Pomegranat och mogen tapp!!

Nu har jag just ätit en väldigt god kvällsmat, pomegranat och blodgrape!! Jag drack lite mjölk till och läste bäst före datumet och då förstod jag hur nära Lillpyret vi är!! Mjölken går ut den 16e och då är han här :))

Idag var vi hos Bm. Det gick bra, alla värden var bra och så gick vi igenom det sista som man gör innan förlossningen. Hon kände även på min tapp och den var " mjuk och mogen " och redan ca 2,5 Cm förkortad. Hon trodde inte att jag skulle behöva cytoteck ( eller hur det nu stavas ) piller som ska utplåna tappen vid en igångsättning. Utan hon tror att man kan starta förlossningen genom att kunna ta hål på vattnet på en gång :)) då tjänar vi in några timmar på förlossningen!! Nu känns det som vi är ännu närmre bebisen :))

Panik

För några minuter sedan var jag säker på att han dött, jag tryckte i mig tårta och drack saft och funderade på om jag skulle ställa mig framför en bil om han inte längre skulle leva.

Men efter bara ett tag vaknar han och rör sig av sockerkicken, och nu hickar han.
Tack snälla ber jag till något, men jag vet inte till vad eller vem. Men jag tackar något stort för varje dag som passerar utan ett dödsbesked.

längtan

Mor och barn

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp
en gåva från himmelen jag just har fått.
Två händer, två fötter, ett ansikte så sött
ett efterlängtat litet barn jag just har fött.

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm
ett vackert litet barn jag håller i min arm.
Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv
ett barn som ska ta världen med flera små kliv.

Ensam, vilsen och lite rädd ibland
i mörkret du famlar efter en hand.
Sorgen och glädjen följer dina spår
livserfarenheten är följden du får.

Mamma, barn, två hjärtan bildar ett,
ett starkare band har ingen sett.
Något så stort en känsla så stark
en kärlek som står på stadig mark.

Mina fina pojkar!!

Tankar.....

Lika mycket som jag längtar efter bebisen i magen lika tung är saknade efter Rico.
Hans frånvaro är så påtaglig just nu att jag inte riktigt vet hur jag ska härda ut.

Jag tänker mycket på att han snart skulle vara ett år. Hur han skulle sett ut, vad han hade gillat att äta.
Om han varit vild/lugn. Vad han hade intresserat sig för.

Så fort vi pratar om Ricos förlossning bryter jag ihop, jag vill minnas mer än vad jag gör. Jag vill minnas varje stund och sekund med honom. Men jag vågar inte.
Och nu är jag så rädd för att vi ska behöva begrava lillpyret med, jag tror fortfarande att det bara är en tidsfråga tills han kommer att dö.
Ju närmre vi kommer slutet ju mer säker är jag på att det kommer att bli så. Vi kommer få ett dödsbesked till och vi kommer få gräva ner honom och aldrig mera få se honom.

Varför kan jag inte tro på honom?!
Jag vågar inte. Jag är livrädd.
Jag frågade Henke idag om vem som skulle ligga i vaggan om pyret oxå dog...
Han tror inte att han kommer dö.
Jag känner mig hemsk som inte tror på mitt lilla barn, som jag tror kommer att dö inuti mig som sin bror gjorde.
Jag vet inte hur jag ska härda ut, jag kan inte sitta med honom död i min famn. Jag vill inte känna den där hemska avgrunds känslan igen.
Att fånga den enda tiden som går med sitt döda barn är hemskt, att veta att han förmultnar mer och mer, och det går fort med. Tänk om jag kunde få pussa hans lilla kind igen, om jag kunde få dra fingrarna genom hans lockiga hår. Tänk om jag bara fick....allt med honom. Men jag står här tom, utan allt. Han fattas så mycket i min kropp och själ.

Ångesten är absolut inte borta. Jag är många gånger om dagen livrädd för att Henke, bebisen , nelson eller någon i min familj kommer att dö.

Idag var vi och gjorde ctg....igen....jag vågar inte tro att allt är bra bara för att jag känner honom, jag tror  att när paniken tar överhand att han håller på att dö. att han håller på att kvävas till döds.
Jag vågar knappt inte leva. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på.

Vad vi längtar!!!

Snart över!! 29 dagar kvar....

