Hemska hemska dag.
Just nu vill jag bara försvinna från mig själv, ångesten är total fast jag gör mitt bästa för att inte falla för långt ner, det går inte att ta kontroll över.
Jag är där igen på sjukhuset för exakt ett år sedan, förlossningen har börjat.
Jag minns hur jag skrek där i sjukhussängen, jag skrek att jag ville dö. Skriken tog aldrig slut. Jag kämpade för att överleva den stunden, den förlossningen, jag har aldrig varit så rädd som då.
Den tomhet, avgrund och panik jag hade kommer tillbaka nu.
Jag minns det som det var igår.
Jag vill inte veta detta, jag vill inte minnas, jag vill inte känna, jag vill inte att det ska varit jag.
Men inte heller du. Jag vill inte att friska barn ska dö. Det finns ingen anledning.
Dagens är svart. På ett sätt skäms jag att det är såhär för att Levi är här nu, men det ena har inte med det andra att göra.
Att Levi är här tar inte bort vad som hände med Rico. Vi är ett barn för lite i familjen och det känns. Det gör fruktansvärt ont.
Dagen har bestått av tårar, bråk och ännu mera tårar.
Jag får hela tiden bilder och känslan tillbaka hur vi var där i det där avskilda förlossningsrummet. Sorgen, skräcken och tomheten i det. Sen när han var ute spred sig ett lugn en slags tysthet och sen kom en ännu värre avgrund.
All rädsla jag känt för mitt döda barn var som bortblåst. Han var den finaste jag sett och jag blev helt tagen av hur underbart vacker han var. Jag kan inte ens beskriva hur retligt det var att han var död. Vi som hade kämpat så. Och belöningen var ett dött barn.
Nu kom frågor som begravning och obduktion. Jag tänkte bara hjälp! Vad är det som händer oss? Vill vi ha obduktion på vårt barn?
på vårt fina stora barn som vi väntat på så länge.
Nu skulle dom skära i honom, vi skulle inte längre åka hem med vår bebis och börja livet som
Tre.
Vi skulle något helt annat. Vi skulle börja lära oss att leva ett liv med minnet att en kall liten kropp i våra famnar.
Vi skulle lära oss att leva med en minneshylla med en svart hårlock och små händer och fötter i gips.
Vi skulle ta ställning till gravplats, skötsel osv
Vi skulle lära oss förhålla oss till varann på ett helt annat sätt.
Vi skulle lära oss att leva med ett osynligt barn framför våra vänner och familj.
En helt ny värd öppnades och den var inte lycklig. Den var svart, fylld av sorg och saknad.
Nu lever vi i bägge världarna.
Vi har fått en värld till. Och jag tackar livet varje dag som vi får ha Levi hos oss.
Men dessa dagar är tunga, saknaden efter Rico och den erfarenhet han bar med sig vet jag inte än hur jag ska klara av.
