Jag saknar mitt barn.

Tiden går så fort. Jag hänger inte med. Redan 100 dagar av denna graviditet har gått. 180 kvar hoppas jag. iallafall 160 .
Ibland är jag rädd att jag inte kommer kunna förstå att jag faktiskt är gravid och att vi kanske kommer få ett levande barn med oss hem i februari. chansen är jätte stor säger läkaren, större chans nu än förra gången. Han har aldrig varit med om någon som förlorat 2 st friska barn så sent i en graviditet. även om chansen är stor så vågar jag inte tro.
Mina tankar finns mycket hos Rico. Jag saknar mitt barn och frågar mig själv fortfarande om detta är en mardröm vi lever i. Jag tittar på hans minnes hylla och tänder ljus, jag känner på hans lårlock. Jag andas och plötsligt är jag tillbaka på sjukhuset då jag hade han i min famn.om jag bara fick..en ända gång känna han i mina armar igen. andas in stillheten och lugnet som han gav. Om jag bara kunde få stoppa om honom och ge honom en puss. om jag bara stolt kunde få visa upp mitt barn för någon mer. Om jag bara fick vara där på sjukhuset igen med lille Rico. Mina armar skriker efter att få krama. Jag är mamma men vårt barn lever inte. Jag saknar och älskar han så otroligt mycket. Alltid kommer han finnas i mig och göra sig påmind om sin frånvaro. Min fina pojk.