Magen i ve 33....känns som jag ska sprängas snart!
om ca 30 dagar är han här!!
Längtan efter honom är obeskrivlig!
Jag kan inte få in att vi kanske ska få ta med honom levande hem :)) 

Snart hoppas jag att få lägga min lilla skatt i vaggan och sköta om honom på skötbordet.
Han ålar och trycker som bara den,  jag blir alldeles tårögd när jag tänker på att vi kan få träffa han levande om bara några veckor!! 

Lite Nellis

Min fina lilla goa hund som ger så mycket glädje i allt det svåra.

Nelson firar nyår i husses knä ;)
Han är en riktig liten knähund, fast inte i mitt, för där får han inte plats! 

hos frisören för att få bort lite av den varma valppälsen :)
Vår lilla dramaqueen!!

Fixerad!

Bebisen......
.....har fixerat sig, men med huvudet ruckbart!
Känns skönt då jag aldrig hade vågat göra ett vändningsförsök. Nu är det bara att hålla tummarna att han stannar i den positionen vilket det flesta bebisar gör när dom väl lagt sig till rätta.
Jag längtar så efter den lilla fina killen.

Jag har mycket sammandragningar och ibland trycker han på så hårt att det känns som om jag måste knipa för att hans huvud inte ska tryckas ut :) men tappen är stängd så han är inte på väg ut än som tur är.

Han väger nu ca 2 kg, och beräknas väga lite drygt 3 kg när det är dags för igångsättning om han fortsätter att följa sin kurva.
Jag har en del att fixa med och tycker att dagarna går hyfsat fort.
Vi håller på att planera kök till vårt kök i huset så vi hänger en del på Ikea!
Denna vecka jobbar Henke kväll vilket är rätt skönt, mysigt att ha morgonen och en del av dagen tillsammans.
Nelson är hos mamma och jag läser tidningar, lyssnar på Spotify, plockar, diskar och bara njuter av min egentid!

Nu ska jag måla hyllor o fixa lite med bebisens sängmobil!
Tänk,, snart kan han vara här!!

Död

Efter jag krystat ut Rico frågade jag om han verkligen var död. Dom kunde ju haft fel vet jag att jag tänkte långt, långt därinne.
Men han var lika död, som jag ville vara det.

Magen i ve. 32

Ricos Pappa

Nu så :)

En bild utan fyllda korgar och en med!

Känns skönt att det nu finns en plats för hans vagn+tillbehör och hans ytterkläder!

Idag har vi skrivit på faderskapsintyg för både Rico och Lillpyret. Sorgligt var det, att se Ricos namn och att det stod "dödfödd" det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna var nära, men jag gjorde allt vad jag kunde för att inte bryta ihop där. Sen skulle två vittnen Komma in och skriva på papperna och läste inte vad som stod utan såg bara att det var 2 papper att signera

Grattis till tvillingar säger den ena, och tanten som tagit emot oss förklarade att vår första son var död.

Hon bad om ursäkt för att hon inte tittat på vad som stod på papperna.

Det blev så tydligt när någon annan förklarade för någon annan om Rico.

Nu finns det iallafall registrerat att Henke är pappa till bägge våra pojkar. Dom sista dagarna har varit jobbiga, jag gråter mycke och saknar Rico, jag frågar mig själv hur jag kan sakna någon jag aldrig haft? Jag kanske saknar det vi aldrig fick? Eller att vi fick honom fast död? Eller för att vi nästan fick?

När jag tittar på bilder från förlossningen på mig Henke och Rico känns det som om vi blev en familj, även att han var död. Jag såg en far med sin son i sin famn som längtat så länge efter denna stund.

Och så blev stunden så fruktansvärd sorglig, och tyst fast ändå så full av kärlek. Så full av liv fast vårt barn var död.

Tiden stod still och jag vet precis hur det känns att befinna mig där, i rummet med min lilla Rico och  hans pappa med ögon full av tårar av sorg, men också med en enorm stolthet av att vara just Ricos pappa.

Vi fixar!!

Det jag skrev innan försvann för att jag la till en bild !? konstigt men men 

vi håller på att fixa lite inför bebisens ankomst, här är en före bild på en del av hallen som ska förvandlas lite...

Jag har målat hyllor som Henke ska sätta upp! 

Jag håller som vanligt på med vagnen, drömmer om att vår lilla kille ska få följa med levande hem med oss.
Frågat Henke ca 100 grr om han tror att vi kommer få bebisen levande, han svarar alltid samma :JA
jag själv är inte alls säker, känns som 50/50 % chans och ibland tror jag att att det är 0 % chans att han får följa med hem.
 

