tomrum

Denna dag
Detta liv
Så konstigt allt är och har blivit
Jag har inte vaknat än, lever fortfarande i en slags dimma.
Orkar inte prata med någon även om jag vill, det gör för ont. Jag vill bara bort.
Igår vad vi på kyrkogården, känns som vi måste ta hand om Ricos grav, lägga blommor tända ljus och göra fint. Jag vill helst inte. Jag vill ha han här, levande 7 månader gammal.
Jag vill inte ha gått på hans begravning och jag vill inte vara deprimerad eller ensam. Men jag vet inte hur jag ska fungera längre.

Jag vill klara av så mycket. Och jag klarar inget.
Relationer till vänner och nära är så svårt för att livet här har stannat lite medans andra lever på såklart. Henke lever på han med, allas liv lever på. Varför kan inte jag? Vad är det för fel? jag känner mig sjuk. kanske borde läggas in. Vet inte hur man uthärdar detta plågeri.
Jag blir galen. Tar tårar efter sitt barn aldrig slut?

Jag hinner inte med alls. Jag kämpar läs förtränger och klarar mig bra en vecka till tio dager sen faller jag. Sen blir jag förlamad av sorg och jag orkar ingenting.
Är hemma från skolan o bara ligger i sängen eller soffan. folk säger att jag verkar må bättre , dom skulle bara veta hur mycket energi det går åt för att få dem att tro det.
Folk verkar tycka att jag nu borde vara glad över den nya graviditeten och att den borde ta all min tid o fokus.
Men så är det inte. Jag sörjer mitt barn och jag försöker lära mig att leva utan honom och med en minneshylla istället. Och en grav som jag nu i efterhand ångrar att han har.

Han skulle blivit uppbränd o spridd i minneslunden, men i stunden, chocken kunde jag inte tänka klart. Jag kunde inte se längre än att han skulle få förbli orörd, jag tyckte att det var fruktansvärt att någon skulle skära i honom när obduktionen skulle göras. Hemskt att fina Rico blivit skuren i.
Han har inte ens en gravsten än.
Vi hittade en och vi hade den på våran hustomt ett tag, men när avloppet grävdes så försvann stenen.
Nu måste vi hitta en ny. Och vi måste bestämma hur den ska se ut och vad det ska stå på.
Jag vill inte se mitt barns namn på en sten jag vill ha honom här med oss. Men det måste jag och det är jag som måste ta tag i det.
Det är en sak som är så svår för mig, jag skjuter på det hela tiden. Men samtidigt så påminns jag varje dag.
Jag klara inte gå in till en begravnings byro med små hand och fotavtryck i bläck och säga att jag vill gravera in dessa i en sten. Och sen skriva hans namn och dödsdatum. Mitt hjärta går sönder. Jag vill bara bort.
Henke är iväg o spelar i helgen så i kväll går jag o tänder ett ljus för min fina lilla Rico och hoppas att han på något vis kan se eller känna hur otroligt saknad och älskad han är.

Tänk hur tomt och kallt livet blev sen han dog