Min fina lilla skatt

Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.... Jag lyckas inte själv. 




Saknade efter Rico är stor.. ikväll för första gången gången på länge lyssnade jag på några av låtarna från hans begravning, och även från förlossningsmappen, jag gjorde en "mapp" runt ve 20 och fyllde på med låtar under graviditeten. 
Det är svårt att lyssna och känslan av att höra dessa låtar tar mig tillbaka till stunderna med Rico så fort jag hör. 


Dom stunderna är så otroligt värdefulla för mig, det var dom ända stunderna jag fick ha tillsammans med mitt barn utanför magen. 
Jag känner mig fruktansvärt tom och ibland undrar jag om jag är galen. 
Jag vill tillbaka till förlossningen, till dagarna med honom, varför fick vi inte fler? Varför fick vi begrava honom istället för att ta med honom hem? varför fick han aldrig se ljuset? varför fick han aldrig smaka på snön, eller bada i havet ? 


Varför fick han ingenting ? Ett litet barn som hade världen framför sina fötter, som är så älskad och efterlängtad, nu finns han inte mer. 
Hans avtryck finns, i allt, i hela mig. när ska det sluta göra så ont?  Varför får jag inte ha honom i min famn och berätta för honom hur älskad han är? Varför just jag?? Varför måste jag leva utan min Rico??  Varför är livet så grymt ? 
Om jag bara visste att jag skulle få träffa honom någon mera gång i ett annat liv, så skulle livet här vara så mycket lättare att leva.


 Jag har så svårt att ta vara på nuet när så mycket tid går till att förstå och komma till någon slags acceptans för vad som har hänt, jag känner att jag måste acceptera att han aldrig kommer tillbaka och att livet måste gå vidare på något slags sätt. 
Jag vet bara inte hur...Kanske har det inte gått så lång tid än, Men vi kommer alltid ha en minnes hylla med små gipsfötter och en svart hårlock. 
 Jag kan ärligt säga att det gör lika ont i kropp och själ nu, som det gjorde när han nyss dött. Det kanske är något fel på mig, man kanske ska säga/känna att efter en viss tid så känns det inte lika tungt. Så är det inte för mig. 


Även att jag är gravid och jätteglad för det ,så gör saknade efter Rico inte mindre ont, eller kommer mer sällan. Dit har jag inte kommit än, och det har inte med att göra att jag inte är tacksam eller att jag inte längtar efter lillpyret för det gör jag, jätte mycket. 
Men Rico kommer alltid vara min första son och alltid fattas i vår familj och i våra hjärtan, hjärtat är verkligen inte helt. Jag trodde inte det kunde göra såhär ont!! 


Men jag är fortfarande rädd. Rädd att börja älska lillpyret på riktigt, för han kan ju med dö, och vad händer med mig om han med dör? han får bara inte dö. Fast jag vet att han kan. I livet är man inte garanterad någon. 


Jag visste att en ny graviditet skulle bli tuff fast ändå något väldigt positivt på vägen tillbaka mot livet och uppvaknandet. Jag är förvirrad ibland, jag hänger inte alls med vissa stunder.  Mitt huvud är trött , tankar om allt från början av graviditeten med Rico fram till nu är otroligt många om många gör väldigt ont.

Men Rico du var glädjen det är saknaden efter dej som blir vår sorg.  Vi är så stolta över fina dej och jag önskar att hela världen hade fått se dig. ( iaf alla vi kände och som längtat efter dig ) 


Igår hittade jag en liten pyamas intryckt i en garderob, den luktade tiden då du dog. 
Man blandar ett visst tvättmedel med ett visst skölj medel och så får man fram den lukten. 
Den luktar underbart. Den luktar tiden med dig <3 Ibland köper vi den kombinationen och tar var sitt nytvättat plagg och bara luktar... vi tittar på varan och vet känslan utav att du funnits och har din egna lukt. 
Jag har luktat så idag i skolan. Sängkläderna med. Nu ska jag krypa ner och lukta på pyamasen som du aldrig fick använda, fast som luktar dig ändå <3 
Sov gott älskade Rico ( ifall man sover där du är ) Jag hoppas vi träffas i drömmen i natt, min fina lilla skatt.