 42 dagar kvar till igångsättning....på dag 43 på morgonen efter frukost sätts jag igång!!!  då i v 38+0
tjohoooooo 

Nelson tittar nyfiket på vad som händer! Vi har börjat grind träna honom lite och det funkar jätte bra. Det är bra att han vänjer sig redan nu att han inte alltid behöver vara med!
Imorgon ska vi skriva faderskapsintyg, känns skönt att ha det gjort!
sen MÅSTE jag fixa med E-legitimationen med!
Nätterna är riktigt jobbiga nu, upp på toa 5 grr per natt + att jag måste dricka vatten då med, Jag svettas som bara den trots inga element på och knappt kläder, varje gång jag ska vända på mig måste jag vakna för att kunna flytta mig själv haha
nu har jag fått gnälla lite med!
hej hej 

Mag-dokumentation

Tänk att jag är i vecka 31 för andra gången i mitt liv, och inom loppet på väldigt kort tid.
Sen ska kroppen få vila, bli tränad och stark igen :))

Bild från slutet av Juli 2010 när Rico just blivit till......

man undrar ibland hur detta ska sluta....
Magen i ve 31
känns som att jag snart ska spricka!

Målet är att försöka se ut som första bilden, fast med bristningar då ;)) 

Ja e så glad, nu väger vår lilla kille lite drygt 1,5 kg :))
Varje gång jag ser han blir jag så glad och varm i hela kroppen.

Nu ska jag kolla färdig på Saltön boxen... Jag älskar Saltön, sen går jag vidare till Gynekologen i Askim, den serien är oxå rolig och underhållande.
Sen kör jag nog igenom Sons Of Anarchy + solsidan... sen måste väl ändå bebisen ha kommit, emellan det ska jag träna både vanligt och vattengympa, tvätta igenom alla hans kläder o lakan och massa annat :))
Hoppas tiden kommer att gå fort nu!!

Nu blire mat, sen ska jag och mamma åka till frissan med Nelson!

Snart så hoppas jag att detta ska komma till användning :)))

   Idag började jag dagen med att mysa med Oliver när hans mamma var på efterkontroll. Sen gick vi ner på rean och kikade lite och sen köpte vi med thaimat och åt lunch hemma :) det var en mysig förmiddag men sen efter maten slog tröttheten på ordentligt. Sova 6 timmar funkar inte bra!

Men lika bra att vänja sig kanske :) Sen träffade jag en annan kompis och vi tog oss runt en sjö i närheten, med några få "värkstopp"  3 km är nog i längsta laget för när vi kom hem fick jag väldigt ont i ryggen, och har det fortfarande!!

Ska bli skönt när vatten gymnastiken börjar igen nästa vecka! 

Idag har jag fått veta något som gör mig så glad :)) 

Jag gillar bloggen, det känns som en bra vän/dagbok/minnesalbum. Hade jag inte skrivit här så hade jag glömt hur mycket som helst. 

Plus att det är väldigt skönt att ventilera eller bara sätta ord på lite tankar och sånt. 

Fyndat på PoP rean! Allt för 380 kr, är superglad!! 

Lite av Julklapparna som vi fick till lillen! Tack snälla ni!! 

snart så ligger du där <3 

Bisfenolfria små nappar och flaskor fick vi om det skulle behövas :))  

Jag vill även röka en cigg
Dricka en kall öl
Ta ett glas vin till maten
Träna utan begränsning av att vara en tjockis
Vara smal
Inte ha några bristningar, det fick jag i slutet med Rico och det har börjat komma några nya nu.
Mår skit över det, ser inte fram emot att leva med en platt mage med bristningar på den
( nej, man måste inte vilja ha bristningar! Och jag kommer inte älska mitt barn mindre bara för att jag inte känner mig bekväm i bristningar, eller att min tanke är " det ska synas att man levt och burit barn" )

Jag är inte stolt över att ha några bristningar på min mage eller höft. Jag hoppas så att det bleks med tiden och att dom inte bara hänger där.

Jag mår skit av bristningar, jag kan inte hjälpa det, men jag får panik!
Efter Rico såg det värre ut efter ett tag när magen blev platt och jag var i Spanien i solen, herregud vad jag gnäller, men bristningar och övervikt blir ett spännande problem att ta itu med!
Kanske bryr jag mig inte så mycket om bristningarna om jag får ett levande barn, det vet jag ju inte!
Men tjock och otymplig vill jag aldrig vara!!
Nä nu får jag allt lägga mig på
Yoga mattan och göra lite stabiliserings övningar för ryggen är inte i sitt bästa tillstånd!
Tillbaka!

