kämpa kämpa

Nu har några dagar varit lite "lättare" jag har inte känt att jag velat dö.
Jag har känt att jag vill leva. Jag vill leva med min fina Henke o få massor med barn, underbara syskon till fina Rico.
Jag har börjat att acceptera att hur mycket jag än gråter, skriker, längtar, slår sönder saker ger inget utav det mig Rico tillbaka. Han kommer aldrig att leva här med oss.
Nu måste jag på något sätt hitta nya vägar på livets stig. jag måste fortsätta att gå, men alltid kommer han finnas i och med mig. i allt jag gör känner jag en skön känsla av att han omsluter mig, att han finns runt om. kanske låter knäppt, med jag känner hans närvaro så starkt, och när jag gör det har jag inte samma behov av att längta efter han, klart jag längtar och önskar över allt att han var här på jorden med oss, men jag försöker att längtan inte ska bli så plågsam hela tiden.
Försöker fokusera på nuet och framtiden, försöker få min kropp att komma igång igen och finna ro i att slappna av utan att få panik, det är svårt och kräver mycket men det är en utmaning att försöka....
Med mycket stöd av familj, underbara vänner och världens bästa sambo känns det som förutsättningarna är till dom bättre.
Livet är hårt och väldigt ofta svårt men jag ska klara detta. Jag måste, för jag vill leva och ha en stor familj med världens finaste ängel i. Jag vill ha en vältränad kropp och känna mig stark för livets utmaningar.

Nej nu är det dags att resa sig upp...kommer bli svårt och krävas mycket, men jag har ju inget bättre för mig än att kämpa vidare mot drömmen om en underbar framtid och ett liv fullt med liv!!