Nu börjar jag skriva ...: "Livet efter min Ängel.... Nu börjar jag skriva och vet knappt vad jag ska börja med.....för drygt tre veckor sedan hände det värsta som k..."
Hej! Jag såg att du började följa min blogg, så hamnade jag här hos dig. Jag beklagar er sorg så mycket. Det är fruktansvärt jobbigt och smärtsamt som hände med er. Tre veckor..., det hela precis hänt... Åh, vad jag känner med er! Jag vågar säga att jag vet hur det känns nu och jag vet också att det finns inte ord som kan minska smärtan. Men under de här 7 månaderna som vi har bakom oss, har jag upplevt att tiden hjälper och att man får styrka från någonstans att kunna stå på ben igen och gå vidare så småningom. Sorgen ska alltid finnas kvar, men vi lär oss att leva med den på något sätt. Jag tycker det är bra att du börjar blogga och ge en möjlighet till dig själv att skriva ut dina känslor. Kanske det känns jobbigt nu, men du ska komma igång, du får se. Om du behöver stöd, hjälp, är jag här, jag försöker ge mitt bästa, bara skriv till mig. Varma kramar/"Tonci", en annan änglamamma
Beklagar sorgen efter er lilla son. Tre veckor är, precis som Tonci skriver, så nära inpå. Vi är många änglaföräldrar här på nätet som jag har funnit stort stöd i. Att blogga har varit en bra del i processen för mig..det är skönt att skriva av sig, hoppas det blir samma för dig.
Tack snälla för era kommentarer... Så kul att ni skivit. Det blir man glad utav. Tonci: jag har följt din blogg sen Rico dog och jag började leta efter bloggar där människor gick igenom liknande, Så fin han är din Andor. och så fint du skriver! Något som fastnat hos mig och hjälp mig mycket när saknaden och det svarta tagit över och när jag undrar vart min bebis är och att han är borta kommer orden i min tanke, orden som står på din sida " jag har varit med om dig och därför kan jag inte förlora dig" det är så sant! han finns ju fast inte här...det har "hjälpt" mig att bara få läsa att alla stunder inte känns som man vill dö..att se att folk vågar tro och hoppas igen!
Tack Maria jag hoppas att bloggen blir en positiv del i min "nya" vardag....man känner sig så rastlös.
Jessica: Tack :)visst är han vacker!! kan knappt tro det själv...
Hej! Jag såg att du började följa min blogg, så hamnade jag här hos dig. Jag beklagar er sorg så mycket. Det är fruktansvärt jobbigt och smärtsamt som hände med er. Tre veckor..., det hela precis hänt... Åh, vad jag känner med er! Jag vågar säga att jag vet hur det känns nu och jag vet också att det finns inte ord som kan minska smärtan. Men under de här 7 månaderna som vi har bakom oss, har jag upplevt att tiden hjälper och att man får styrka från någonstans att kunna stå på ben igen och gå vidare så småningom. Sorgen ska alltid finnas kvar, men vi lär oss att leva med den på något sätt.
SvaraRaderaJag tycker det är bra att du börjar blogga och ge en möjlighet till dig själv att skriva ut dina känslor. Kanske det känns jobbigt nu, men du ska komma igång, du får se.
Om du behöver stöd, hjälp, är jag här, jag försöker ge mitt bästa, bara skriv till mig.
Varma kramar/"Tonci", en annan änglamamma
Hej!
SvaraRaderaBeklagar sorgen efter er lilla son. Tre veckor är, precis som Tonci skriver, så nära inpå. Vi är många änglaföräldrar här på nätet som jag har funnit stort stöd i. Att blogga har varit en bra del i processen för mig..det är skönt att skriva av sig, hoppas det blir samma för dig.
Kram!
Beklagar er oerhörda förlust! Vilken vacker son ni fick!
SvaraRaderaKram!
Tack snälla för era kommentarer...
SvaraRaderaSå kul att ni skivit. Det blir man glad utav.
Tonci: jag har följt din blogg sen Rico dog och jag började leta efter bloggar där människor gick igenom liknande, Så fin han är din Andor. och så fint du skriver!
Något som fastnat hos mig och hjälp mig mycket när saknaden och det svarta tagit över
och när jag undrar vart min bebis är och att han är borta kommer orden i min tanke, orden som står på din sida " jag har varit med om dig och därför kan jag inte förlora dig" det är så sant! han finns ju fast inte här...det har "hjälpt" mig att bara få läsa att alla stunder inte känns som man vill dö..att se att folk vågar tro och hoppas igen!
Tack Maria jag hoppas att bloggen blir en positiv del i min "nya" vardag....man känner sig
så rastlös.
Jessica: Tack :)visst är han vacker!! kan knappt tro det själv...
Kram på er