Jag vill även jogga i skogen
Simma i havet
Äta god mat utan att behöva tänka på olika bakterier
Jag vill rida Islandshäst
Springa på en sommaräng barfota i en klänning
Jag vill springa och busa med Nelson
Jag vill dricka drink i solnedgången
Jag vill massor
Förutom det mest självklara..
Få träffa vår lilla kille snart!!
Ja just det, jag vill börja sjunga i kör med!
Inte Guda sånger o sånt! Nej nej utan något roligt, typ gamla godingar!! skolan jag går på är kristen och jag klarar inte av allt Gud prat, det blir för mycket. Typ att Gud har fixat och gjort allt!! Haha mmm visst!
Jag gillar inte religion.
Suck.. Fortfarande inte trött och jag ska upp vid nio imorn... Lycka till till mig...
Så fort jag börjar med niferexen blir jag överpigg! Även om jag bara äter en halv per dag!
Nu gör ja ett nytt försök till sömn. God natt

Kan aldrig sova!!

Lite bilder!!
Blev så sugen på libanes mat.... Och även tomatsoppa med surdegsbröd med massa gott på! Vill äta en god middag, men är inte riktigt så pigg på att laga det nu!

49 dagar...

49 dagar kvar och jag börjar bli nervös!!
Jag o Henke övade lite profylax idag men det slutade med att vi bara skrattade och inte alls kunde koncentrera oss. Sen bökade & stökade den lille varje gång jag skulle ta emot en värk. Men nu ska vi öva lite varje dag, jag gillar profylaxen. Det är roligt att göra tillsammans. Tiden har gått så fort, men nu känns det som om sista tiden kommer att vars lite dryg, vi har en del kvar att fixa, tex köpa hyllor o
Sätta upp hyllor i hall och badrum, fixa i garderoberna, tvätta alla bebiskläder + sängkläder, fixa med e-legitimationen & så fortsätter det... Men jag vill träffa bebisen nuuuu, och jag vill veta om vi får honom levande!!
Det kommer bli trångt med 2 vuxna, ett barn och en hund på 45kvm!! Men men det är ju inte så länge vi ska bo såhär så med lite planering och bra förvaring kommer det att funka bra ett tag!
Idag har jag haft flera förvärkar, fick panik ett tag då jag började tänka i banorna vad som skulle hända om han skulle komma ut nu!? Då kanske han skulle dö, eller få men för livet. Nä han måste (helst) stanna i 49 dagar till så han blir fullgången.
Vad jag längtar och vad nyfiken jag är på honom.. Här får ni se hans lilla mun och näsa i 3D. Min fina lilla kille, samma näsa och mun som sin bror hade på 3D bilderna!

Gnäll

Jag hatar mina grannar!!!! Åhh dom gör mig galen!!
En hårdrockare vägg i vägg, en väldigt konstig man över som hoppar o stökar som en idiot och alltid klampar runt på nätterna o flyttar möbler typ. Och sen en fjortis längst upp som har kommit på att man kan festa! Hon o hennes polare springer upp och ner med klackar som smäller o skriker o har sig, på helgen står det ofta något fyllo på gården och ropar hennes namn så att hon kan springa ner och öppna!!
Alltså jag vet att jag låter som en gammal gnällig tant men jag blir galen när jag inte kan somna och det dånar och skorrar i väggarna!! Jag vill flytta till huset nu!!!!

