.
SvaraRaderaGår absolut inte att förstå sorgen Du bär på utan vi får finnas vid sidan om Dig och jag vill å tar gärna emot alla dina känslolägen, som jag vet kan dyka upp i en sorgeprocess även om inga sorger och dess förlopp går att jämföra älskade vän.
Puss hoppas ni får en bra dag i morgon i Skåne.
Kram från oss genom C