Gnäll

Jag hatar mina grannar!!!! Åhh dom gör mig galen!!
En hårdrockare vägg i vägg, en väldigt konstig man över som hoppar o stökar som en idiot och alltid klampar runt på nätterna o flyttar möbler typ. Och sen en fjortis längst upp som har kommit på att man kan festa! Hon o hennes polare springer upp och ner med klackar som smäller o skriker o har sig, på helgen står det ofta något fyllo på gården och ropar hennes namn så att hon kan springa ner och öppna!!
Alltså jag vet att jag låter som en gammal gnällig tant men jag blir galen när jag inte kan somna och det dånar och skorrar i väggarna!! Jag vill flytta till huset nu!!!!

Annars har julen varit bra! Inte en enda tår har jag fällt för att Rico inte var med, jag och Henke pratade om honom innan vi somnade. Om hur han dyker upp titt som tätt i tanken. Men jag börjar tro att det är något fel på mig då jag inte orkar bry mig typ, han är ju död och kommer ej tillbaka. Jag orkar inte sörja honom mera. Det låter hemskt och jag tror att jag antingen blivit avtrubbad av all sorg och panik eller så förtränger jag vad som hänt, eller så tar jag bara en paus i allt. Eller så har jag accepterat hans öde.
Jag har inget behov av att gå till graven , har plockat undan massor av foton på honom. Ska fixa ett minnesalbum som ska vara uppe resten av tavlor o foton ska ner i källaren i en stor Rico
Låda, där ligger även gipsmagen och han journaler och sånt!
Han har kvar sin minneshylla med hårlock, gips avgjutningarna och ett foto på honom, det räcker! Nu måste plats för det nya komma in.
Jag ska göra färdigt Ricos album i januari så det inte hänger över mig sen.
Jag försöker att inte tänka att han skulle varit här, för han är ju inte här pga ren otur.
Jag känner en som fick avbryta sin graviditet i ve 20 pga missbildningar och fostret skulle inte haft någon chans att överleva. För henne var det ju jätte tungt, fast som hon sa, att det barnet var ju sjukt. Det skulle inte alls varit här nu, och det skulle det ju inte. När hennes barn inte är livsdugligt eller inte mår bra så kände hon, att även att det var tungt att avbryta graviditeten skulle hon inte velat haft det på något annat sätt heller. Alternativet hade ju varit att hennes barn dött senare. Och det tyckte hon inte var bättre alls. Hon har svårt att förstå när andra i hennes situation säger att deras barn skulle varit si och så gamla tex, för enligt henne så skulle dom ju inte det. Och jag kan förstå det argumentet till viss del.
Ibland önskar jag att Rico varit sjuk. Jag vet att jag önskade det mycket i början. Att han dött av en orsak, jag tror att det är lättare att acceptera. Nu menar inte jag barn som får svåra diagnoser när dom är små, utan som dör i magen och som läkaren ser är sjukt på ultraljud tex. Det är ju jätte hemskt med, att någon ska behöva uppleva det, men det vet man ju att det kan vara så, likväl som man vet att barn kan dö i plötslig spädbarnsdöd. Det känns ju mer naturligt att ett sjukt barn dör än ett friskt.
Jag hade mera kunnat vara vän med att tänka " han skulle inte levt, han var ändå sjuk, det fanns inget man kunde göra , nu är det såhär, hans kropp hade inte klarat/orkat livet, och vad hade jag kunnat göra åt det? " så gick tankarna innan vi fick svar från obduktionen.
Men nu när han dog av slump/otur så vet jag inte hur jag ska tänka om det. Utan isåfall " vilken otrolig otur vi haft som förlorade vårt barn pga otur, men nu måste livet gå vidare, och det gör det gör det, vare sig man vill eller inte " hoppas ingen blir ledsen som läser utan detta är mina tankar som jag sätter skrift på. Inget personligt mot någon. Jag hoppas att den frihet kan uttryckas.

Magen har växt som bara den över julen och det börjar bli svårt att få luft. Jag har fått jätte fina saker till bebisen ska fota och lägga ut, om inte annat för att jag själv ska komma ihåg :) nu ska jag sova... Iaf försöka! God natt! Hoppas att alla haft en så god jul som ni bara kunnat!!