Annars har julen varit bra! Inte en enda tår har jag fällt för att Rico inte var med, jag och Henke pratade om honom innan vi somnade. Om hur han dyker upp titt som tätt i tanken. Men jag börjar tro att det är något fel på mig då jag inte orkar bry mig typ, han är ju död och kommer ej tillbaka. Jag orkar inte sörja honom mera. Det låter hemskt och jag tror att jag antingen blivit avtrubbad av all sorg och panik eller så förtränger jag vad som hänt, eller så tar jag bara en paus i allt. Eller så har jag accepterat hans öde.
Jag har inget behov av att gå till graven , har plockat undan massor av foton på honom. Ska fixa ett minnesalbum som ska vara uppe resten av tavlor o foton ska ner i källaren i en stor Rico
Låda, där ligger även gipsmagen och han journaler och sånt!
Han har kvar sin minneshylla med hårlock, gips avgjutningarna och ett foto på honom, det räcker! Nu måste plats för det nya komma in.
Jag ska göra färdigt Ricos album i januari så det inte hänger över mig sen.
Jag försöker att inte tänka att han skulle varit här, för han är ju inte här pga ren otur.
Jag känner en som fick avbryta sin graviditet i ve 20 pga missbildningar och fostret skulle inte haft någon chans att överleva. För henne var det ju jätte tungt, fast som hon sa, att det barnet var ju sjukt. Det skulle inte alls varit här nu, och det skulle det ju inte. När hennes barn inte är livsdugligt eller inte mår bra så kände hon, att även att det var tungt att avbryta graviditeten skulle hon inte velat haft det på något annat sätt heller. Alternativet hade ju varit att hennes barn dött senare. Och det tyckte hon inte var bättre alls. Hon har svårt att förstå när andra i hennes situation säger att deras barn skulle varit si och så gamla tex, för enligt henne så skulle dom ju inte det. Och jag kan förstå det argumentet till viss del.
Ibland önskar jag att Rico varit sjuk. Jag vet att jag önskade det mycket i början. Att han dött av en orsak, jag tror att det är lättare att acceptera. Nu menar inte jag barn som får svåra diagnoser när dom är små, utan som dör i magen och som läkaren ser är sjukt på ultraljud tex. Det är ju jätte hemskt med, att någon ska behöva uppleva det, men det vet man ju att det kan vara så, likväl som man vet att barn kan dö i plötslig spädbarnsdöd. Det känns ju mer naturligt att ett sjukt barn dör än ett friskt.
Jag hade mera kunnat vara vän med att tänka " han skulle inte levt, han var ändå sjuk, det fanns inget man kunde göra , nu är det såhär, hans kropp hade inte klarat/orkat livet, och vad hade jag kunnat göra åt det? " så gick tankarna innan vi fick svar från obduktionen.
Men nu när han dog av slump/otur så vet jag inte hur jag ska tänka om det. Utan isåfall " vilken otrolig otur vi haft som förlorade vårt barn pga otur, men nu måste livet gå vidare, och det gör det gör det, vare sig man vill eller inte " hoppas ingen blir ledsen som läser utan detta är mina tankar som jag sätter skrift på. Inget personligt mot någon. Jag hoppas att den frihet kan uttryckas.

Magen har växt som bara den över julen och det börjar bli svårt att få luft. Jag har fått jätte fina saker till bebisen ska fota och lägga ut, om inte annat för att jag själv ska komma ihåg :) nu ska jag sova... Iaf försöka! God natt! Hoppas att alla haft en så god jul som ni bara kunnat!!

För bra för att vara sant!!

Idag har vi varit hos barnmorskan o mätt och grejat. Sf mått är nu på 30 och blodvärdet har gått upp från 110 till 125 vilket känns jätte bra, för nu har jag lite mer energi. Hjärtljuden låg på 155 och varken denna bebis eller Rico har gillat dopplern särskilt mycket utan försöker sparka bort den med all kraft som finns!
Jag är just nu inne i en lugn period där jag ibland kan tro på att denna bebis inte kommer att dö. Det känns jätte bra, jag trodde nog inte innan att jag under denna graviditet skulle känna så. Jag vet att när jag väntade Rico tänkte jag ibland att det var för bra för att vara sant, och nu är jag där igen.
Jag känner mig lycklig och jag undrar fortfarande om detta är för bra för att vara sant!? Ska vi verkligen få en bebis ?? En egen gossig lite kille?? Visst låter det för bra för att vara sant!!

På kvällen var det Jul avslutning på skolan, vi åt julbord och såg på kabaré! Bebisen var vild som bara den. Var länge sendan jag skrattat så mycket då det drevs väldigt mycket med personalen ;)
Nu är jag mätt, för mätt för att kunna somna!! Imorn är det Jul avslutning igen...fast på morgonen!
Sen blir det lunch och sen iväg till Göteborg för 3D/4D ultraljud!! Så himla spännande. Sen är det redan torsdag! Jag gillar att tiden flyger iväg! Nu går vi in i vecka 30! Och det firar jag med denna söta dräkten för endast 18 kr på tradera ( frakt med då på 18 kr ) men så himla fin tycker jag :))

Bebis!!!

Vad jag längtar efter dig lilla bebis!!! Jag undrar så hur du ser ut, om du har svart lockigt hår och liten gullig näsa som din bror hade. Jag vet att du hickar mycket och att du oftast vaknar när jag busar med Nelson, ni kommer att få så kul ihop! Jag vet att du är stark och gillar att vara vaken på nätterna. Jag vet att du gillar när man sjunger.... Nä, det vet jag inte du kanske hatar det ;) det kanske är därför du blir helt vild, för att du vill att jag ska sluta!! Jag är så nyfiken på dig, spänningen är olidlig! Jag vill så gärna ha dig här nu och gosa o pussa på dig. Du är så efterlängtad och älskad!
Du lilla pyre, vem du nu är.

Min andra son...

Jag väntar min andra son, mitt andra barn. Det är stort.
Jag väntar och längtar så jag nästan blir galen.
Tänk om vi får lillpyret  levande.
Den 16e feb vet vi absolut, då är han garanterad född. Men om det är död eller levande återstår att se.
Men den 16e, kanske 15e vet vi om förlossningen går fort!

Det tror min aurora barnmorska och våran läkare. Hon visade mig en slags kurva som görs på alla som föder barn, vi gick alltså igenom  min.
Jag var öppen 4 cm vid 18.00 och han föddes ut 21.54. och det trots igångsättning, värkstopp och att han fastnade i ca 45 minuter i utdrivningsskedet, till sist fick barnmorskan hjälp med att förlösa hans ena axel och då flög han ut ( kändes det som...)
Jag hade tur som inte sprack något, för det var jag mest rädd för!
men iallafall så ligger min förlossningskurva i tid, ( har för mig att det räknas från den aktiva fasen börjar, alltså från 4 cm)  högt över medel för en förstföderska och det tycker det bägge bådar gott för en igångsättning när jag gått 36 fulla veckor.

Dom säger att för en omföderska som tidigare fött ett fullgånget barn, så går det oftast smidigare eller ganska lika som fösta förlossningen, om det inte tillkommer komplikationer då såklart. Utan om allt går som det "ska"
Jag hade otroligt bra stöd innan, under och efter förlossningen med Rico av Henke & Lisa, Jag är så glad att vi alla jobbade som ett team och klarade situationen så bra som det bara gick.

Att vänta detta lilla barn är så väldans spännande ( oxå väldigt ångest laddat )  så att jag nästan aldrig kan sova! Men 61 dagar går väl hyfsat fort?! vad jag önskar att det är över nu, att han föds levande och jag kan lämna att vara gravid för ett tag. Nu är min kropp trött och mina hormoner helt i obalans, ska bli skönt att bli lite stabiliserad så att säga. målet är ner 30 kg och träna/gå promenader nästan varje dag, iaf när man kommit in i vardagen lite.
Och att kunna äta vad man vill, jag ska göra en egen salami & brie ost macka och äta direkt när jag klämt ut!
Och jag ska ladda kylen med getost och parmaskinka tills jag kommer hem från BB

Jag längtar efter ett nytt skede i livet nu, att få vara småbarns förälder på riktigt! Att väntan och längtan inte slutar i katastrof....utan i LYCKA <3 <3 <3

Till Lillpyret

Denna gulliga budade jag hem idag från tradera! Han kommer va så fin i den vår lilla skrutt!!
Nu kollar jag och Henke på film.
Idag har jag varit hos lilla Oliver o myst, och snart får han en liten kompis :)

Forts på glykosbelastningen...

O när jag satt och väntade och gjorde mitt yttersta för att inte spy kom det en till tjej som oxå hade gjort belastningen OCH fått en utskällning av den sura tanten!! Fast på henne hade hon skällt för att hon glömt ett papper hemma, hon skulle få gå hem o hämta det när hennes två timmar var slut. Hon hade med blivit förbannad och sagt till tanten att hon inte behöver vara så otrevlig så tidigt på morgonen... Hihi det tyckte jag var kul! Hoppas tanteär lite trevligare mot de som kommer imorn ;) Sen skrattade vi åt hur vi blivit snästa åt av en sur tant :) vi var i samma vecka och bor typ grannar, vi sa att vi skulle ta o ses sen när våra bebisar var ute och gå lite prommenader.Vi tillhör samma familjecental me så där lär vi ju ses!!

Glykosbelastningen.....

Började fint! Först får jag typ en utskällning av tanten som ska ta prover att mitt hår luktar schampo och att hon nu kommer få en väldigt jobbig dag på jobbet + att deo ska man inte ha om man går till labb!! Sen blir hon sur för min barnmorska har skickat hit mig i fel vecka, detta ska enligt henne göras mellan vecka 24-26 och inte när man gått in i vecka 29, eller som dom säger, gjort 28 fulla!
Till sist blev jag så sur att jag sa att jag kanske skulle gå härifrån och ringa till min barnmorska. Då blev hon trevlig! Snälla tant orka ta ut ditt dåliga morgonhumör på mig, och jag bad om ursäkt för att jag luktade schampo men vad jag mer kan jag göra?! Be att fått låna en dusch och tvättat ut alla lukter jag besitter!! Sen fick jag dricka den äckliga sörjan som hon kallade "lördagsgodis" nu känner jag hur bebisen vaknar till ojoj han kommer sparka sönder mig av all socker och energi han fått nu! Jag tycker att det är väldigt stor skillnad på att ha moderkakan i fram eller bakvägg. Jag kände Rico tydligt men med denna bebis känner jag allt!! Ibland gör det så ont så inte vet jag ska ta vägen när han kickar så hårt.
Nu kom tanten med kudde och filt :) det var ju lyxigt! Nu ska jag fördriva tiden i nästan två timmar i väntan på att få ta ett nytt blodpropp + blodgruppering! Nu bara hela vecka 29 30 31 32 33 34 35 36 kvar. Det är bara ÅTTA veckor kvar tills jag för träffa min
Vilding i magen!! Tänkt att livet ändå fortsätter, fast man inte tror det när man är i den svartaste avgrunden. Ha en go dag! Nu ska jag försöka att Inte spy.... För jag vill inte göra om detta helst ;)

Låt säga att han anländer levande!!

Säg att vår bebis inte dör, isåfall har vi vårt lillpyre hos oss om ca 2 månader... Undra hur det kommer vara eller kännas?! Tänk om vi får göra allt som andra föräldrar får göra. Undra hur han kommer vara och hur han kommer att se ut! Kommer han vara lika fin som Rico eller kommer han kanske se jättekonstig och rolig ut?! Han kanske e ful..haha hoppas fulsöt isåfall :) inte för att det gör något om han är det, men eftersom Rico var så fin så hoppas man ju att denna med är det ;)
På onsdag är det glykosbelastning, har hört att det inte e så gott men vad gör det? Föräldrargrupp imorn men känner inte att det är så viktigt denna gång, vi var ju nyss där på sånt känns det som. Nu ska jag försöka sova!! Luciafirande imorn på skola, ska bli mysigt!

Det går fort...

Nu är vaggan med uppe, jag hade bestämt att vänta men när vi rensade källaren kunde jag inte hålla mig, var "tvungen" att ta upp den igen. Och jag bäddade o fixade med längtan efter bebisen i magen, och inte med tårar för att Rico inte fick ligga i den. Det kändes skönt. Jag måste ge plats för den nya bebisen nu, kan inte bara sörja att Rico inte lever eller allt han inte fick. Det gör jag så ofta så ändå. Rico finns alltid i våra hjärtan men i livet med oss förhoppningsvis denna kommande lilla kille, som mer och mer pockar på min uppmärksamhet. Det är svårt och tar tid att hitta ett sätt att förhålla sig till ett barn som inte längre lever, och att kunna hitta ett sätt utan skuld!! Jag är lika glad åt bebisen i magen som jag var när jag väntade Rico. När julen är över är han snart här... Jag är så glad att jag är gravid och att graviditeten går bra. Nu längtar jag till förlossningen och att få ta med vårt lilla lillpyre hem. När Rico låg i magen kallade mamma honom för pyret, denna bebis kallar hon för snoddas :))
Så nu är både Skötbord och vagga uppe, och jag som absolut inte skulle ha bråttom!! Men men ivrig o otålig så är det iaf supermysigt att se ett hem
Som väntar på sitt älskade barn. Och dör han så gör det inte ondare att sakerna är uppe. Det har jag lärt mig.

När man inte kan sova...

Nästan allt detta har jag fyndat på
Tradera, allt utan filten och Newbie byxorna och inte heller strumporna. Jag har köpt lite nytt till lillebror för att jag vill inte känna varje gång jag ska klä på honom att " detta skulle Rico med haft på sig" orkar inte påminnas om att han inte fick använda det som var för honom. Så det känns bra med en blandning. Säkert så det är när man
Får flera levande barn, det mesta ärver man, men det köps lite nytt! Nytt är bra.

Lillebror mår bra!

Nu lägger jag undan "förlora barn böckerna" för en stund.....och fram med Gudrun....igen! 

Te och Tidning är ett bra tidsfördriv 

Jag skulle ha väntat längre med att börja plocka upp....men nu blev det inte så! Skötbord och tillbehör finns på plats. 

Fixa med försäkringskassan....som tur är är mitt SGI vilande och desamma, slipper krångel!
Tänk om vi denna gång får bli föräldrar på "riktigt" 

Bild på Lillebror magen i ve.26+ 4


Nu är det bara  10 veckor kvar och jag är livrädd, förstörd och förväntansfull.
Vi är på mycket kontroller och jag får ofta för mig att han är död, eller att han håller på att dö, att han inte får något syre. Att det vilken sekund kan vara försent att rädda honom.
Jag känner att jag måste försöka rädda honom. Han får inte inte dö som Rico. Rico dog på 5 timmar. När jag somnade var han vaken, 5 timmar senare var han död. Jag kunde inte gjort något, ingen kunde det.  Inget sa att något var fel för inget var fel.
Lillebror är med stark, det gör mig livrädd, tänk om han med kan dra åt navelsträngen på något sätt så hårt att han med dör?  Det gör ont när han sparkar och buffar och trycker ut ryggen mot min navel. Men det är skönt såklart på ett sätt.
Sist vi såg honom på UL i torsdags hade han ögonen öppna, läkaren visade oss hans lilla lins. Så häftigt. Vi såg även en liten knubbig hand som kliade på sin lilla fot. Han är nog en tjockis!
I slutet på Dec börjar vi med tillväxtultraljud och mätesflödningar vi kommer göra det varannan vecka till i mitten av Feb,  Vi gör det för att jag ska känna mig lugn, att jag ska få bekräftat att "Just nu ser allt bra ut" Att han växer, mår bra och att vi inte kan göra något mer än vad vi gör.
Jag känner mig hemsk som utsätter honom för detta, och då kanske ni tänker "men gör inte det då"
Nej, det kan man ju tycka men jag klarar inte att INTE göra det heller. Min ångest och panik går i skov. Jag vet inte hur tiden har gått, tills att jag sitter här nu igen och är hyfsat nära ett levande barn igen. Det var ju nyss vi begravde Rico. Det var ju nyss jag kämpade med gravidkilona.
Hur får jag att tiden att gå?
 Jo jag .......
Går i skolan heltid ( orkar inte alls mycket längre )
Gravidvattengympa 2 grr i veckan
tränar lite hemma
försöker laga bra nyttig mat
pluggar
går till BM för vanliga kontroller
Går till aurora för samtal om och inför förlossning
Går till läkaren som har "hand" om oss
sörjer min son
jag går till en psykolog
försöker träffa mamma en del
Jag och Henke går och pratar tillsammans hos hans psykolog
JAG ÄR HELT SLUT  PÅ ENERGI!!
försöker plugga så gott jag kan, lärarna säger att jag har extrem presstations ångest och jag klarar inte att prestera halvdant, då gör jag det hellre inte alls!
 Jag  försöker vara i skolan så mycket som möjligt men det är svårt. Jag sover inte alls mycket och när jag inte gör det så bryter jag ihop för minsta lilla.  Tankarna är överallt och ingenstans och jag kan inte fånga ihop dom.
Jag träffar inte vänner så mycket för jag orkar inte.  Jag säger bara fel saker och blir ledsen när jag inte känner mig förstådd. Jag vet inte hur jag ska kunna ta hand om ett barn i detta kaos.
Ryggen är trött och fogarna ska vi inte prata om, händerna är svullna som korvar och vissa dagar kan jag inte skriva alls, känns lite frustrerande. Har fått en del sammandragningar men de är utan tapp påverkan. Jag klarar knappt något och jag känner mig ofta värdelös, svag och otroligt ensam. Jag undrar ibland vad som hände ?!
Ja vet ju att mitt barn dog, men vad hände sen ? våren sommaren hösten, ja ända fram tills nu är en dimma. Ja, det är fortfarande dimmigt.
Men jag tänker att jag kanske är lite mer i verkligheten än vad jag var i Mars?
Jag vet inget, Jo jag vet att jag inte klara livet om detta barn dör. Jag försöker intala mig själv varje dag att det blir ingen mera bebis begravning. Vår bebis ska inte dö igen. Tänk om jag bara kunde få vrida fram tiden 10 veckor, då skulle han vara här, kanske levande med oss.
December måste gå fort. Och sen bara 6 veckor kvar. Tänk om han kan hålla sig levande till igångsättning, det återstår att se......